Vägen hit - Medicinska fakulteten - Lunds universitet

Vägen hit 

– källor till kunskap och utveckling 

Tankar och betraktelser av emeriti 2009 

MEDICINSKA FAKULTETEN | LUNDS UNIVERSITET 

1

2 

Innehåll 

Förord ............................................................................................. 3 

Mats Berglund 

Beroendelära under utveckling ..................................................... 5 

Björn Lindgren 

Hälsoekonomiskt bokslut ............................................................ 19 

Leif G. Salford 

Mina 50 första år med Alma Mater ............................................ 29 

Produktion: Medicinska fakulteten, Lunds universitet. Layout Johan Albertén, Media-Tryck, 

Lunds universitet. Upplaga: 300ex Tryck: Media-Tryck 2009

Förord 

Medicinska fakulteten genomgår just nu en generationsväxling. Många 

av våra kollegor inom forskar- och lärarkåren lämnar över ”stafettpinnen” 

till yngre generationer. De som går i pension har utfört stora och 

bestående insatser för Medicinska fakulteten, deltagit i uppbyggnaden 

och varit med om att placera oss på världskartan. 

Denna skrift är den tredje i en skriftserie baserad på texter författade av 

några av de professorer som nu går till karriärens emeritifas. Det finns 

två bärande grundtankar med en skrift av denna karaktär. Dels att den 

ska utgöra historisk värdefull och intressant dokumentation relaterad till 

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Dels finns det ett stort engagemang 

och en omsorg i såväl den specifika yrkesrollen som för kollektivet. 

Dessa är väl värda att dela med sig av! 

Skribenterna 2009 är tre professorer som gått i pension under året. Skriften 

har, liksom föregående år, titeln ”Vägen hit – källor till kunskap och 

utveckling, Tankar och betraktelser av emeriti 2009”. Titeln anspelar på 

de strategier för framtiden som vi fortsatt arbetar med och som fått namnet 

”Vägen mot framtiden”. Men vi kan inte gå mot framtiden utan att 

veta hur vi kommit till nuet, därför är också vår väg hit väl så viktig. 

Skribenterna har själv fått välja vad de vill dela med sig av; specifika gärningar, 

skeenden, forskning eller annat som haft betydelse. Det har inte 

funnits några begränsningar förutom de av mer teknisk karaktär. 

Det är åter en glädje att få sammanställa en skrift grundad på personers 

egna reflektioner och engagemang. 

Jag vill rikta ett varmt tack till Leif Salford, Mats Berglund och Björn 

Lindgren. Jag vill också framföra ett tack till informatör Katarina Branzén 

som arbetat med denna skrift. 

Bo Ahrén 

Dekanus 

3

Mats Berglund 

professor i klinisk alkoholforskning 

Beroendelära under utveckling 

Ämnet och kliniken 

Jag tillträdde professuren i klinisk alkoholforskning vid Lunds universitet 

1988. Den var kombinerad med en överläkartjänst vid Alkoholkliniken, 

Malmö Allmänna Sjukhus, numera Beroendecentrum Malmö, Universitetssjukhuset 

MAS. Professuren stöddes ekonomiskt av Systembolaget 

och Sjukvårdsförvaltningen Malmö, sedermera Region Skåne. Det var 

den andra professuren i ämnet som inrättades i Sverige. Karolinska Institutet 

inrättade den första professuren redan 1962. 

Några år tidigare, 1960, hade Jellinek publicerat sin klassiska bok The 

Disease Concept of Alcoholism. Att betrakta alkoholism som sjukdom 

fick ett snabbt genomslag internationellt och nationellt. Ett sådant synsätt 

ligger bakom den snabba kunskapsutveckling som har skett medicinskt 

och beteendevetenskapligt inom området både internationellt och 

i Sverige. 

I Sverige medförde detta paradigmskifte att klienterna vid de kommunala 

nykterhetsnämnderna började remitteras till sjukvården för diagnostik 

och behandling. Här var Malmö tidigt framme när det gällde att utveckla 

fungerande strukturer för samordning mellan sjukvård och socialtjänst. 

En separat klinik, Alkoholkliniken, byggdes på sjukhusområdet 

och påbörjade sin verksamhet 1968. Under de första åren finansierades 

5

6 

Alkoholkliniken av socialtjänsten. Finansieringen övertogs därefter av 

sjukvården. 

Att från början lokalisera Alkoholkliniken till sjukhusområdet och inte 

till Malmö Östra var framsynt. Det blev lätt att söka vård. Byggnaden var 

ett medvetet försök att arkitektoniskt forma en verksamhet som skulle 

fungera på gränsen mellan sjukhus och samhälle. Entrén mot sjukhuset 

är utformad på ett traditionellt sätt med ingångar till mottagning och 

akutverksamhet inkluderande ambulansmottagning. Den andra entrén 

mot staden är byggd som en vanlig entré till ett hyreshus utan några 

medicinska symboler. Avsikten var att man skulle kunna söka hjälp på ett 

enkelt sätt utan remisstvång. 

Initialt behandlades bara alkoholberoende patienter. Narkotikaproblematiken 

blev en konkret verklighet i Sverige i början av 1970-talet. Narkotikavården 

bedrevs under många år separat från alkoholvården och 

det fanns ett motstånd mot att samordna och integrera verksamheterna. 

Narkotikavården bedrevs i socialtjänstens regi, även om verksamheten 

var lokaliserad på sjukhusområdet. Sedan 1993 är alkohol- och narkotikavården 

integrerade och Alkoholkliniken har bytt namn till Beroendecentrum 

Malmö. 

Under mina 20 år som professor och överläkare har jag upplevt en omfattande 

utveckling inom området. Under klinikens första decennium 

dominerade medicinsk avgiftning, antabusbehandling och uppföljning 

i öppenvård av alkoholberoende patienter. Successivt har verksamheten 

blivit mycket differentierad med specialmottagningar för unga, kvinnor, 

prostituerade, psykiskt sjuka och patienter med ADHD (hyperaktivitetssyndrom). 

Personer med specifika beroendetillstånd kräver i många fall 

speciella behandlingsåtgärder som vid läkemedelsberoende, olika typer av 

narkomani och vid behandling av heroinnarkomani (metadon, subutex) 

så kallad agonistbehandling. Under de senaste åren har patienter med 

agonistbehandling ökat kraftigt. 

Jag har själv varit kliniskt aktiv under hela min professorstid och haft 

ansvar för en vårdavdelning. Det har känts viktigt, stimulerande och en 

förutsättning för min forskning och undervisning. Patienternas karakteristika 

har ändrats betydligt under åren. Den klassiska ”A-lagsalkoholis-

ten” har försvunnit och ersatts av patienter med psykiatrisk samsjuklighet 

och/eller ett samtidigt användande av olika typer av droger. Det innebär 

ett mer krävande, men också mer utmanande behandlingsarbete. 

Ett förhållandevis stort antal av Malmös invånare har varit patienter på 

Alkoholkliniken/Beroendecentrum. Elva procent av männen och tre 

procent av kvinnorna i 60-årsåldern har vid något tillfälle haft patientkontakt 

med kliniken. Detta är tio gånger fler än som har motsvarande 

behandlingskontakt i USA. Internationellt har vi i Malmö tillsammans 

med Island högst frekvens av antalet vårdsökande. Vi beräknar ha kommit 

i kontakt med 2/3 av alla individer med alkohol- och/eller drogberoende 

under deras livstid. Detta innebär möjligheter för longitudinell 

forskning av förlopp vid alkohol- och drogberoende med representativa 

patientmaterial. Antalet antabusbehandlade patienter är ett annat mått 

på den kliniska verksamhetens omfattning. Sammanlagt har omkring 

15 000 individer behandlats med antabus sedan klinikens start. 

Forskning 

Att hög alkoholkonsumtion kan leda till skador är känt och kliniskt beskrivet 

redan på 1800-talet. En av de kliniska föregångsmännen var svensken 

Magnus Huss. Den traditionella inriktningen var också att studera 

skador av alkoholkonsumtion. Forskningen var fram till 1960-talets slut 

inriktad på somatiska skador, framför allt levercirrhos och dess patofysiologiska 

mekanismer. Studier av hjärnfunktioner och beteenden vid alkoholkonsumtion 

och vid alkoholberoende påbörjades i större skala under 

1970-talet. Detta var en viktig förändring av forskningsinriktningen med 

stor praktisk betydelse. En framgångsrik behandling av alkoholberoende 

kräver kunskaper om beroendemekanismerna. Detta har sedan möjliggjort 

utvecklingen av effektiva behandlingsmetoder baserade på farmakologisk 

och/eller beteendevetenskapliga kunskaper. 

Förutsättningen för att kunna tillämpa kunskaperna inom behandlingsområdet 

är att effekter har kunnat påvisas i randomiserade kontrollerade 

studier (RCT), där en aktiv behandlingsmetod jämförs med placebo eller 

med annan kontrollerad jämförelsegrupp. Antalet RCT-studier har kraftigt 

ökat med tiden sedan de började användas under 1970-talet. Fokus 

under 1980-talet var att utveckla effektiva metoder för avgiftning vid 

alkoholberoende. Under 1990-talet blev den dominerande inriktningen 

7

8 

utveckling av psykosociala metoder och under 2000-talet farmakologisk 

långtidsbehandling. Under dessa årtionden har också antalet RCT-studier 

som undersöker effekterna av tidig intervention vid riskfylld alkoholkonsumtion 

ökat, men är ändå betydligt färre än antalet behandlingsstudier. 

Narkotikaforskningen var fram till 1990-talet internationellt av betydligt 

mindre omfattning än alkoholforskningen. En omfattande ekonomisk 

satsning av framför allt finansiärer i USA har emellertid inneburit ett 

trendbrott. Antalet RCT-studier de senaste 10 åren har varit minst lika 

många inom narkotikaområdet som inom alkoholområdet. Studierna 

har främst varit inriktade på farmakologisk och psykosocial behandling 

av heroinberoende, kokainberoende och cannabisberoende missbrukare. 

De senaste åren har 90% av världens narkotikaforskning finansierats av 

det statliga amerikanska forskningsinstitutet NIDA. I USA satsas betydligt 

mer forskningspengar på narkotikaforskning än på alkoholforskning. 

Min egen forskning har varit inriktad både på prevention och också på 

behandling av alkoholproblem. Dessutom har jag studerat långtidsförloppet 

vid alkoholberoende vad gäller tillfrisknande, samsjuklighet respektive 

suicidproblematik. Under senare år har min forskning breddats 

genom att projekt inom narkotikaområdet inkluderats. 

Det mest omfattande projektet som vi har drivit har rört metoder att 

intervenera vid riskfylld alkoholkonsumtion hos studenter vid universitet 

och högskolor. Det påbörjades i mitten på 1990-talet och pågår fortfarande. 

Fyra avhandlingar har publicerats på basen av projektet. 

Projektet var en logisk utveckling av tidigare forskning vid Alkoholkliniken, 

där metoder för att intervenera vid riskfylld alkoholkonsumtion 

hade utvecklats. Målgruppen var här individer som deltog i hälsokontroller. 

De flesta var i 40-50-årsåldern. Metodiken hade fått internationellt 

genomslag och effekten har kunnat reproduceras i många senare studier. 

Att implementera denna metodik inom primärvården har emellertid visat 

sig svårt, både i Sverige och internationellt. Huvudproblemet har varit 

att få läkarna att tillämpa interventionen i det praktiska arbetet. 

Tidigare hade det inte bedömts möjligt att intervenera tidigt (18-25 år) 

vid riskfylld alkoholkonsumtion. De positiva förväntningarna av alko-

holkonsumtion är starkast i denna ålder jämfört med andra åldrar och de 

negativa effekterna på hälsan har ofta ännu inte visat sig. Under 1990- 

talet kunde emellertid forskare i USA visa att det var möjligt att intervenera 

i denna åldersgrupp, om budskapet modifierades för att passa universitetsstudenter. 

Budskapet kunde accepteras när det gällde att planera 

alkoholkonsumtionen så att det för studenterna innebar att de positiva 

effekterna ökade och de negativa minskade. 

Vi inledde ett samarbete i mitten på 1990-talet med forskare i Seattle, 

som har utvecklat metodiken. Detta samarbete har successivt fördjupats. 

I de fyra publicerade avhandlingarna ingår RCT-studier rörande 

utbildning av bartenders, förstaårsstuderande med riskfylld alkoholkonsumtion, 

studenter som bor på studentkorridor och studenter som har 

en förälder med alkoholproblem. Dessutom ingår en studie där vi har 

implementerat vårt behandlingsprogram på ett universitet och jämfört 

resultaten med de från ett kontrolluniversitet. Våra resultat från interventionen 

är goda och metodiken används nu inom studenthälsovården på 

de flesta universitet och högskolor i Sverige. Samma utveckling har skett 

i USA. I Europa, med undantag av Sverige, har inte motsvarande studier 

genomförts med RCT-metodik. Det är också ovanligt att det sker interventioner 

för riskfylld alkoholkonsumtion vid europeiska universitet. 

Andra teman i forskningen har rört konkreta behandlingsfrågor som farmakologisk 

behandling av alkoholberoende med hjälp av naltrexon och 

akamprosat, stöd till anhöriga och effekter av social tvångsvård av missbrukare. 

