Ekosystemtjänster från urbana grönytor - Miljö - Lunds Tekniska ...

3.4 Biologisk mångfald
De urbana ytorna utgör idag en relativt liten andel av de totala landytorna och det urbana
bidraget till den biologiska mångfalden är i det avseendet relativt lågt. Å andra sidan innehåller
urbana områden livsmiljöer som kan vara sällsynta på andra platser. Därmed erbjuder
stadsmiljön livsrum till arter som annars haft svårare att överleva. I detta avseende är den
biologiska mångfalden i urbana områden ofta relativt hög. Många av de svenska urbana
områdena är exempelvis lokaliserade i det som ursprungligen var artrika områden. Inom
städernas grönområden har vissa naturtyper bevarats, vilket inte alltid skett i omgivande
landsbygd. Till exempel har urbana skogar hittills inte utsatts för några större krav på
avkastning. Studier av stadsskogar har exempelvis visat att mängden orörd död ved, viktig för
den biologiska mångfalden, är högre i stadsskogarnas kantzoner än i genomsnittlig svensk
skog. Vidare har det konstaterats att mångfalden av fågelarter är lika stor i stadsskogar mitt
inne i tätorter som i skogar belägna utanför staden (Hedblom, 2008). Dessutom har studier visat
att var sjätte hotade art i Sverige finns i urbana miljöer (Söderström, 2002).
I avsnitt 2.2, Kopplingen mellan ekosystemtjänster och biologisk mångfald, konstaterades att
begreppet biologisk mångfald innefattar mångfald på tre nivåer: ekosystem, arter och genetisk
variation. Inom den praktiska naturvården arbetar man dock sällan med insatser som direkt ökar
den biologiska mångfalden i sig. Istället arbetar man med att skapa förutsättningar för en högre
biologisk mångfald (Naturvårdsverket, 1995). Detta innebär också att man främst arbetar med
att skapa livsmiljöer för olika arter. Att arbeta med insatser som ökar den genetiska variationen
är mer komplicerat (Lunds kommun, 2006) och det kan antas att denna bevaras som en följd av
bevarade arter i livskraftiga populationer (Naturvårdsverket, 1995).
3.4.1 Grundläggande teorier
Spridningsmöjligheter i landskapet är avgörande för den biologiska mångfalden: isolerade
populationer riskerar att drabbas av inavel och har sämre förutsättningar att klara förändrade
livsvillkor. Vid avsaknad av spridningsmöjligheter finns heller inga möjligheter till
återkolonialisering om en isolerad population dör ut (Ihse & Oostra, 2009). För att beskriva hur
växter och djur kan röra sig i landskapet finns ett antal grundläggande spridningsteorier, vilka
beskrivs nedan.
Den ö-biogeografiska teorin presenterades i slutet av sextiotalet av Mac Arthur och Wilson
efter att de studerat olika fågelarters förekomst på öar i Stilla Havet. De konstaterade att det
fanns ett tydligt samband mellan antalet arter och öarnas storlek samt avstånd från
spridningskällan, det vill säga fastlandet. Flest arter fanns på stora öar nära land. Detta eftersom
möjligheten till stora habitat minskar risken för utdöende och ett läge nära land underlättar
spridning från fastlandet (Ihse & Oostra, 2009). Den ö-biogeografiska teorin kan även
appliceras på andra platser och exempelvis beskriva grönområden (öar) i ett tätortslandskap
(hav).
En annan viktig teori är metapopulationsteorin, vilken introducerades av Levin i slutet av
sextiotalet. Denna teori beskriver utbredningen av en art som nettot av utdöende och
återkolonialiserande populationer. En metapopulation består av ett nätverk av
lokalpopulationer, vilka lever geografiskt åtskilt och oberoende av varandra. Individer kan dock
spridas mellan de olika habitatsområdena, vilket innebär att områden kan återkolonialiseras
snabbt om en lokalpopulation dör ut. Möjligheten till spridning mellan de olika
habitatsområdena bygger på att det finns konnektivitet mellan dem (Ihse & Oostra, 2009).
18
Ekosystemtjänster från urbana grönytor
Anna Bengtsson