Ekosystemtjänster från urbana grönytor - Miljö - Lunds Tekniska ...

Konnektivitetsteorin beskriver hur landskap kan innehålla en ekologisk infrastruktur som
möjliggör spridning mellan habitatsområden i landskapet. Denna infrastruktur kan exempelvis
utgöras av spridningsstråk i vilka växter och djur kan röra sig eller av öar som ligger så nära
varandra att växter och djur kan röra sig från den ena till den andra och sen vidare till nästa.
Konnektivitet kan även uppstå om det finns så kallade klivstenar (små grönytor) mellan öarna
som underlättar spridningen om avståndet mellan öarna är för långt. Landskapet kan även
innehålla barriärer som motverkar spridningen (Ihse & Oostra, 2009). Exempel på sådana
spridningshinder i den urbana miljön är vägar, gator och stora byggnader (Sandström, 2002).
3.4.2 Livsmiljöer i urbana områden
För att skapa levnadsmöjligheter för växter och djur i staden krävs alltså en ekologisk
infrastruktur med spridningsmöjligheter mellan de större öarna. Både inom öarna och i
landskapet som helhet är det viktigt att skapa mångfald av naturtyper. Mångfalden bör bestå av
både horisontell och vertikal variation. Horisontell variation innebär att landskapet varierar och
exempelvis både innehåller tät vegetation och öppen mark. Vertikal variation uppstår då
naturen kan indelas i olika skikt, till exempel grässkikt, risvegetation, buskskikt och krontak
(Florgård et al, 1994). Varierad landskapsstruktur ger möjlighet för fler arter att finna en
livsmiljö och ger därmed hög biologisk mångfald och stabila ekosystem med god resiliens. Ett
sätt att i stadsmiljö åstadkomma variation är att sköta samma typ av vegetation på olika vis. På
så vis uppstår på sikt nya miljöer (Florgård et al, 1994).
En av de tydligaste anledningarna till den minskade biologiska mångfalden är landskapsförändringar
orsakade av exempelvis jordbrukslandskapets utbredning och förändring (Ihse &
Oostra, 2009). Ett sätt att gynna den biologiska mångfalden är därför att värna om att bevara
och återskapa sådana naturmiljöer som fått stryka på foten i landskapsutvecklingen (Florgård et
al, 1994).
Studier har visat att mångfalden i vegetation ökar med dess ålder. Därför är exempelvis stora,
gamla träd ytterst viktiga för den biologiska mångfalden. I staden, till skillnad från i
skogsbruket, kan träd uppnå den ålder som krävs för att exempelvis vissa lavar och insekter ska
trivas. Även efter sin död är träden viktiga då trä i olika nedbrytningsstadier gynnar bland annat
vedinsekter, fladdermöss och hålbyggande fåglar (Florgård et al, 1994). Generellt sett påverkas
den biologiska mångfalden negativt av omfattande parkskötsel med hård beskärning,
slyröjning, borttagande av död ved samt undanröjning av kvistar och gamla löv som fallit
tillmarken (Florgård et al, 1994).
Även variation i solgenomsläpplighet ger mångfald. Solbelysta partier är generellt sett artrikare
än skuggiga och därför är det viktigt att släppa in ljus i grönområden. Samtidigt är vissa arter är
anpassade för ett liv i skuggan och sådana miljöer måste också finnas. Områden där
ljusgenomsläppligheten varierar på en och samma plats är ovanliga i landskapet, men passar
arter som först behöver mycket ljus för att tillväxa och som sedan gynnas av de mer skuggade
förhållandena (Busse Nielsen & Möller, 2008).
Att införa vatten i den urbana miljön skapar också nya biotoper. Många arter behöver god
vattentillgång, hela livet eller under delar av året, men de senaste århundradenas utdikningar
har medfört att mängden våta miljöer minskat. Ur ett mångfaldsperspektiv är framförallt
våtmarker värdefulla. I städer utgör även ruderatmark en livsmiljö för arter (Florgård et al,
1994). Ruderatområden kan bestå av mark inom industriområden, hamnar, soptippar eller
banvallar. Gemensamt för områdena är att de utsätts för ständiga störningar, vilket ger upphov
till en mycket speciell sammansättning av växter och djur (Hedblom & Gyllin, 2009).
19
Ekosystemtjänster från urbana grönytor
Anna Bengtsson