Alkoholberoende hos kvinnor och hos döva/hörselnedsatta individer 

har också studerats. På senare år har olika tekniska framsteg använts 

i forskningen. Metodiken Interactive Voice Response (IVR) innebär att 

patienten rings upp via sin mobil av en dator, som ställer frågor om exempelvis 

mående och missbruk. Vi har bland annat studerat samband 

mellan stress och alkohol, där försökspersonen rings upp varje timme 

under pågående alkoholkonsumtion. Vi har också påbörjat uppföljning 

av barnpsykiatriska patienter, där måendet kontrolleras mellan olika behandlingskontakter. 

Vårt program för narkotikaforskning inkluderar flera studier där personer 

med aktivt intravenöst missbruk har rekryterats från sprutbytesmottagningen. 

Vår huvudmålsättning är att utveckla metoder för att missbru- 

9

10 

karna skall avbryta sitt missbruk och söka vård. Som ett led i detta har vi 

bland annat utvecklat metoder att göra kontinuerliga uppföljningar med 

hjälp av mobiltelefon. Detta har fungerat på ett överraskande bra sätt. 

Bakgrunden är att narkomaner i Sverige använder mobiltelefoner för att 

köpa narkotika, vilket innebär att alla har egna telefoner. Våra forskare 

har ett så stort förtroende hos missbrukarna att telefonnumret lämnas ut 

till dem, vilket i många fall möjliggör kontinuerliga uppföljningar. I programmet 

ingår också studier av amfetaminnarkomani, dolt heroinmissbruk, 

narkotikaanvändning i den allmänna befolkningen och genetiken 

vid heroinnarkomani. 

Undervisning 

Vid mitt tillträde var beroendelära ett eget ämne i läkarutbildningen endast 

vid Karolinska Institutet. 1992 fick också Malmödelen av läkarutbildningen 

vid Lunds Universitet en kurs i beroendelära med särskild examination. 

Det dröjde emellertid ända fram till 2006 innan motsvarande 

kurs med examination också gavs vid Lundadelen av läkarutbildningen. 

Bakgrunden till denna diskrepans var följande. 

Under 1990-talet diskuterades omfattningen av läkarutbildningen i Sverige. 

Den dominerande uppfattningen var att det utbildades för många 

läkare och att det inte räckte med att reducera antalet platser på de pågående 

utbildningarna. Mer omfattande nedskärningar krävdes och läkarutbildningen 

i Malmö kom i fokus som möjlig nedläggningskandidat. 

Som ett motdrag formulerade Malmödelen av medicinska fakulteten ett 

nytt och modernt curriculum. Tanken var att det inte skulle vara möjligt 

att lägga ner en utbildning som var bland de modernaste. Utbildningsprogrammet 

förändrades enligt moderna pedagogiska principer. De olika 

ämnena integrerades och examinationssystemet utvecklades. Under termin 

6-8 integrerades de olika medicinska och kirurgiska ämnena. Dessutom 

infördes beroendelära och tjänstgöring inom primärvården. Varje 

termin avslutades med tentamen inkluderande OSCE-prov (kliniska färdigheter) 

och skriftligt prov. 

Det var en mycket stimulerande uppgift att utveckla beroendelära som 

ämne. Vi utvecklade ett nytt undervisningsmaterial, delvis baserat på 

kandidaternas egen erfarenhet av alkohol. För att konkret definiera ämnet 

beroendelära i den svenska läkarutbildningen skrev vi en lärobok di-

ekt avsedd för att användas i läkarutbildningen. Detta skedde i samarbete 

med de ledande svenska klinikerna. 

Det pedagogiska samarbetet med medicin- och kirurgläkarna upplevde 

jag som mycket konstruktivt och utvecklande. Jag hade tidigare stor erfarenhet 

av att leda kurser i psykiatri. Den nya integrerade utbildningen 

fick en ny och annorlunda uppläggning med en klinisk integrering av 

de olika ämnena. Kliniska färdigheter och förmåga till integration blev 

centralt både i undervisning och i tentamen. 

Under många år arrangerade vi en frivillig kurs under fyra veckor på 

läkarutbildningen benämnd introduktion till beroendelära. Den pedagogiska 

idén var att kandidaterna först intervjuade patienter under 

handledning, därefter formulerade de en kunskapsmodell för beroende 

på basen av dessa samtal och slutligen jämfördes denna modell med motsvarande 

modeller i litteraturen. Kandidaterna saknade i regel erfarenhet 

av patientkontakter och den pedagogiska kraften i metodiken blev därför 

mycket stark. Likheterna med den sedvanliga problemorienterade undervisningen 

är naturligtvis stora, men att basen var patientintervjuer och 

inte kliniska problem och att kandidaterna saknade tidigare erfarenheter 

av patientkontakt gjorde att undervisningen upplevdes mycket positivt 

både av kandidater och lärare. 

Det dröjde många år innan beroendelära också blev ett ämne inom Lundadelen 

av läkarutbildningen, trots många initiativ från vår sida. Det 

skedde först i samband med den senaste omläggningen av utbildningen 

2006 och inte förrän Malmö erbjudit sig att ta ansvar för hela den kliniska 

delen av utbildningen i beroendelära. 

I dag har beroendelära blivit accepterat som ett självständigt utbildningsområde 

vid universiteten som bedriver läkarutbildning i Sverige. Samtliga 

universitet har också en akademisk lärartjänst inom området. 

Utbildningen håller i praktiken på att bli konkurrensutsatt på liknande 

sätt som forskningen har blivit det. För att kunna lyckas med utbildningsuppdraget 

är det av avgörande betydelse att de kliniskt verksamma 

läkarna och övrig personal är positiva till undervisning. Så har det varit 

på Beroendecentrum i Malmö under hela min verksamma period. En 

11

12 

sådan positiv inställning möjliggör för ett litet ämne som beroendelära 

att aktivt deltaga i det pedagogiska förändringsarbete som nu sker inom 

fakulteten med bland annat selectives (kurs som kan väljas som tillval). 

De planerade förändringarna med tid för uppsatsskrivning under en hel 

termin möjliggör också tidig rekrytering av doktorander och praktiska 

möjligheter att disputera innan specialistutbildningen påbörjas. Redan 

nu ser vi en sådan utveckling. De två senaste läkarna som disputerat hos 

oss har gjort det i anslutning till AT-utbildningen. 

Fakulteten 

Systembolaget har finansierat halva min professorstjänst och Region Skåne 

den andra halvan. Systembolaget har beslutat fortsätta som finansiär 

också till min efterträdares tjänst. Hur ser då omvärlden på att Systembolaget 

finansierar alkoholforskning? Kan det uppstå intressekonflikter? 

Jag har inte upplevt det så. Både nationellt och internationellt uppfattas 

Systembolaget som ett företag som även har en folkhälsouppgift att reducera 

alkoholskadorna och inte primärt inriktat på att sälja så mycket 

alkohol som möjligt. Gabriel Romanus, dess chef under många år, var 

också en viktig och allmänt respekterad internationell aktör för förbättrad 

folkhälsa. 

Fakulteten har genomgått stora förändringar under mina år som professor. 

Viktigt är att forskargruppen blivit en primär organisatorisk enhet. 

Institutionerna har blivit allt färre och samtidigt större. Detta innebär en 

ökad flexibilitet och effektivitet samtidigt som den enskilda forskargruppen 

blev känsligare för externa och interna förändringar. Möjligheter att 

byta institution för den enskilda forskargruppen är en viktig del av denna 

ökade flexibilitet. Vår forskargrupp bytte institution i samband med den 

stora institutionsförändringen 2004. Vi ville bevara fokus på vår forskning 

och undvika långdragna diskussioner om organisation och tolkning 

av avtal. Efter institutionsbytet fick forskargruppen en nytändning som 

bland annat lett till sex disputationer under de senaste tre åren. 

Nationell verksamhet 

En betydande del av min tid har åtgått till att delta i nationella och internationella 

utredningar och arbetsgrupper. Vi har länge bara varit två 

akademiska företrädare inom ämnet i Sverige, vilket medfört en stor ar-

etsbelastning för oss. Först de senaste åren har flera nya tjänster inrättats 

inom området. 

En viktig uppgift har varit kunskapssammanställningar av behandlingsresultat 

av beroendetillstånd. I början på 1990-talet tog dåvarande Centrum 

för utvärdering av socialt arbete vid Socialstyrelsen initiativet till 

en sådan sammanställning. Jag ledde den grupp som gjorde arbetet. Vi 

kunde gemensamt formulera en behandlingsstrategi inom alkoholområdet 

baserat på den aktuella litteraturen med beaktandet av både medicinska 

och sociala aspekter. 

I slutet av 1990-talet tog SBU initiativet till en systematisk genomgång 

av effekterna vid behandling av alkohol- och narkotikaproblem. Jag erbjöds 

att leda denna grupp och tackade ja utan att vara medveten om 

vilket arbete som krävdes. Vi analyserade i de flesta avsnitt bara randomiserade 

kontrollerade studier och genomförde, där det var möjligt, också 

metaanalyser av behandlingseffekternas storlek. Vi förmodade att antalet 

RCT-studier inom narkotikaområdet skulle vara betydligt färre än inom 

alkoholområdet, men det visade sig vara felaktigt. Det fanns ungefär lika 

många av varje slag när vi publicerade rapporten. Men hälften av narkotikastudierna 

publicerades under de år vi arbetade med sammanställningen 

jämfört med 10-15% av alkoholstudierna. Det finns få områden inom 

medicinen där den kliniska kunskapen ökat så snabbt som inom narkotikaområdet. 

Rapporten kom på svenska 2001 och i en reviderad form på 

engelska 2003. Våra slutsatser var att det fanns effektiva behandlingsmetoder 

för alkoholberoende och för flera typer av drogberoende. Intervention 

vid riskfylld alkoholkonsumtion hade också dokumenterad effekt. 

Rapporten ledde till en intensiv diskussion både från medicinskt och från 

socialvetenskapligt håll. I efterhand upplever jag att det mest känsliga 

var att vi påstod att missbruk kunde behandlas individuellt och att effekterna 

kunde mätas med hjälp av RCT-studier. Detta innebar ett paradigmskifte 

från ett socialvetenskapligt synsätt, där sociala mekanismer är 

av avgörande betydelse i den individuella behandlingssituationen, till ett 

beteendevetenskapligt/ medicinskt synsätt, där medicinska faktorer och 

beteendeproblem är av störst betydelse. 

SBU-rapporten var baserad på systematiska översikter/metaanalyser. Detta 

skulle överföras till det praktiska behandlingsarbetet i form av riktlinjer 

13

14 

för behandling. Det arbetet leddes av Socialstyrelsen. Arbetet påverkades 

av att det fanns starka spänningar mellan ett socialvetenskapligt och ett 

medicinskt/beteendevetenskapligt synsätt. Det slutliga resultatet avvek 

dock inte mycket från SBU-utredningens slutsatser. Socialstyrelsens rapport 

mottogs positivt av behandlingsarbetarna på fältet och deltagarna 

vid de regionala presentationerna av rapporten uppgick till flera tusen, 

fler än någon presentation av tidigare utredningar haft. 

2008 tillsattes en statlig enmansutredning, som benämndes ”Missbruksutredningen”. 

Bakgrunden är att missbruksvården regleras av alltför 

många lagar. Hälso- och sjukvårdslagen – om individen får hjälp inom 

sjukvården, Socialtjänstlagen – om han får hjälp inom socialtjänsten och 

Lagen om vård av missbrukare (LVM) – om han får social tvångsvård. 

Lagarna är på många sätt oförenliga. Hälso- och sjukvårdslagen använder 

medicinska diagnoser, medan Socialtjänstlagen och LVM-lagen tillämpar 

sociala definitioner på missbruk. 

De senaste decenniernas utveckling vad gäller behandling av beroendetillstånd 

har medfört att behandlingsresultaten har blivit goda och behandlingseffekternas 

storlek jämförbara med andra kroniska medicinska 

tillstånd. Mot bakgrund av detta kan det ifrågasättas om inte behandlingen 

av beroendesjukdomar bör regleras av samma lagstiftning som gäller 

för andra sjukdomar. 

Det kan också diskuteras om en separat tvångslagstiftning är motiverad 

för vård av missbrukare. Även om de flesta länder har någon form av 

tvångsmöjlighet, i den lagstiftning som reglerar vård och behandling av 

beroendesjukdomar, är den svenska modellen med separat lagstiftning 

och egen myndighet med behandlingsresurser (Statens Institutionsstyrelse) 

internationellt unik. Det finns också stora variationer i användandet 

av LVM-vård mellan olika kommuner, som inte kan förklaras av skillnader 

i typ eller frekvens av tungt missbruk. 

Vi vet att en stor grupp av personer beroende av alkohol eller andra droger, 

men som inte har något uppenbart missbruk med sociala konsekvenser, 

kommer i kläm. Det har visat sig att, när läkemedelsprövningar 

av medicin mot alkoholberoende annonseras ut, kommer det hundratals 

svar. Många av de som är intresserade av att deltaga har aldrig sökt be-

handling för alkoholproblem. Orsaken till detta är vanligtvis en önskan 

om effektiv läkemedelsbehandling av tillståndet, något som inte erbjuds 

inom den sedvanliga missbruksbehandlingen. 

Utredaren skall lämna sitt betänkande i slutet av 2010. Förhoppningsvis 

kommer den utveckling inom området, som dokumenterats i SBU-utredningen 

och Socialstyrelsens riktlinjer, också att föras över till lagstiftning 

och huvudmannaskap, så att behandling av beroendetillstånd blir 

jämställt med behandling av andra medicinska sjukdomar. 

