Ekosystemtjänster från urbana grönytor - Miljö - Lunds Tekniska ...

2.1.1 Kvantifiering och värdering av ekosystemtjänster
Än idag värderas mark ofta utan att hänsyn tas till dess ekosystemtjänster. Detta gör att beslut
om förändrad markanvändning ofta tas utan eftertanke om vilka viktiga ekosystem som
ödeläggs (Fitter et al, 2010). Kvantifiering och värdering av ekosystemtjänster kan förändra
detta, men innebär också många svårigheter och risker då naturen ofta är för komplex för
rättvisande uppskattningar. Att utföra monetära värderingar är allra svårast och lämpar sig bäst
vid jämförelser av olika alternativ. Dagens värderingsmetoder kan indelas i tre typer:
Kvalitativa metoder: Dessa metoder hjälper till att beskriva naturvärden som är svåra
att sätta siffror på, vilket ofta gäller reglerande och kulturella ekosystemtjänster.
Exempelvis kan kvalitativa metoder öka medvetenheten om sambandet mellan
mänskligt välbefinnande och ekosystemtjänster (Isacs, 2011).
Kvantitativa metoder: Dessa metoder uppskattar storleken på ekosystemtjänsterna, det
vill säga hur mycket nytta de egentligen ger inom valda områden. Kvantifieringen kan
sedan användas för att jämföra ekosystemtjänsternas bidrag vid olika
handlingsalternativ, för att analysera trender eller som grund för ekonomiska
uppskattningar (Isacs, 2011).
Monetära metoder: Dessa metoder används för att sätta ett ekonomiskt värde på
existerande ekosystemtjänster. Detta värde jämförs sedan med beräknade värden för
ekosystemtjänsterna efter en förändring, till exempel en förslitning eller ett
återskapande (Isacs, 2011). Ett monetärt värde på ekosystemtjänster kan exempelvis
sättas genom att undersöka marknadsvärdet för produkter, genom att studera vilka
kostnader som uppstår om ekosystemtjänsterna förloras eller genom att fråga människor
hur mycket de är villiga att betala för vissa ekosystemtjänster (Fitter et al, 2010).
2.2 Kopplingen mellan ekosystemtjänster och biologisk mångfald
Insikten om att det finns ett värde i att bevara naturens mångfald och variationsrikedom är inte
särskilt ny. Den kan spåras ända tillbaka till antiken, men har sedan dess genomgått ett antal
olika faser och förändringar (Jax, 2010). Det dröjde dock ända till början av nittiotalet innan det
på en internationell nivå fastslogs att den biologiska mångfalden ska vårdas och nyttjas på ett
uthålligt vis. Detta gjordes genom i FN-konventionen om biologisk mångfald som antogs vid
Riokonferensen 1992. Det senaste avtalet inom området är Nagoya-avtalet, antaget hösten
2010, vilket fastslår en handlingsplan för bevarandet av den biologiska mångfalden med mål
för bland annat naturskyddet fram till 2020 (Klefbom, 2010).
Begreppet biologisk mångfald definieras i ovan nämnda FN-konvention som
”variationsrikedomen bland levande organismer i alla miljöer (inklusive landbaserade, marina
och andra akvatiska ekosystem) samt de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår;
detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem” (Naturvårdsverket, 2010
a, s.7). Denna definition ger utrymme för en mängd olika tolkningar, men vanligast är att man
pratar om biologisk mångfald på tre nivåer:
Mångfald av ekosystem och naturtyper
Mångfald av arter och deras samspel
Genetisk variation inom och mellan populationer
(Naturvårdsverket, 2011 b).
7
Ekosystemtjänster från urbana grönytor
Anna Bengtsson