Ekosystemtjänster från urbana grönytor - Miljö - Lunds Tekniska ...

Ett antal studier har beräknat urbana områdens förmåga att lagra kol. I Leicester (England)
uppgår kolförrådet i stadens vegetation till 31 ton/ha. Ett flertal studier av denna typ har gjorts i
andra städer, men ofta är endast träden inräknade. I Leipzig (Tyskland) uppskattas träden lagra
11 ton/ha och i Hangzhou (Kina) uppgår kolförrådet till 30 ton/ha då endast träd med en
diameter vid brösthöjd över 4 cm räknades (Zhao et al, 2010). I Seattles (USA) urbana områden
uppgår kolförrådet i de urbana träden till 18 ton/ha, men då räknades endast träd med en
diameter vid brösthöjd större än 5 cm (Hutyra at al, 2011). I träden i Chicagos (USA) urbana
skogar uppgår kolförrådet till 11 ton/ha (Nowak, 1992). En sammanställning av amerikanska
studier har visat att landets urbana skogar lagrar mellan 4,9 och 37,7 ton/ha, men vad som ingår
i dessa beräkningar framgår ej (Scharenbroch, 2012).
3.2.2 Inbindning och lagring i mark
Det kol som lagras i växter når förr eller senare marken i samband med att växten dör. Där
börjar nedbrytningen, vilken utförs i marken av markdjur och mikroorganismer som utvinner
energi och näring ur växtdelarna. Vid aerob nedbrytning bildas då koldioxid och vid anaerob
nedbrytning bildas metan; gaser som sedan går upp i atmosfären. En del kol är dock
svårnedbrytbart och blir kvar i marken under längre tid (Bot & Benites, 2005). I marken kan
därmed en nettoinbindning av kol äga rum. Se figur 3.2 för en översikt över kolflödena.
Markens kolbalans utgörs således av
skillnaden mellan det kol som når
marken, framförallt i form av förna från
lövverk och rötter, och det kol som
lämnar marken genom erosion och
nedbrytning (LUSTRA, 2003).
Nedbrytningshastigheten i marken
(markrespirationen) beror, liksom
fotosyntesen och växtrespirationen, på
en mängd faktorer; bland annat
tillförseln av organiskt material,
mängden mikroorganismer, markens
fuktighet, näringstillgång och
genomluftning samt rådande temperatur
(Bot & Benites, 2005). I urbana
områden kan mängden mikroorganismer
påverkas av höga halter av vissa
tungmetaller eller andra föroreningar,
vilket då kan sänka
nedbrytningshastigheten (Yesilonis &
Figur 3.2. Kolflöden i vegetation och mark. Bild: Anna Bengtsson.
Pouyat, 2012). Maximal nedbrytning sker vid temperaturer på mellan 30-40ºC. Under en
temperatur av -7ºC sker ingen nedbrytning alls (Ståhlberg et al, 2010). Generellt sett bryts små
molekyler, såsom sockerarter och aminosyror, ner snabbast medan större molekyler, till
exempel lignin, är mycket svårnedbrytbart (Ståhlberg et al, 2010). Vedartat material är därmed
mer svårnedbrytbart än material från gräs- och örtvegetation. De svårnedbrytbara molekylerna
blir kvar i marken under längre tid och medför att markens kolbalans blir positiv: tillförseln av
kol är större än den mängd som frigörs. Framförallt gäller detta i nordiska skogar: temperaturen
här är relativt låg och skogarna innehåller mycket svårnedbrytbart vedartat material. Därför har
det här bildats ett stort lager kol i skogsmarker (Linder & Lindroth, 2001).
13
Ekosystemtjänster från urbana grönytor
Anna Bengtsson