Forskningsfinansiering och internationella 

perspektiv 

Forskningsfinansieringen för alkoholforskning, och under senare år också 

för narkotikaforskning, har i Sverige varit god under flera decennier. Detta 

har delvis haft sin grund i olika satsningar inom området från regeringarnas 

sida. Typen av satsningar har varit olika under olika regeringar, 

vilket dock försvårat långsiktigheten av insatserna. Jämfört med forskningen 

inom området i USA är de relativa beloppen dock små. 

I praktiken innebär det att centrala frågor inom beroendeområdet inte 

kan besvaras baserat på svenska undersökningar. Ett exempel på en sådan 

fråga är hur vanligt det är med samtidigt alkoholberoende och psykiatrisk 

sjuklighet i befolkningen. För att ställa psykiatriska diagnoser (inklusive 

alkoholberoende) krävs strukturerade kliniska intervjuer, dvs. intervjuer 

där exakt samma frågor ställs utifrån diagnostiska kriterier. I Sverige saknar 

vi tillräckligt stora epidemiologiska undersökningar, där en sådan 

metodik har använts. Omfattningen av samsjukligheten mellan beroendetillstånd 

och psykiatrisk sjuklighet är en viktig teoretisk och praktisk 

fråga – med betydande konsekvenser för sjukvården och socialtjänsten. I 

den nu pågående statliga utredningen Missbruksutredningen är detta en av 

kärnfrågorna. Vi måste, för att besvara denna fråga, hänvisa till utländska 

studier, framför allt från USA, men också från Norge och Holland. 

Forskningen inom narkotikaområdet har länge varit försummad i Sverige. 

Det vanligaste intravenösa missbruket i Sverige har varit och är 

fortfarande amfetaminnarkomani. Tidigare har inga större systematiska 

beskrivningar av amfetaminnarkomani gjorts i Sverige, trots att missbruket 

dominerat narkotikascenen under fyra decennier. Inga behandlings- 

15

16 

studier har tidigare genomförts. Det bör påpekas att den svenska typen 

av intravenöst missbruk med höga amfetamindoser är ovanligt och finns 

bara i ett fåtal länder utanför Sverige. Det går därför inte att använda 

internationella forskningsresultat. 

Mobilisering mot narkotika, som inrättades av den tidigare socialdemokratiska 

regeringen (och avskaffades av den nuvarande) fick stor betydelse 

för utvecklingen av de senaste årens narkotikaforskning. Mobilisering 

mot narkotika hade egna forskningspengar och kunde därför initiera ny 

forskning. Vi hade möjligheter att genomföra en stor studie av amfetaminmissbrukare 

jämfört med missbrukare av heroin och kokain, baserat 

på ett material av systematiskt bedömda individer intagna inom kriminalvården. 

Andra forskare kunde visa effekter av farmakologisk behandling 

med hjälp av naltrexon. Bristen på studier inom amfetaminområdet 

är kanske en av de stora försummelserna inom området på senare tid. 

Flera europeiska länder har gjort stora satsningar på forskning inom området. 

I till exempel Holland och Tyskland har den tillämpade narkotikapolitiken 

tidigare kritiserats. Då har stora satsningar bland annat gjorts 

på randomiserade kontrollerade studier av de mest kritiserade inslagen 

såsom förskrivning av heroin till heroinnarkomaner och avgiftning under 

narkos av samma patientgrupp. 

Många inslag i den svenska alkohol- och narkotikapolitiken har också 

kritiserats internationellt såsom det omfattande användandet av social 

tvångsvård enligt LVM och den negativa inställningen till sprutbytesprogram 

avsedda för intravenösa missbrukare. Det bör observeras att 

sprutbytesprogram internationellt är accepterade i nästan alla länder. 

Sex konsekutiva utredningar i USA, genomförda med statliga medel, har 

konkluderat att god evidens finns för sprutbytesprogrammets effektivitet. 

Vi och andra har genomfört forskning inom dessa områden, men de 

forskningssatsningar som gjorts är begränsade och kan inte jämföras med 

andra länders såsom Holland och Tyskland. 

Jag med flera forskare i Sverige har upplevt modellen i USA som framgångsrik. 

Där finansierar särskilda institut inom National Institute 

of Health (NIH) alkoholforskning (NIAAA) och narkotikaforskning 

(NIDA). Ett sammanslaget institut, forskningsråd eller liknande för alkohol- 

och narkotikaforskning i Sverige, skulle tjäna flera syften. Den

statliga forskningsbudgeten inom området skulle kunna definieras i förväg 

och inte kräva speciella satsningar, som lätt blir alltför kortsiktiga. 

Vidare skulle en långsiktig strategisk forskningsplan kunna upprättas, där 

speciella svenska förhållanden inom missbruksfältet särskilt kan uppmärksammas. 

Slutligen skulle karriärmöjligheterna inom området kunna 

struktureras och förbättras. 

Nationella forskningsresultat inom området är nödvändiga för att kunna 

få internationellt inflytande. Jag har haft förmånen att delta i det inledande 

kommittéarbetet inom alkohol- och narkotikaområdet med att ta 

fram kriterier för den nya versionen av DSM-systemet (DSM-V), som 

dominerar den psykiatriska diagnostiken och där samordning sker med 

WHO-systemet. Under detta arbete blev det uppenbart att den enda 

möjligheten att påverka framtidens diagnostik var genom att göra stora 

nationella studier med en kvalitet och storlek jämförbara med de aktuella 

studierna i USA. Vid tidpunkten för kommittéarbetet dominerade USA 

fullständigt genom de stora satsningar som gjorts inom området. 

Att inte kunna påverka förändringen och utvecklingen av diagnostiska 

kriterier (som egentligen är en spegling av behandlingsframstegen inom 

området) får både kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för den svenska 

alkohol- och narkotikapolitiken. I en allt snabbare internationalisering 

kommer det i praktiken inte vara möjligt att tillämpa principer både vad 

gäller behandling och intervention, om det inte finns evidens för åtgärderna. 

Att skapa evidens för nationella principer inom ett område kräver 

att det finns uthålliga forskningsresurser för att genomföra nödvändiga 

studier av tillräckligt hög kvalité. 

I Sverige har vi en alkohol- och narkotikasituation med många positiva 

inslag. Narkotikamissbruket är litet sett ur ett internationellt perspektiv. 

Alkoholkonsumtionen är av måttlig omfattning med acceptans för begränsningar 

av tillgängligheten och accepterad punktnykterhet när det 

gäller trafik, arbetsliv och graviditet. Det är möjligt att dokumentera effekten 

av detta på ett vetenskapligt sätt. Detta kräver att vi har en svensk 

strategi för alkohol- och narkotikaforskning med tillräckliga ekonomiska 

resurser långsiktigt tillgängliga. Att vara beroende av andra länders forskningsresurser 

leder till att motiven för att bevara den svenska modellen 

17

18 

successivt avtar, kanske inte för att den är dålig, utan snarare för att dokumentation 

av dess effekter saknas. 

Sammanfattande synpunkter 

I denna uppsats har jag försökt beskriva utvecklingen av ämnet beroendelära 

inom den Medicinska fakulteten vid Lunds Universitet under de 

senaste två decennierna och relaterat detta till vad som skett nationellt 

och internationellt. Bakgrunden till denna utveckling är naturligtvis de 

medicinska framstegen inom ämnet. Jag har inte redovisat denna för det 

skulle kräva en betydligt längre uppsats. Däremot har jag försökt att beskriva 

hur behandlingen av beroendetillstånd successivt har förskjutits 

från socialtjänst till sjukvården och samtidigt hur ideologi har ersatts med 

evidens. En process som dock är långt ifrån avslutad. I många länder har 

processen också gått betydligt snabbare än i Sverige. Den internationella 

utvecklingen kommer sannolikt att påskynda utvecklingen i Sverige, kanske 

framför allt inom narkotikaområdet. 

Det har varit mycket roligt att vara med om denna utveckling både som 

forskare, lärare och kliniker. Det har varit få tråkiga dagar. Verksamheten 

inom forskargruppen har varit mycket stimulerande med de stora projekten 

om intervention för riskfylld alkoholkonsumtion vid universitet 

och högskolor som höjdpunkter. Undervisningen har alltid varit rolig, 

särskilt de första åren, när etablerandet av ämnet och samarbetet över 

ämnesgränserna skedde. Förmånen att få arbeta på samma avdelning 

under 20 år och utveckla behandlingen, vården och miljön tillsammans 

med personalgruppen har också varit en stor upplevelse. Av de nationella 

uppdragen var nog SBU-utredningen om behandling av alkohol- och 

narkotikaproblem både det svåraste och roligaste. Jag är fortfarande förvånad 

över att vi fick ihop rapporten på det sätt vi lyckades med. Av 

de internationella uppdragen var det sexåriga arbetet som bedömare och 

handledare för den stora tyska satsningen på alkohol-, tobaks- och narkotikaforskning 

det mest lärorika. Det lärde mig att långsiktiga satsningar 

på klinisk forskning kan vara mycket framgångsrika.

Björn Lindgren med barnbarnet Thea Lindgren 

Björn Lindgren 

professor i hälsoekonomi 

Hälsoekonomiskt bokslut 

”Hälsoekonomi – både pengarna och livet”. Så var titeln på den föreläsning 

jag höll i samband med installationen den 27 maj 1992, två dagar 

efter att jag fyllt 50 år. Jag ville framhålla att fokus i den hälsoekonomiska 

forskningen är riktat mot att med den ekonomiska vetenskapens verktyg 

bidra till att knappa resurser används på bästa sätt – så mycket liv och 

hälsa som möjligt för pengarna - och inte på att fundera ut hur man lätttast 

drar ner på kostnaderna. I föreläsningen betonade jag incitamentens 

betydelse för resursanvändning och hälsa, både för individ, hälso- och 

sjukvårdsorganisation och samhälle i stort. Jag pekade också ut två områden 

för min kommande forskning vid fakulteten: (a) det medicinska beslutsfattandet 

och (b) individens hälsorelaterade beteende. Föreläsningen 

gavs ut av universitetet år 1992 som nummer 24 i serien Lundaforskare 

föreläser. 

Ämnet 

Hälsoekonomisk forskning tillämpar och utvecklar ekonomisk teori och 

metod på frågor som har med människors hälsa att göra. Den har teori 

och metod gemensamt med i stort sett alla andra discipliner inom vad 

som på engelska kallas ”economics” och som på svenska fått det något 

missvisande namnet ”nationalekonomi”. Den har studieområdet hälsa 

gemensamt med många andra discipliner inom farmaci, medicin, samhällsvetenskap 

och humaniora. 

19

20 

Ofta refereras en publikation i American Economic Review från 1963 av 

Kenneth Arrow som ett startskott för nationalekonomisk forskning vad 

gäller hälso- och sjukvård. I artikeln analyserade Arrow egenskaper hos 

hälsa och sjukdom som gör att hälso- och sjukvården och dess finansiering 

förtjänar ett särskilt intresse i den ekonomiska forskningen. År 1972 

mottog Arrow Riksbankens pris i ekonomiska vetenskaper till Alfred Nobels 

minne. Fokus på hälso- och sjukvård gjorde att man på 1960-talet 

och in på början av 1970-talet oftast kallade området för hälso- och sjukvårdsekonomi 

(”health-care economics”). I och med Michael Grossmans 

epokgörande monografiavhandling och samtidigt publicerade artikel i 

den ledande tidskriften Journal of Political Economy år 1972 flyttade 

fokus till människors hälsa och individens eget hälsorelaterade beteende, 

medan en väl fungerande hälso- och sjukvård sågs som ett bland många 

olika sätt att åstadkomma hälsa. Hälsoekonomi (”health economics”) 

blev ett eget begrepp, som också kom att omfatta innehållet i det tidigare 

begreppet. 

Michael Grossman var doktorand till Gary Becker, mottagare av Riksbankens 

pris år 1992. Becker hade utvecklat en humankapitalteori som 

han framför allt hade tillämpat på investeringar i utbildningskapital. 

Becker hade en grupp av mycket begåvade doktorander vid University 

of Columbia som alla kom att ge betydande bidrag inom humankapitalteorin 

och dess empiriska tillämpningar. Michael Grossman var den 

som tog sig an individens ”investeringar” i hälsa. Hans modell för individens 

”demand for health” (eller individen som ”producent” av sin egen 

hälsa) är inte bara ett enastående bidrag till den hälsoekonomiska litteraturen 

utan till ekonomisk teori rent generellt. Grossman-modellen har 

en central ställning inom hälsoekonomin, och den har varit dominerande 

som inspirationskälla för vår egen teoretiska och empiriska forskning vid 

Medicinska fakulteten. 

Förhistorien 

Många har bidragit till att hälsoekonomi utvecklats så positivt vid Lunds 

universitet, bland dem Håkan Westling, som var rektor vid uppbyggnaden 

av ämnet, Boel Flodgren, som såsom rektor inrättade LUCHE, 

Lunds universitets centrum för hälsoekonomi, och Per Belfrage, då dekan 

vid Medicinska fakulteten. Men två personer har betytt mer än andra.

Den ene av dem är Ingemar Ståhl, i dag professor emeritus i nationalekonomi. 

Tidigt i januari 1974 lämnade Ingemar Ståhl och fyra, några år yngre, 

medarbetare vid nationalekonomiska institutionen den gråa vintern i 

Lund för att åka till Puerto de la Cruz på Teneriffa. Avsikten var att under 

en veckas tid skriva ett manuskript till den första läroboken i hälsoekonomi 

på svenska. Alla den tidens publicerade artiklar och böcker fanns 

i papperskopior i det incheckade bagaget – några bärbara datorer fanns 

ju inte – och det var långt ifrån att det blev tal om att behöva betala för 

någon övervikt. Då kunde en person ha en fullständig överblick över hela 

forskningsfältet. I dag är detta helt omöjligt. Enbart vid den världskongress 

i Lund och Köpenhamn sommaren 2007 som min forskargrupp var 

värd för, tillsammans med hälsoekonomer i Odense och Köpenhamn, 

presenterades runt 1000 arbeten. En tilltagande specialisering har blivit 

en nödvändighet, och så har också skett i professionen. I dag är det mest 

de tidiga pionjärerna som lämnat bidrag inom mer än ett av hälsoekonomins 

olika delområden. 

Trots en intensiv arbetsvecka i Puerto och mycket jobb både före och 

efter blev det aldrig någon lärobok år 1974. Inte heller har den blivit skriven 

av oss som var med under de 35 år som gått sedan dess. Men jag har 

fortfarande kvar en fotokopia av Ingemar Ståhls på dåtidens elektriska 

skrivmaskin egenhändigt nedtecknade minnesanteckningar från slutsammanträdet. 

I stället resulterade utflykten till Teneriffa i två doktorsavhandlingar 

– min egen Costs of Illness in Sweden 1964-1975 fick Samhällsvetenskapliga 

fakultetens pris för bästa avhandling läsåren 1980/81 

och 1981/1982. Grunden lades också för hälsoekonomisk forskning, inte 

bara vid Lunds universitet utan i Sverige över huvud taget. Bland medarbetarna 

till Ingemar Ståhl fanns Bengt Jönsson, Lars Söderström och 

jag själv med på resan – personer som alla ägnat en stor del av sin professionella 

karriär åt hälsoekonomin. Den femte deltagaren i resan, Bengt 

Nilsson, lämnade tidigt både hälsoekonomin och akademin för andra 

väsentliga uppgifter i samhället. 

Ingemar Ståhls roll som en utomordentligt kreativ och oerhört snabbtänkt 

inspiratör för de unga forskarna och därmed för den hälsoekonomiska 

forskningen vid Lunds universitet kan inte nog betonas. 

21

22 

Samhällsmedicin 

Den andre som betytt mer än andra för utvecklingen av hälsoekonomi 

vid Lunds universitet är Sven-Olof Isacsson (allmänt kallad ”Isac”), då 

professor i socialmedicin och prefekt vid Institutionen för klinisk samhällsmedicin 

i Malmö. Han hade en vision om en komplett samhällsmedicinsk 

institution med en samsyn om målen för verksamheten och med 

nära samverkan mellan dess olika delar och med hälso- och sjukvården. 

Förutom socialmedicin fanns där allmänmedicin, biostatistik, epidemiologi 

och geriatrik. Hälsoekonomi skulle passa bra in i den miljön, menade 

”Isac”, och tog kontakt med mig, som då var VD för IHE, Institutet 

för Hälso- och Sjukvårdsekonomi, och docent i nationalekonomi, för 

att höra om mitt intresse för att verka som adjungerad professor i hälsoekonomi 

vid hans institution. Så blev det – från 1984 – och jag kom att 

förbli det fram till 1991. 

Samarbetet fungerade väl, och ”Isac” började arbeta för inrättandet av 

en ”riktig” professur i hälsoekonomi vid institutionen. Med hjälp av externa 

medel, en donation från Gunnar Sandberg, inrättades professuren 

och utlystes 1989, och efter sedvanlig beredning utnämndes jag att vara 

professor i hälsoekonomi vid Lunds universitet från den 1 april 1991. 

Som sådan var jag sedan med och arbetade fram ett avtal med dåvarande 

Folkhälsoinstitutet om samarbete och stöd till vetenskaplig forskning och 

utvecklingsarbete inom folkhälsoområdet. Avtalet, som slöts i oktober 

1993, omfattade bland annat stöd till tre seniora befattningar, varav en i 

folkhälsovetenskap, särskilt hälsoekonomi med inriktning på prevention 

och hälsofrämjande. Bristen på kvalificerade hälsoekonomer var dock 

stor, och det kom att dröja länge innan den tjänsten blev besatt. Ulf Gerdtham, 

rekryterad från Handelshögskolan i Stockholm, blev dess förste 

innehavare. Då hade ”Isac” hunnit bli emeritus. 

Redan under mitt första år som professor vid Medicinska fakulteten lyckades 

jag övertyga dåvarande Medicinska Forskningsrådet om betydelsen 

av att inrätta en tjänst som forskare i hälsoekonomi. Innehavare blev Carl 

Hampus Lyttkens, då docent och universitetslektor i nationalekonomi 

vid Lunds universitet. Han hade redan knutits till vår grupp i Malmö 

genom en tjänst som forskarassistent som blivit ett av resultaten av dåvarande 

universitetsledningens insatser för att få statsmakten att satsa på 

hälsoekonomi vid Lunds universitet. När tiden i Malmö var över och

med den vetenskapliga meritering denna hade gett honom, blev han befordrad 

professor i nationalekonomi. 

Projektansökningar gav också positiva resultat. Allt detta ledde till utomordentliga 

förutsättningar för en livaktig hälsoekonomisk forskning 

vid institutionen i Malmö. Fruktbara samarbeten med kliniska forskare 

inleddes, samarbeten som delvis pågår fortfarande. Gruppen disputerade 

och doktorander i hälsoekonomi höll sig stadigt omkring 10 personer. 

Placeringen av professuren och verksamheten organisatoriskt vid den 

medicinska fakulteten men med nära samarbete med moderdisciplinen 

nationalekonomi var sällsynt lyckad. 

Jag vill därför påstå att utan ”Isacs” framsynthet hade det inte funnits särskilt 

mycket hälsoekonomisk forskning i dag vid Lunds universitet, och 

– med tanke på Lunds relativa dominans – därmed kanske inte så mycket 

i Sverige över huvud taget. Inte alla lyckas förverkliga sina visioner. Det 

gjorde ”Isac”. Men i och med fakultetens nya organisation splittrades 

institutionen. Nya samarbeten inleddes, och någon gemensam samhällsmedicinsk 

vision finns inte längre. 

Forskningen 

Det är lätt att se den hälsoekonomiska forskningens resultat i form av 

publikationer. Den har också vid två tillfällen utvärderats av internationella 

grupper tillsatta av FAS på regeringens direktiv. Den första gången 

gällde det folkhälsovetenskaplig forskning, den andra gången hälsoekonomisk 

forskning; se FAS hemsida. Vid båda tillfällena har utfallet av 

utvärderingen blivit mycket positivt för vår forskargrupp. Det kan dessutom 

tilläggas att den senare utvärderingen konstaterade att svensk hälsoekonomisk 

forskning håller mycket hög internationell klass vad gäller 

både antalet publikationer och deras kvalitet. Sverige återfinns bland de 

fyra-fem främsta länderna i världen. 

För min personliga del sätter jag utnämningen häromåret till medarbetare 

vid National Bureau of Economic Research (NBER) främst. NBER 

är utan tvivel det mest respekterade ekonomiska forskningsinstitutet i 

USA. Endast en handfull svenska nationalekonomer har hittills fått sådana 

utnämningar. NBER har en nätverksorganisation med kanslier i Cambridge, 

MA, och i New York City och med medarbetare vid ett stort antal 

23

24 

amerikanska universitet. Jag tillhör det hälsoekonomiska programmet, 

som leds av Michael Grossman, med vilken jag har ett nära samarbete. 

Tillsammans är vi också huvudredaktörer för Advances in Health Economics 

and Health Services Research, som ges ut av Emerald Publishing. 

Undervisningen 

En av anledningarna till att jag lämnade VD-stolen på IHE för professuren 

i hälsoekonomi var de möjligheter som jag såg i att få förmedla 

hälsoekonomiskt tänkande till blivande läkare och i att kunna säkra tillgången 

på kvalificerad hälsoekonomisk kompetens genom att rekrytera 

och handleda unga akademiker till doktorsexamen med hälsoekonomisk 

inriktning. Redan första månaden efter mitt tillträde presenterade jag 

därför en plan för undervisning i hälsoekonomi på läkarutbildningen. 

Mycket av det förverkligades visserligen på termin 10 inom ramen för 

det åtagande som klinisk samhällsmedicin då hade ansvar för, men i och 

med de organisatoriska förändringarna av läkarutbildningen blev det 

efter hand allt mindre utrymme för hälsoekonomi. Jag deltog i arbetet 

med Core Curriculum, och jag fick också ett uppdrag från Nämnden för 

läkarutbildning att utarbeta ett förslag på hur hälsoekonomi om totalt 

två hela veckors schemalagd tid skulle kunna integreras i den kliniska undervisningen. 

Mitt förslag antogs av nämnden men förverkligades aldrig 

av fakulteten. Det blev alltså inte riktigt som jag tänkt mig från början. 

Då gick det lite bättre på forskarutbildningen. Några av mina doktorander 

upplevde visserligen byråkratiska svårigheter i antagningsprocessen 

vid Medicinska fakulteten, men de flesta ville redan från början disputera 

i nationalekonomi men med hälsoekonomisk inriktning. Alla utom två 

kom därför att gå sin forskarutbildning vid nationalekonomiska institutionen 

men med min handledning och med finansiering från mina 

externa anslag. Alla har fått väldigt bra jobb och fina karriärer. Många har 

nöjt sig med licentiatexamen, eftersom de redan under studietiden fått 

erbjudanden om sådana anställningsvillkor som varit svåra att tacka nej 

till. Få har blivit kvar inom akademin. 

Under 1990-talet utvecklade och genomförde jag också en SK-kurs i 

Ekonomi, administration och ledning tillsammans med Gert Paulsson, 

tidigare medarbetare på IHE. Kursen kom att ges två gånger; den tredje 

gången saknades två anmälningar för att få ges, varför Socialstyrelsen

ställde in kursen. Eftersom kontinuitet var nödvändig för att få ekonomi 

i verksamheten, gav vi den aldrig någon mer gång. Kursen var dock 

mycket uppskattad, och så lysande kursomdömen har jag aldrig fått vare 

sig tidigare eller senare. 

Tredje uppgiften 

Information om forskningsresultat till allmänheten och samverkan med 

samhället utanför akademin har varit självklara inslag i min verksamhet. 

Pressreleaser och pressmöten, intervjuer för dagstidningar, specialtidskrifter, 

radio och TV samt mer populära och debattinriktade egna 

artiklar, bl a i Läkartidningen och i Ekonomisk Debatt, har varit legio. 

Uppmärksamheten har alltid varit stor, men vid två tillfällen har den 

varit betydligt större än annars. Det ena är förra året, 2008, då min kollega 

vid Uppsala universitet, Anders Klevmarken, numera emeritus-professor 

i ekonometri, presenterade några av resultaten från vårt stora, av 

FAS stödda, projekt om konsekvenserna av de stora födelsekullarna från 

1940-talet som nu håller på att lämna arbetsmarknaden, bli pensionärer 

och bli alltmer krävande vad gäller vård och omsorg. Förutom den vetenskapliga 

dokumentationen av den dynamiska mikrosimuleringsmodellen 

av den svenska befolkningen omfattande drygt 400 sidor, utgivna som en 

volym i den prestigefyllda bokserien Contributions to Economic Analysis 

– en serie som alla ekonomiska bibliotek i världen har stående prenumeration 

på – skrev vi en debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter 

den 29 juli. Genomslaget i övriga media var fullständigt, och en lång rad 

av presentationer i olika sammanhang följde. Jag är för närvarande involverad 

i en arbetsgrupp i Socialdepartementet för att ytterligare förfina 

simuleringsmodellens hälso- och sjukvårdsmoduler. Ämnet kommer att 

vara aktuellt under lång tid framöver. 

Det andra tillfället daterar sig något längre tillbaka i tiden. Det var åren 

1999-2000. Tillsammans med två yngre medarbetare, Anna Friberg och 

Petter Lundborg, hade jag gjort en studie om EU-anpassning av alkoholpolitiken. 

Effekter av utökade införselregler och lägre alkoholpriser. Vi 

fick uppdraget av dåvarande Folkhälsoinstitutet med Agneta Dreber som 

generaldirektör och avslutade det när institutet bytt namn och fått en ny 

generaldirektör. FHI hade å sin sida fått uppdraget av regeringen – läs 

Finansdepartement och Socialdepartement gemensamt. Resultaten blev 

inte särskilt välvilligt mottagna av den nya ledningen för FHI (men utan 

25

26 

kritik i departementen), men de blev starkt uppmärksammade i massmedia 

och minst sagt välkomnade i Bryssel. Inte blev det bättre heller 

när det så småningom visade sig att våra prediktioner om total alkoholkonsumtion 

och fördelning mellan inhemska inköp och egenimport slog 

in med nästan kuslig precision. De faktiska observationerna efter att 

de nya införselreglerna införts låg inte bara i konfidensintervallet utan 

mitt i. Som kuriosum kan nämnas att minskningen i Vin & Sprits försäljning 

i Sverige av det kända vodkamärket Absolut var exakt lika stor 

som ökningen i försäljningen i Danmark under de första åren efter EUanpassningen. 

Endast vinkonsumtionen var något vid sidan av mitten, 

mest beroende av att den i statistiken omfattar inte bara vin utan också 

alkoläsk och cider, som troligtvis inte följer samma samband som den 

egentliga vinkonsumtionen. 

Några år senare skulle TV-programmet Uppdrag granskning göra en uppföljare 

av vad som egentligen hänt med den totala alkoholkonsumtionen 

som en följd av Sveriges anpassning till EU. Programmet blev en 

närmast samstämmig uppfattning bland alla intervjuade att det var EUanpassningen 

som låg bakom ökningen i svenskarnas totala konsumtion 

av alkohol. Bilder på personbilar som var så överlastade att de fick körförbud 

i Helsingborg var ett annat inslag. Själv blev jag intervjuad inför 

programmet en kväll efter en lång dags deltagande i Europaforskningens 

dag, där jag bl a presenterat det EU-projekt, Survey of Health, Ageing, and 

Retirement in Europe (SHARE) – det största projekt som kommissionen 

satsat på inom samhällsvetenskap och ekonomi – som vi deltagit i sedan 

starten. Kameran gick oavbrutet i närmare halvannan timme, medan reportern 

ställde samma två eller kanske tre frågor om och om igen för att 

jag skulle ta avstånd från resultaten av vår studie och erkänna att vi haft 

”fel”. Jag upprepade gång efter gång att ökningen i den totala konsumtionen 

var närmast exakt vad man kunde vänta sig med de inkomstökningar 

som svenskarna hade haft och med den trend vi identifierat i konsumtionen 

redan före EU-anpassningen. Omfördelningen mellan inhemska 

inköp och egenimport hade också enligt tillänglig statistik blivit som vi 

förutsett. Trots den långa intervjutiden blev det aldrig något inslag med 

mig i TV-programmet – inte en sekund – hur många andra avvikande 

åsikter kom aldrig till tals heller? Det är inte alltid så lätt för enskilda 

forskare att i den allmänna debatten framföra argument som strider mot

vedertagna uppfattningar eller förutfattade meningar, men universiteten 

har ett särskilt ansvar för den kritiskt ifrågasättande samhällsanalysen. 

Samverkan med det omgivande samhället har också varit omfattande. Jag 

har nämnt Folkhälsoinstitutet, sedermera avlöst av Statens Folkhälsoinstitut 

(med samma förkortning, FHI), och här är några andra exempel. 

Jag har varit vetenskapligt råd i Socialstyrelsen och medlem av regeringens 

Sociala Råd, och jag är för närvarande ledamot av det vetenskapliga 

råd som regeringen nyligen ålagt Statens Folkhälsoinstitut att inrätta. 

Som hälsoekonomisk expert har jag också haft ett antal uppdrag för Finansdepartementet, 

SBU, Socialdepartementet, Socialstyrelsen, OECD 

och WHO. Det största uppdraget för Socialstyrelsen var en samhällsekonomisk 

uppföljning och utvärdering av Ädelreformen. För WHO har jag 

bland annat medverkat i att ta fram inlärningsmoduler i hälsoekonomi 

för administratörer på social- och finansdepartement i det som under 

det kalla krigets dagar kallades Östeuropa. I viss utsträckning har jag 

också varit konsult till läkemedelsföretag, både vad gäller utformningen 

av hälsoekonomiska enheter i industrin och i rollen som bollplank till 

företagets hälsoekonomer. Till detta kommer diverse utredningsuppdrag, 

bland annat för Medicon Valley Academy. 

Slutord 

Efter 33 år som anställd vid Lunds universitet, 15 vid nationalekonomiska 

institutionen och 18 vid medicinska fakultetens institutioner för samhällsmedicin 

respektive hälsa, vård och samhälle, samt 9 år som chef för 

en privat verksamhet utanför universitetet, finns självklart mycket mer 

att berätta än vad utrymmet här tillåter. Det handlar då bland annat om 

mitt arbete i budgetkommittén under Per Belfrages tid som dekan, om 

hur Lennart Angere och jag förenklade Medicinska fakultetens snåriga 

och föråldrade budgetmodell (en modell som vi dessutom visade snabbt 

skulle passeras av verklighetens budgetramar), om mitt engagemang för 

och i Vårdalinstitutet mm mm. 

Det är osäkert om diskrimineringen av äldre på den svenska arbetsmarknaden 

är förenlig med EU-rätten. Det är något som för närvarande håller 

på att prövas. Med på lång sikt åldrande och krympande befolkningar 

kommer problemet för alla länder snarast att vara att förbättra förutsättningarna 

för alla att jobba så länge som möjligt. För egen del är jag inte 

särskilt bekymrad. Med den tilltagande bristen på kvalificerade hälsoeko- 

27

28 

nomer finns mycket annat att göra, och för de närmaste åren har jag fullt 

upp. Och i USA förekommer ingen åldersdiskriminering av forskare. 

Min position som medarbetare vid NBER påverkas således inte av min 

ålder, och jag ser fram emot fortsatt hälsoekonomisk forskning i denna 

organisation. 

Jag vet faktiskt inte hur ofta det händer att man blir en professurs förste, 

ende och siste innehavare. Jag är inte heller riktigt säker på hur man skall 

tolka det. I varje fall finns, vad jag förstår, inga planer på att återbesätta 

den. Men jag kan ärligt säga att det på det hela taget har varit en bra tid 

för mig. Jag har trivts och jag har haft roligt och jag tror inte att jag hade 

kunnat uträtta lika mycket i någon annan miljö.


professor i neurokirurgi 

Mina 50 första år med Alma Mater 

Det känns inte självklart att summera sina minnen när dekanus nu erbjuder 

medverkan i ”Vägen hit – källor till kunskap och utveckling”. Även 

om ett halvsekel hunnit gå sedan man blev student, och ett år senare 

lärare (amanuens) vid Medicinska fakulteten i Lund, så är man mitt uppe 

i sin forskargärning trots man passerat 67 år och känner det som litet väl 

tidigt att runda av sina insatser i memoarform – om än superkort. 

Jag har lyckan att i väntan på min efterträdares utnämning sitta kvar på 

professuren i Neurokirurgi och leder avdelningen tills så sker. Därtill ansvarar 

jag för Rausinglaboratoriet, BMC, som jag startade för 32 år sedan 

och som fram till 1998 hette Laboratoriet för Experimentell Neuroonkologi 

– och min forskning där hoppas jag kunna driva många år framöver. 

Välan – här kommer en kort berättelse om vägen hit, men jag hoppas 

också mycket på vägen vidare fram! 

Student – lärare - kåraktiv 

Efter studentexamen vid St. Petri Högre Allmänna Läroverk i Malmö 

och inledande militärläkarutbildning vid I11 i Växjö sommaren 1960 

inleddes min läkarutbildning i september vid Anatomen i Lund. Hela 

det första läsåret dominerades av anatomistudierna som dock samsades 

med histologikursen under termin två. Det var tuffa villkor med mycket 

omfattande pensa på flera hundra sidor att läsa in under någon eller några 

veckor inför varje ”dugga” som leddes av amanuenserna. Anatomiböckerna, 

de månghundrasidiga Hafferl och Rauber-Kopsch, var på tyska språ- 

29

30 

ket, och såväl duggorna som de mera omfattande muntliga tentamina inför 

assistenterna eller professorn Carl-Herman Hjortsjö var krävande. På 

den tiden hade Anatomen, inrymd i den palatsliknande byggnaden i parken 

på Biskopsgatan 7, en mycket central roll i utbildningen. I källaren 

fanns den stora dissektionslokalen där prosektorn, Folke Löfgren, styrde 

studenternas noggranna analyser av anatomin hos formalinfixerade människokroppar, 

huvudsakligen från personer som suiciderat. Redan första 

veckan som medicinarstudent begåvades man av institutionsvaktmästare 

Tage Silfver med en trälåda innehållande de viktigaste av kroppens ben, 

för att man också hemma i studerkammaren skulle ägna sig åt anatomistudierna. 

Den ganska skrymmande lådan bar vi dock gärna med oss som 

ett tydligt tecken på att man lyckats komma in på medicinarbanan! 

Genom de många praktiska momenten i utbildningen kom man mycket 

nära sina kurskamrater och många vänskapsband skapades på Anatomen. 

Professorerna var stora personligheter, humanisten Carl-Herman 

Hjortsjö var också osteolog och genomförde ett stort antal studier av 

många av de stora i vår historia i samband med gravöppningar och vann 

berömmelse för sina analyser av bland andra den heliga Birgitta, Erik 

XIV, drottning Kristina och Karl XII. Professor Hjortsjö var också en 

av de sista äkta anatomerna som gjorde sin avhandling på leverns anatomi. 

Hans Prosektor, Folke Löfgren, hade beskrivit njurens anatomi i 

detalj. Professorn i histologi, Gösta Glimstedt var liksom anatomerna en 

stor personlighet och mycket engagerad i undervisningen och ledde de 

flesta mikroskopereringsövningarna i sin kateder, nästan alltid rökandes 

en mycket tjock cigarr, placerad i mungipan medan han satt lutad över 

mikroskopet. Hans institution, Histologen, hade sitt säte i det vackra 

huset intill Anatomen på Biskopsgatan. 

Det första året var mycket studieintensivt och jag noterade när det var 

till ända att jag inte på långt när ägnat fritidsintressena den tid jag ursprungligen 

tänkt mig. Dock bidrog nog fliten till att professor Hjortsjö 

vid sluttentamen, som alla andra tentamina på den tiden muntlig inför 

professorn själv, hade vänligheten att erbjuda mig en tjänst som tredje 

amanuens vid institutionen. Detta innebar att man blev lärare på deltid 

i anatomi för efterkommande medicinstudenter, men att man samtidigt 

kunde fortsätta sina egna studier. Jag gillade lärarrollen, föreläste, duggade, 

skapade undervisningsmaterial för skioptikonprojektorn och drog

spritkopior. Deltog därtill, dock relativt återhållsamt i forskningsverksamheten. 

Jag fick ansvar för råttaveln inom institutionen och bistod 

framför allt Carl-Herman Hjortsjö i arbetet med modeller för studier av 

muskelmekanik, och fick faktiskt ganska mycket tid över till att med liv 

och lust kasta mig in i studentlivets alla underbara aktiviteter under de 

kommande åren då kemi, fysiologi, bakteriologi, patologi, propedeutkurserna 

med mera, visade sig inte på långt när kräva så mycket som det 

första årets studier. 

Det började med att jag blev invald i Medicinska Föreningens styrelse 

som representant för medicine studerandena. Efter något år blev jag föreningens 

sekreterare vilket var en utomordentligt intressant uppgift. MF 

arbetade såväl fackligt nära Medicinska fakultetens ledning och i dess 

utskott, som socialt med Toddydagar, Medical Summer School och så 

vidare för sina medlemmar. På den tiden var MFs ordförande alltid en 

professor, under min tid dermatologen Gösta Hagerman och sedan socialmedicinaren 

Gunnar Lindgren, tillika dekanus. Det var ett antal mycket 

lärorika år att få arbeta med dessa kloka ledare och en härlig skara äldre 

och yngre medicinare i föreningen och jag tillråder alla unga studenter 

att absolut prova på engagemang i gemensamma aktiviteter av denna typ. 

Några mera dramatiska händelser under åren i MF var när vi räddade fria 

vita rockar till alla läkarstudenter och rätten att äta lunch i lasarettets matsalar 

– det var ibland tufft när den unge studenten skulle förhandla med 

lasarettsdirektören eller Lasarettsdirektionens ordförande i dessa ting. 

Det blev många andra lärorika och spännande åtaganden under studietiden 

och jag kan här bara snabbt nämna några: studentkårens marskalk 

med ansvar för fanborgen och studentrepresentationen vid bland annat 

promotioner och professorsinstallationer, Akademiska Föreningens deputerade 

och dess marskalk, Malmö nations prokurator och senare dess 

spexförman, stort engagemang i Karnevalerna 62 och 66. Det var vid Siste 

November festligheterna på AF 1963, som jag hade lyckan att träffa den 

härliga sjukgymnaststudenten Eva Nordqvist, blivande ordförande för 

sin kår vid SSGI och därtill sedan 1967 min hustru. Vid Lunds universitets 

300-årsjubileum 1968 och dess jubelpromotion erbjöds jag av rektor 

Philip Sandblom att vara biträdande övermarskalk, en både krävande och 

intressant uppgift, som sedan ledde till att jag fick uppdraget att vara 

universitetets övermarskalk med framför allt ansvar för promotionerna, 

31

32 

vilket faktiskt gick att kombinera med rollen som ung underläkare i neurokirurgi 

och forskare i neurofysiologi, genom att man satte av alla nätter 

då man inte hade jour under vårterminen fram till doktorspromotionen. 

Erfarenheterna från universitetets jubileum i maj 1968 utnyttjades i mitt 

uppdrag som ansvarig för lasarettets 200-årsjubileum i september samma 

år. Det var då Medicinska Föreningen skänkte en papegoja, Fågel Rock, 

till Lunds lasarett som en påminnelse om vita rock frågans lyckliga lösning 

flera år tidigare, och då samtidigt med lasarettsjubileet flera tusen 

studenter blockerade först en inskrivningsbyrå för värnpliktiga och sedan 

på eftermiddagen fortsatte med att blockera ingången till Akademiska 

Föreningen där vår statsminister Tage Erlander och hans hustru Aina 

samt ett antal ministrar och honoratiores som deltagit i symposiet med 

världens ledande organtransplantatörer i det nybyggda lasarettsblockets 

aula skulle njuta 200-årsjubileumsmiddagen. Det ryktades att man skulle 

kidnappa Erlander och jag kom dessa dagar in i 68-revoltens hetluft. Allt 

slöt väl – men här är mycket jag skulle kunna berätta om spännande dagar 

och händelser både under 300- och 200-årsjubileerna. 

Klinisk amanuens vid neurokirurgen och 

doktorand i Lund och New York 

Under hösten 68 läste jag intensivt in tentamina i ett stort antal ämnen 

– på den tiden kunde man spara tentamen till slutet av studierna – och 

allt gick väl. I januari 1969 erhöll jag min medicine licentiatexamen och 

fick min läkarlegitimation. Jag hade då sedan 1963 varit 1e amanuens vid 

Anatomen, med särskilt ansvar för tandläkarutbildningen och sedan 1965 

varit assistent för medicinarutbildningen på Anatomen. Mina praktiska 

tjänstgöringar i medicin och kirurgi hade jag genomgått vid lasaretten i 

Trelleborg och Ystad där skickliga och engagerade läkare givit mig en utmärkt 

träning. Den frivilliga praktiska utbildningen valde jag att förlägga 

till Neurokirurgen. Denna specialitet deltog på den tiden inte i utbildningen 

av kandidaterna med egen kurs och jag hade trots att jag lockats 

av flera specialiteter under kurserna inte känt mig övertygad om att de 

var de rätta för mig. Som praktiskt lagd kände jag hela tiden en stark 

dragning till kirurgin. Möjligheten att kombinera detta med chansen att 

få utforska hjärnans hemligheter gjorde att jag sökte upp professor Nils 

Lundberg redan våren 1967 och han gav mig ett vikariat på några månader. 

Det tog mig bara några dagar på Neurokirurgiska kliniken för att jag

skulle förstå att detta var just den specialitet jag skulle kunna älska resten 

av livet. Nils Lundberg var mitt uppe i sin forskning över registrering av 

det intrakraniella trycket via intraventrikulära katetrar och hade börjat nå 

internationell berömmelse för sina banbrytande insatser. Hans företrädare 

på professuren, Lars Leksell hade 1960 blivit professor i Neurokirurgi 

vid Serafimerlasarettet, (sedermera vid Karolinska Institutet 1964-1974) 

efter att sedan 1946 varit överläkare vid Neurokirurgiska kliniken i Lund. 

Under 50-talet hade han utvecklat den så kallade strålkniven för oblodig 

behandling med koboltbestrålning intrakraniellt och hade utvecklat ett 

flertal stereotaktiska instrument för precisionsingrepp i hjärnan. Leksell 

hade nått stor internationell berömmelse för dessa insatser liksom för 

skapandet av ekoencephalografin. Baserat på Hellmut Hertz teknologi 

utvecklade Leksell ultraljudtekniken för hjärndiagnostik samtidigt som 

Inge Edler utvecklade ultraljudekot för hjärtdiagnostik. Den första kliniska 

ekoencephalografin någonsin gjordes av Leksell i Lund 1954. 

Både Leksell och Lundberg var utbildade hos den svenska neurokirurgins 

fader, Herbert Olivecrona, som startade landets första neurokirurgiska 

klinik på Serafimerlasaretteti Stockholm 1935. Det var således en ung 

klinik i Lund, med två lysande ledare, som på 60-talet välkomnade mig 

och där jag efter ytterligare vikariat under 1968 fick en nyinrättad tjänst 

som klinisk amanuens, detta efter att ämnet neurokirurgi 1969 beslutats 

ingå som undervisningsämne vid Medicinska fakulteten. Tanken var att 

den kliniske amanuensen skulle fungera som underläkare vid kliniken 

halvtid och undervisa/forska halvtid. Ofta tog klinikdelen en större del 

och forskningen fick ofta då som nu ske på övertid och helger. Men det 

var fantastiskt att ha fått en tjänst där det var självklart att man skulle 

bedriva forskning. Våren 1970 meddelade professor Lundberg att han bestämt 

(på den tiden hade professorn stor makt) att jag skulle göra ett avhandlingsarbete 

vid ”Forskning 4”, som då sedan flera år leddes av docent 

Bo Siesjö. Han hade efter en kortare tid som underläkare hos Nils Lundberg 

fått överta ansvaret för Neurokirurgens forskningslaboratorium och 

skötte uppdraget med största skicklighet. Redan på 60-talet hade två blivande 

neurokirurgiprofessorer, Urban Pontén (Uppsala) och Lars Granholm 

(KI) disputerat hos Siesjö vid ”Forskning 4”. Varför laboratoriet 

kallades så minns jag inte, men dess nutida efterföljare är Avdelningen 

för Experimentell hjärnforskning, BMC. Vid ”Forskning 4” studerades 

i detalj hjärnans metabolism under olika förhållanden och framför allt 

33

34 

i råttmodeller. Mitt uppdrag blev att studera effekterna av mycket uttalad 

hypoxemi, det vill säga syrgasbrist, i blodet och dess effekter på 

hjärnans metabolism och eventuella bestående skador i hjärnan. Jag var 

först något tveksam till om detta var den neurokirurgiska forskning jag 

tänkt mig, men efter några veckor i kretsen av entusiastiska och skickliga 

forskare, både svenska och utländska, och övriga medarbetare vid labbet 

var jag helt fångad i projektet. Jag hade glädje av mina råttkunskaper 

från Anatomen och satte igång att utveckla perfusions-fixations metodiken 

av den sövda råttans hjärna med formalinlösning via aorta ascendens 

för de histopatologiska undersökningarna. Tillsammans med professor 

Fred Plum från Cornell Medical Center i New York, som tillbringade sitt 

sabbatical halvår på vårt laboratorium förfinade vi tekniken och kunde 

skicka våra hjärnor för analys hos patologen, professor Jim Brierley vid 

Carshalton Medical Research Council i London. Fred Plum som var en 

av de ledande neurologerna i USA, föreslog att jag skulle temporärt ligera 

av ena carotiden för att skapa en modell av stroke, med god genomblödning 

genom den andra carotiden till contralaterala hemisfären, men med 

reducerat flöde i hemisfären på den avligerade sidan. Vi erhöll mycket 

spännande resultat med denna så kallade Levin-modell i kombination 

med hypoxemi och Fred Plum blev så entusiastisk att han bjöd mig att 

genomföra delar av avhandlingen i New York vid Cornell Medical Center, 

New York Hospital. Jag lyckades få ett stort stipendium och blev 

Wrightsman scholar, benämnt efter donatorn som tidigare genomgått en 

lyckad operation vid Neurokirurgen, NY Hospital. Mitt uppdrag skulle 

innebära framför allt fortsatt forskning i mitt projekt men också att vara 

lärare i neurologi och neurokirurgi vid både Cornell Medical Center och 

vid Sloan-Kettering Memorial Hospital mittöver gatan från New York 

Hospital på York Avenue. Vid Sloan-Kettering träffade jag många kollegor 

engagerade i cancerforskning och jag tror att mycket av det nytänkande 

jag där såg, senare kom att få betydelse för mitt val av gliomen som 

mitt centrala forskningsprojekt. 

Det var fantastiskt att få tillbringa ett och ett halvt år i New York med 

hustru Eva, sjukgymnast med neurologi och rehabilitering som specialitet, 

och två små flickor, Charlotte och Emelie, 2 respektive 1 år gamla. 

Eva hjälpte Fred Plum med hans privatpatienter, många bosatta på 5th 

Avenue, med neurologisk rehabilitering, men satsade framför allt på att 

vara mamma med dagliga utflykter till Central Park och andra spännan-

de platser. Tack vare att vi hade barnflicka med från Sverige, kunde vi 

njuta många fantastiska kulturevenemang kvällar och helger. Själv fick 

jag jobba ganska intensivt på labbet. Arbetsmoralen var sträng och Fred 

Plum själv gick sällan hem före kl 23 på kvällen, vilket innebar att alla vi 

medarbetare mestadels gjorde detsamma. Men det var alltid högt till tak 

i debatten och med gästforskare från jordens alla hörn blev laboratoriet 

en fantastisk skola för en ung forskare. Det var också mycket lärorikt att 

på nära håll få se hur en av USAs allra starkaste ledare inom Neurologin 

styrde inte bara sin egen klinik utan hela specialiteten i Nordamerika 

med stor skicklighet. Neurologin och Neurokirurgin på Cornell Medical 

hade gemensam klinisk verksamhet och jag fick mycket god kontakt med 

professorn i neurokirurgi, Russel Patterson, en utomordentligt skicklig 

kliniker men också engagerad sekreterare i ett stort antal neurokirurgiska 

sällskap i nordöstra USA. Så ofta han kunde bjöd han med mig på vetenskapliga 

och sociala aktiviteter och jag lärde känna ett stort antal av de 

namnkunniga neurokirurgerna där under min tid i New York. 

Avhandlingsarbetet flöt på fint trots att det visade sig att Wistarråttorna 

i New York hade något svagare hjärtan än de i Sverige. Det innebar att 

det var svårare att få dem att överleva de för försöken stipulerade 30 minuternas 

hypoxemi ned till paO2 17 mm Hg. Men 1973 när det var tid 

att fara hem var fem arbeten i stort sett klara. Jag hade då också skapat 

en modell för att se hur den frysteknik som användes på ”Forskning 4” 

fungerade i hjärnan då en tratt fixerats i ett hudsnitt över den sövda råttans 

skalle, och flytande kväve sedan hälldes i tratten för att momentant 

frysa hjärnan i en front som snabbt förvandlade levande vävnad till frusen 

in situ. Tekniken hade använts sen 30-talet men ingen hade riktigt kläm 

på hur frysfronten fungerade. Med hjälp av sterilt bläck injicerat i blodbanan 

kunde jag visa detta och arbetet blev också en del i avhandlingen 

som efter avslutande arbete hemma på ”Forskning 4”, och någon månads 

vistelse hos Jim Brierley i London kunde försvaras i maj 1974 med CBFpionjären 

Niels Lassen från Köpenhamn som opponent. Avhandlingen 

hette: “Influence of profound hypoxia on regional metabolism, blood 

flow and cell morphology in rat brain” och var ett mycket tidigt bidrag 

till förståelsen av stroke och dess så kallade ”penumbra zone” av vävnad, 

som ännu ej gått under, men som riskerar att gå under senare i förloppet. 

35

36 

Jag blev den 10e som doktorerade på ”Forskning 4”. De flesta dittills var 

neurokirurgiska forskare, men under de följande åren blev det allt fler 

anestesiologer, neurologer och många andra specialiteters forskare som 

avhandlade under Professor Bo Siesjös ledning. När han gick i pension 

hade han handlett mellan 40 och 50 personer till det som fram till 1975 

kallades doktorsgraden och därefter doktorsexamen. I mitt fall blev det 

alltså en medicine doktorsgrad och detta innebar att docenturen snabbt 

kunde tilldelas den nye doktorn. Eftersom jag varit lärare vid universitetet 

sen tretton år behövdes ingen provföreläsning och i september 1974 

blev jag så docent i Neurokirurgi. 

Vid Doktorspromotionen 1974 var jag ännu universitetets övermarskalk 

och eftersom alla sådana sedan 1670 varit disputerade lärare, måste vi 

skapa formerna hur en övermarskalk promoveras, en, tyckte jag, klart 

angenäm uppgift. Professor Lundberg gick i pension 1974 och vi hyllade 

honom med ett internationellt symposium om intrakraniellt tryck. Alla 

världens ledande neurokirurger inom denna specialitet var närvarande 

och alla medarbetare på hemmaplan insåg vilken stor betydelse deras alltid 

älskvärde och lågmälde professor haft på den internationella utvecklingen 

och den berömmelse han fått utomlands. 

Ekoencephalografi - stereotaxi – vaskulär 

neurokirurgi och spasmforskning på babianer 

Redan under mina första vikariat vid Neurokirurgen hade jag fått ta ansvar 

för en viktig del av arvet efter Lars Leksell – hans ekoencephalografiapparat, 

som också var världens första. Jag hade glädjen att samverka med 

utvecklare av teknologin under ett antal år. Samtidigt blev jag av klinikchefen 

på Neurokirurgen A, Kaj Nielsen (under åren 1949 – 1976 hade 

vi två kliniker i Lund, A och B, och professorn var chef för B) uppmanad 

att snabbt lära mig den stereotaktiska kirurgin av en annan medarbetare 

på kliniken, Kurt West, som tävlade med B-klinikens specialist i samma 

ämne, doktor Gunvor Kullberg. Detta sedan hon börjat träna en andra 

doktor vid B-kliniken i stereotaxin. Redan 1969 fick jag så självständigt 

om än under dr Wests översyn genomföra stereotaktiska ingrepp på patienter 

som under många år suttit på mentalsjukhus på grund av mycket 

svåra tvångstankar. Genom att koagulera smala banor mellan pannlob 

och centrala delar av hjärnan kunde vi faktiskt förbättra tillståndet hos ett

par av patienterna så att de kunde vistas hemma. Dock hände detta just 

innan hela psykokirurgin sattes i fråga runt hela världen. 

Liksom alla andra unga neurokirurger, attraherades jag av den vaskulära 

neurokirurgin. Kronan på en neurokirurgs skicklighet visades i förmågan 

att exakt anbringa ett specialclips på aneurysmet som förorsakat en subarachnoidal 

blödning. När jag började inom specialiteten hade dessa clips 

ännu inte utvecklats, utan man måste med hjälp av peanger och pincetter, 

men också sina egna fingrar, anbringa en relativt grov linnetråd om 

bråcksäckens hals och knyta till, allt under stressen att aneurysmet ånyo 

skulle brista under hanteringen. Neurokirurgen Erik Kågström var den 

store mästaren också inom det vasculära fältet, alltid elegant, lätt på handen 

och därtill en mycket god lärare. Jag hade redan 1968 försökt att med 

hjälp av instrumentmakarna på lasarettet tillverka en trådknytare för att 

underlätta proceduren. Lars Leksell som var den store uppfinnaren tyckte 

att idén var bra, men just i den vevan kom de mycket smartare clipsen 

som kunde placeras elegant och klämma åt aneurysmets hals och därmed 

onödiggöra ligaturtekniken. 

Jag hade glädjen att under andra halvan av 70-talet får arbeta med den 

djärve och skicklige neurokirurgen Niels Svendgaard som kommit från 

Danmark till Lund på 60-talets mitt. I kliniken utvecklade vi under 

hans ledning den så kallade Extra-intracranial arterial by-pass tekniken, 

som tillför blod från tinningens kärl som sutureras med microsuturer, så 

tunna att de ej ses med blotta ögat, till ett kärl på hjärnans yta. Denna 

teknik är krävande men utgör en möjlig behandling av strokepatienter. 

Niels var också den store nytänkaren när det gällde akut operation för 

brustet aneurysm. På grund av risken att man skulle försvåra den spasm 

som spontant utvecklas under veckorna efter en subarachnoidalblödning, 

avstod man från att operera omedelbart efter blödningen och jag minns 

hur sängarna på Neurokirurgen i flera salar var fyllda av patienter som 

skulle avvakta med operation tills att tre veckor passerat. Många av dem 

dog i en andra blödning under denna tid och andra på grund av den svåra 

sekundära spasmen. 

Niels var övertygad om att en akut operation inom ett par dygn efter 

den ursprungliga blödningen skulle vara lösningen. Han ville studera 

spasmens förlopp hos råtta och babian och den erfarenhet jag fått av 

37

38 

hjärnans fysiologi i avhandlingsarbetet kom väl till pass när Niels föreslog 

ett forskningssamarbete. Detta pågick under 70-talets andra hälft och 

innebar intensivt arbete på gamla experimentalkirurgen. Den unga neurokirurgen 

Christina Sahlin gjorde sin avhandling på detta. Det var inte 

helt enkelt att arbeta med babianerna från Sydamerika som efter karantän 

kom via Göteborg där de hämtades av oss. Eftersom Niels bara hade 

en liten lyxig sportbil, blev det i min Volvo stationsvagn som transporterna 

gjordes med allt vad det innebar av bestående lukt etc. Hursomhelst 

var det några mycket spännande år och även om vi inte löste problemet 

med hur spasmen uppstår, så lärde vi oss mycket om effekten av calcium 

upptags inhibitorer och intrathekala amin antagonister och om spasmens 

effekt på CBF och CMRO 2. 

Parallellt med den experimentella forskningen började Niels Svendgaard 

operera subarachnoidalblödningspatienterna akut, inom två dygn efter 

blödningen. Han gjorde ensam en serie på 44 patienter och visade att 

den akuta operationen, genomförd atraumatiskt, reducerar risken för den 

sena spasmen och räddar patienten undan risken att genomgå en andra 

blödning. Niels efterträdde i slutet av 80-talet Lars Granholm på professuren 

vid KI. 

Till 11 neurokirurgiska centra i Japan – med ett 

oväntat resultat 

I syfte att ytterligare förkovra mig i den vaskulära kirurgin önskade jag 

resa till Japan för att besöka ett antal mycket framstående neurokirurger 

verksamma inom denna subspecialitet. Vår nye professor, Carl Axel 

Thulin, hade kommit från Umeå för att 1975 efterträda Nils Lundberg. 

Thulin hade en mycket stor vänkrets bland japanska neurokirurger och 

han föreslog ett program där jag besökte 11 neurokirurgiska centra under 

en månads resa 1977. 

Jag träffade bland annat aneurysmclipskonstruktören Sugita i Nagoya 

och studerade de tekniskt excellenta professorna Zentaro Ito i Achita, 

Jiri Suzuki i Sendai och Haruhiko Kikuchi i Osaka. Det anmärkningsvärda 

är att min resa resulterade i att jag fick upp ögonen för den väldiga 

utmaning som låg i behandlingen av de elakartade hjärntumörerna och 

att dessa istället för vaskulärkirurgin kom att bli mitt största forskningsintresse 

framgent.

Den ledande neurokirurgen i Japan var professor Sano vid Tokyo University. 

När jag besökte honom visade han på kliniska försök med kontinuerlig 

infusion av cykliskt AMP i resektionshålan efter operation av 

malignt gliom. En så radikal terapi hade jag inte sett någon annanstans 

och jag imponerades av det aktiva intresset för att pröva nya vägar i gliomterapin. 

I USA hade jag sett försök att kombinera upp till tre olika cytostatika 

hos Bill Shapiro vid Sloan-Kettering men detta var annorlunda. 

Jag hade långa givande samtal med professor Sano och reste hem i övertygelsen 

att försöka göra något för gliompatienterna som dittills betraktats 

som väsentligen ointressanta för den neurokirurgiska forskningen, med 

en nära hundraprocentig mortalitet inom något år. 

Laboratoriet för Experimentell Neuro Onkologi – 

sökandet efter bot mot de maligna gliomen 

Direkt efter hemkomsten började jag leta efter lokaler på experimentalkirurgen 

i Ed-blocket och fann en liten överbliven lokal om ett fåtal kvadratmeter 

på samma våning som vi hade våra babianexperiment. Här 

inredde jag det lilla laboratorium som invigdes 1978 och som jag kallade 

Laboratoriet för Experimentell Neuro Onkologi (LENO). Sedan jag blev 

specialist 1975 hade jag vikarierat som biträdande överläkare merparten 

av tiden och 1978 blev jag ordinarie. I tjänsten ingick en viss tid för 

forskning och det blev möjligt att driva både uppgiften som ansvarig för 

en vårdavdelning och ett lab. Det kändes ytterst angeläget att få en djurmodell 

för hjärntumör och via kontakter med professor Darell Bigner vid 

Duke University, fick jag tillgång till RG2-tumören som skapats i Fischer 

344-råttan och som visade sig utmärkt för våra behov. Från Hans Wigzell 

vid KI fick jag en hanne och två honor av Fischer-stammen. De anlände 

sent en kväll i en låda per tåg till Lunds central och blev grunden till en 

egen avel under flera decennier. 

Man fick räkna med att djurmodellen som vi satte upp skulle ta många år 

att utveckla till att ge terapier användbara för människa och i kliniken såg 

jag hur alla våra patienter med malignt gliom som opererades gick under 

i sin sjukdom inom månader till något år trots kirurgi, strålterapi och 

kemoterapi. Jag satte 1978 upp den så kallade Sydsvenska Neuro Onkologiska 

Gruppen (SNOG) tillsammans med övriga specialiteter som 

behandlade gliompatienterna för att vi genom regelbundna genomgångar 

skulle kunna maximera vården. Gruppen visade sig mycket värdefull och 

39

40 

fortsätter sina veckoliga möten kring dessa patienter för bästa möjliga terapi. 

Vi diskuterade inom SNOG om inte man skulle prova ny terapi direkt 

hos patienten. Vid Tumörimmunologen ledde professor Hans-Olov 

Sjögren forskningen kring tumörer och immunförsvaret. Han hade dock 

inte arbetat med gliom i sin forskning men kände att ett samarbete med 

Neurokirurgen och mitt laboratorium skulle kunna vara fruktbart och vi 

startade 1980 ett samarbete som fortfarande pågår. 

Det faktum, att ingen behandling mot gliomen var framgångsrik, förklaras 

av hur tumörerna växer: oregelbundet, med armar ut i den friska 

vävnaden och framför allt med tumörceller som i små grupper tar sig ut i 

(migrerar) och gömmer sig i, den friska hjärnan. Jag har kallat dessa celler 

”guerillaceller”. De kan ta sig fram långa sträckor, och finns spridda i 

stora delar av hjärnan då man först upptäcker ursprungstumören. ”Guerillacellerna” 

ger upphov till ny tumörväxt, och försök på 1940-talet att 

operera bort mycket stora delar av den hjärnhemisfär i vilken tumören 

växte gav endast marginellt bättre resultat. Detta på grund av fortsatt 

tumörväxt i den kvarvarande hemisfären och därtill hade operationen i 

sig en alltför invalidiserande inverkan på patienten. 

Nyckeln till framgång i behandlingen av det maligna gliomet ligger i 

att komma åt ”guerillacellerna”. Varken strålbehandling eller kemoterapi 

hade visat sig effektiva nog. Det faktum att enstaka unga patienter faktiskt 

blivit botade (vi har visat att två vuxna patienter av 1147 i ett lundamaterial 

botats – och de var 32 rep 38 år vid operationen), kan däremot 

tala för, att immunoterapi, förstärkt genom tillförsel av immunostimulerande 

ämnen, kan ha förmågan att nå fram till i princip alla tumörceller, 

som finns kvar i hjärnan efter operationen. 

Tidig immunoterapi mot glioblastoma multiforme 

Efter mycket funderande och efter tillstånd från professor Thulin för en 

pilotstudie om fem patienter, startade vi ett kliniskt projekt, där patienter 

med malignt gliom behandlades med immunostimulerande humant 

Interferon-alfa (skapat av Cari Kantell och inköpt från Alfred Benzen i 

Danmark), injicerat i operationsområdet i hjärnan under tre månader 

efter operationen, alla dagar utom söndagar. Injektionerna skedde via en 

så kallad Rickhamreservoir med dubbla kamrar, som opereras in under

huden och som genom en kateter står i förbindelse med operationshålan. 

Metoden visade sig fungera tekniskt, men hade mycket begränsad effekt 

på tumörtillväxten. 

Hans-Olov Sjögren och jag insåg också att trots hans djupa kunskaper i 

tumörimmunologin ingick här så många okända faktorer att det rimliga 

var att gå vidare med samarbetet genom att utnyttja djurmodellen för att 

utveckla effektiva immunoterapier för senare överförande till patientbehandling. 

Så vi utvecklade RG 2-modellen vidare under de följande åren. 

Förste professorn i Neurokirurgi i Kuwait 

Jag återkommer till den spännande fortsatta utvecklingen efter att ha 

nämnt att 1981 blev jag erbjuden en tjänst som professor i Neurokirurgi 

vid Kuwait University där sedan några år tillbaka en medicinsk fakultet 

startat läkarutbildning. Man hade upptäckt att ingen akademisk neurokirurg 

fanns i landet och min gamle vän från ”Forskning 4”, Bo Eklöf 

befann sig redan i Kuwait som professor i Kirurgi. På hans förslag kalllades 

jag till intervju i Kuwait City hösten 1981. Intervjun var betydligt 

tuffare än jag tänkt mig och genomfördes av ett dussin (flertalet iklädda 

disdasha) Kuwaitiska universitetsledare, hälsovårdschefer och professorer, 

flera av dem med doktorsgrader från Skottland. Intervjuarna var utomordentligt 

väl pålästa i mitt CV, ställde många skarpa frågor, men till 

aftonen bjöds jag hem till dekanus, kardiologiprofessorn Abdel Mohsen, 

i hans palatsliknande villa. Han meddelade vid middagen att jag erbjöds 

en tjänst som full professor, trots att man egentligen i Kuwait krävde 

minst 10-års post-doctoral period för en sådan. Min hustru Eva tvekade 

inte heller denna gång att ge sig ut i världen med hela familjen, nu två 

döttrar om 11 och 10 år och en son, Gustaf, på 5. Familjen hade en fantastisk 

tid i det så annorlunda Kuwait. Eva startade specialistutbildningar 

för sjukgymnaster vid Hälsovårdsministeriet, barnen trivdes utmärkt i 

den utomordentliga och krävande New English School och jag fick intensivt 

lära mig att vara chef i en helt annorlunda värld än den jag var 

van vid. Det var till en början tufft att operera stora meningeom eller 

komplicerade aneurysm med hjälp av handtrepaner och mikroskop utan 

okular för assistenten. Mina medarbetare vid kliniken, som hade startats 

många år tidigare med hjälp av en engelsk kollega, var framför allt egyptier, 

irakier, palestinier men inte en enda kuwaitier. Däremot var merparten 

av läkarstudenterna kuwaitier, men också en stor grupp palestinier 

ingick. Det var oerhört lärorikt att hantera alla nya situationer och jag har 

41

42 

tveklöst haft mycket glädje av det jag lärde i min fortsatta gärning som 

ledare hemma i Sverige. Vad gäller de ålderdomliga instrumenten vid min 

ankomst, så kan jag berätta att knepet att få ny utrustning var att gång på 

gång uppvakta hälsovårdsministern på hans tjänsterum och anhålla om 

nya trepaner, mikroskop och all annan behövlig utrustning. Han hade 

den bestämda uppfattningen att man inte kunde få ett godkännande vid 

första besöket. Endast om man kom tillbaka upprepade gånger (ju dyrare 

pryl – desto fler) behövde man den äskade utrustningen. Genom idoga 

besök kunde jag skapa en modern, välfungerande klinik på Ibn Sinasjukhuset 

där kliniken låg. Jag fick också uppdraget att skapa forskningslaboratorier 

för fakulteten på Mubarak-sjukhuset och kunde med hjälp 

av basforskare från USA och England skapa ett stort välutrustat laboratorium 

som var i full gång när jag inbjöds att återbesöka Kuwait 1985. 

Sensmoralen av denna tid i mitt liv är att jag på det allra bestämdaste 

råder alla unga kollegor att ge sig ut i världen och prova sin förmåga och 

få annorlunda erfarenheter att ta med hem för att bli ännu bättre i sin 

gärning. Härligt också att uppleva världen med sin familj – vi glömmer 

aldrig hur öknen i Kuwait under en dag var alldeles blå och grön efter 

årets regndag. Då hade blixtsnabbt oändligt antal blommor, jag tror det 

var iris, vuxit upp och slagit ut. 

Åter till Lund – Nya terapiformer i djurmodeller – 

framgång med immunoterapi 

1983 återkom jag till Lund och min tjänst som överläkare och docent 

och ett halvårs vikariat som professor medan Carl-Axel Thulin tjänstgjorde 

i Saudiarabien. Jag hade kunnat sköta forskningen vid LENO tack 

vare duktiga medarbetare och kunde nu återuppta arbetet med att pröva 

olika metoder att behandla vår råtthjärntumörmodell. Nya tumörcellinjer, 

benämnda N29 och N32, togs också fram i våra Fischerråttor vid 

Tumörimmunologen av den unge neurokirurgen Peter Siesjö som jag introducerat 

till Hans-Olov Sjögren. Dessa celler är överlägsna den gamla 

RG2-linjen, genom att vara syngena med våra aktuella Fischerråttor. 

Idén med immunoterapi löpte hela tiden som en röd tråd i vårt arbete, 

men det tog många års utprövande innan vi på 90-talet fick framgång 

i en modell, där gliombärande råttor får specialbehandlade tumörceller 

injicerade i huden. Vi hade tillfört cellerna speciella gener (till exempel

för produktion av interferon-gamma som är immunstimulerande) med 

hjälp av retrovirus som bär in generna i cellerna. I huden upptäckes dessa 

specialceller av de vita blodkropparna (till exempel T-lymfocyterna) som 

aktiveras av interferonet och som sedan ger sig ut i kroppen och söker 

efter celler som liknar de injicerade. De aktiverade T-cellerna har förmågan 

att ta sig igenom blod-hjärnbarriären i kapillärväggen som skiljer 

blodbanan från hjärnvävnaden. Där upptäcker T-cellerna tumörcellerna 

och kan angripa och döda dessa. Vi lyckades med denna behandling bota 

upp till 70% av de råttor som annars skulle dött på grund av tumörväxt. 

I väntan på dessa lovande resultat provade vi vid laboratoriet en mycket 

lång rad andra nya, stundom ganska fantasifulla, terapier under 80- och 

90-talen. Det skall tilläggas att laboratoriet redan efter några år kunde 

flytta in i stora ändamålsenliga lokaler först tillsammans med thoraxforskarna 

på första våningen i Ed-blocket och 1991 i alldeles egna lokaler på 

dess andra våning. Sedan några år har vi charmanta lokaler på BMC i C 

och D-blocken. Skickliga - och trogna - biomedicinska assistenter, har 

starkt bidragit till laboratoriets effektivitet: Susanne Strömblad i 26 år 

hittills och Catarina Blennow i 19 år. 

Försök med nya terapier: 

* Studier över spårämnesförekomst i humana maligna gliom. Tillsammans 

med Institutionen för kärnfysik, LU 

* Skapandet av superparamagnetiska stärkelsemikrosfärer som bärare av 

cytostatika till tumörer i externa magnetfält. Tillsammans med Institutionen 

för biokemi, LTH, LU. Detta ledde i sin tur till utvecklandet av 

ferromagnetiska partiklar som kontrastmedel vid T2 MRI i samarbete 

med institutionen för Radiofysik och ett patent. 

* Modifiering av tumörcellsmetabolism och DNA-reparation genom att 

använda calmoduline inhibitorn chlorpromazine eller den antiemetiska 

drogen methoclopramide i kombination med den cytotoxiska drogen 

BCNU. 

* Modifiering av hjärntumörernas lätt alkaliska cytoplasmatiska pH i som 

är en förutsättning för cell proliferation. Salicylat sänker detta pH genom 

effekter på pH-regulerande antiport system i cellmembranerna 

43

44 

och gliomtillväxt i råtta reduceras med salicylatdoser jämförbara med 

de doser som användes vid reumatiska sjukdomar. Dessa två linjer genomfördes 

i samarbete med professor Ron Pero vid Molekylär Ekogenetik, 

LU. 

* Fotodynamisk terapi med hjälp av laser- och tumörsökande haematoporfyrinderivat. 

I samarbete med Institutionen för Atomfysik, LU 

Alltsedan 1983 hade ett nära samarbete utvecklats mellan professor Bertil 

Persson och hans medarbetare vid Institutionen för radiofysik. Detta 

ledde bland annat till följande studier: 

* Helkroppshypertermi, upprepade behandlingar vid 42 grader under 

tumörutvecklingen. 

* Radioaktivt tallium (Tl 201 ) som ackumuleras i tumörcellerna. 

* Boron Neutron Capture Therapy som först studerades i våra råttmodeller 

och som senare ledde till klinisk studie av patienter behandlade vid 

Studsviks forskningsreaktor, med mig som ordförande i dess vetenskapliga 

råd. 

* Elektropermeabilisation (eller elektroporation) intraparenkymatöst. I 

råtthjärna med eller utan samtidig cytostatikabehandling. 

Detta är bara en del av alla terapier vi provade i djurmodellerna. Vi hade 

viss effekt av några men ingen motiverade dess överförande till patientsituationen. 

Emellertid ledde det myckna arbetet till ett dussintal doktorsavhandlingar 

vid medicinsk, teknisk och naturvetenskaplig fakultet med 

mig som handledare eller medicinsk handledare. 

Vi hade nu nått fram till andra hälften av 90-talet och bäst av allt vi försökt, 

var immunoterapin i samarbete med Tumörimmunologen. I detta 

samarbete spelade och spelar professorn i molekylär genetik, Bengt Widegren 

en utomordentligt viktig roll. Det var han som genomförde alla 

transfektioner av först rått Interferon-gamma och sedan det motsvarande 

humana. Hos råtta med retroviral vektor och hos människa med adenoviral. 

Forskarna bakom försöken var en blandning av kliniker och bas-

forskare och vi delade handledarskapet för en rad doktorsavhandlingar. 

Vi hade uppfostrat varandra i ett translationellt tänkande sedan ett par 

decennier. Framgångarna i behandlingen av råttgliom med immuno- 

gentekniken, med upp till 72% bot i vissa serier, gav oss övertygelsen 

att föra över terapin till våra patienter. Efter diskussion inom det världsomspännande 

nätverket av kliniker och prekliniker inom fältet, enades 

man om att vår forskargrupp är en av de få som ägde all den kompetens 

inom neurokirurgi, genetik, klinisk genetik, immunologi och så vidare, 

som krävs för att ta steget till patientbehandling. Vi blev den första grupp 

som behandlar hjärntumörer med immunostimulerande genteknik. Ca 

35 personer ingick i den kliniska gruppen som vi döpte till BRIGTT 

(som står för Brain Immuno Gene Tumour Therapy), och som inkluderade 

neurokirurger, neurologer, onkologer, neuropatologer, radiofysiker, 

genetiker, klinisk genetiker, virolog - genetiker, immunologer, samt sjuksköterskor, 

laboratorieassistenter, sekreterare samt ett antal doktorander 

och studenter. 

Translationell gliomterapi. BRIGTT (Brain Immuno 

Gene Tumour Therapy) – förlänger patienternas 

överlevnad! 

Som Principal Investigator för BRIGTT började jag 1998 ansöka hos 

Läkemedelsverket om tillstånd att behandla patienter med human Interferon-gammagen 

tillförd till autologa (patientens egna, utopererade) 

tumörceller med hjälp av adenovial vektor (förkylningsvirus som bärare 

av genen). År 2000 fick vi vårt tillstånd. Vi är ett av de få laboratorier 

utanför den kommersiella sfären som i egen regi får tillverka vår adenovirala 

vektor. 

Det är utomordentligt kostsamt att driva klinisk forskning av detta slag 

och även om vi i många år fått anslag av de nationella och lokala fonderna, 

var det tack vare ett stort anslag från den englandsbaserade Hans and 

Märit Rausing Charitable Foundation som det blev möjligt för oss att 

starta patientbehandlingarna. Alltsedan BRIGTT-projektet föddes, följer 

Hans och Märit Rausing med stort intresse och engagemang utvecklingen 

både av laboratorieforskningen och patientbehandlingarna och 1998 

döpte vi om vårt laboratorium till Rausinglaboratoriet. 

45

46 

Patienter med malignt gliom som opereras vid neurokirurgiska kliniken 

i Lund erbjudes att delta i studien. Utöver kravet att tumören skall vara 

glioblastoma multiforme, krävs patientens acceptans att deltaga, att patienten 

skall vara mellan 50 och 69 år, att patienten skall vara i gott allmäntillstånd 

och i princip kunna klara sig själv och inte ha annan allvarlig 

sjukdom. Vidare skall man kunna förmoda att minst 80% av tumören 

kan avlägsnas vid operationen. Vid denna tas stora delar av tumören till 

odling i ett speciallaboratorium (det Kliniska Transduktions Laboratoriet 

vid Blodcentralen i Lund). Om tumörcellerna växer i de sterila odlingsflaskorna, 

så att efter några månader tillräckligt många föreligger, tillföres 

de interferon-gammagenen, bestrålas så att de inte kan dela sig, varefter 

de injiceras i huden på patientens arm. Detta sker som vid vaccination. 

Man skulle kunna kalla vår behandling vaccination, men det mera adekvata 

begreppet är immunisering eftersom att den behandlade redan har 

sjukdomen. Behandlingen pågår 8 till 10 gånger med tre veckors intervall. 

Genmodifierade hjärntumör-celler för immunisering 

mot elakartade hjärntumörer (BRIGTT studien) 

Tumörresektion 

> 80% vid operation 

Huvuddelen av 

tumören överföres i 

steril näringslösning 

till Klin Transduktions 

Laboratoriet 

Hjärntumörcellerna 

får föröka sig vid KTL 

och kontrolleras med 

karyotypering 

(räkning av kromosomerna 

vid Klin Gen) 

IMMUNISERING 

3-4 mån. efter op. 

(Upprepas var 3e vecka, 8 - 10 ggr) 

IFNgamma 

Med hjälp av 

adenoviral vektor 

införes humant 

Interferongamma 

konstrukt i 

hjärntumörcellerna 

som därefter 

röntgenbestrålas 

vid Rad. Fys. 

Salford

Målet för denna första studie var att bedöma: 

1. Om det är möjligt att immunisera patienter med egna 

tumörceller tillförda Interferon-gammagenen och att detta inte 

leder till negativa effekter för patienten 

2. Om man kan registrera immunreaktioner i hud, såväl i 

form av reaktion i hudytan som i form av förekomst av 

immunförsvarets celler inne i huden 

3. Om tumören påverkas och till exempel växer saktare och 

patientens överlevnad förlänges eller att livskvaliteten påverkas 

Varje steg i patientbehandlingen är en mosaik av klinikers och preklinikers 

insatser och alla de prover som i kliniken tages från BRIGTTpatienterna 

går tillbaka till preklinikerna för analys av effekterna i immunsystemet 

- hudbiopsier, blodprover, samodling av blodets lymfocyter 

och tumörceller. Där studeras lymfocyternas effekter på tumörcellerna 

som odlats fram efter operationen och som sparats nerfrusna. Samtidigt 

följes patienterna minutiöst av klinikerna - neurolog och neuropsykolog 

undersökning efter varje respektive varannan immunisering, och med 

magnetkameraundersökningar efter varannan immunisering. I praktiken 

deltar preklinikerna mycket nära i patientbehandlingen och klinikerna 

deltar praktiskt i de prekliniska utvärderingarna. 

Den avgörande vikten av samarbete mellan basforskningens genetiker 

och klinikerna har visat sig i vår upptäckt av att de celler som tas ut ur 

det maligna gliomets front vid operation under upp till flera månader 

gömmer sig bland de vilt växande frisläppta normala cellerna som helt 

dominerar kulturerna under den tid de har att genomföra sina återstående 

celldelningar. Detta har visats i samarbete med Avdelningen för klinisk 

genetik, där man karyotyperat våra celler i odling. Detta har lett vidare 

till vår forskning som utvecklar möjligheterna att utnyttja telomerase reverse 

transcriptase (TERT) uttrycket, ett enzym som finns i de maligna 

cellerna. Genom att analysera cellkulturerna från patienternas tumörer 

skulle det kunna bli möjligt att separera ut tumörcellerna från de normala 

cellerna och därmed förkorta den långa period upp till 3–6 månader, som 

vi tvingas odla cellerna i väntan på att de maligna skall ta överhanden. 

Många patienter i vår studie har hunnit avlida under denna väntan. Intensiv 

forskning sker hela tiden parallellt vid Rausinglaboratoriet där vi i 

djurmodellerna söker effektivisera terapin. Nu står patientbehandlingen 

47

48 

stilla sedan i våras eftersom det Kliniska Transduktions Laboratoriet vid 

USiL byggs om och ut för att fler grupper skall kunna genomföra liknande 

patientbehandlingar. När KTL ånyo öppnar till våren 2010 kommer 

vi att i protokollet inkludera de förbättringar vi utvecklat i djurmodellerna. 

Sammanfattningen av vad vi uppnått i BRIGTT efter behandlingen av 

den första gruppen patienter är att vi tyvärr inte lyckats bota någon patient. 

Alla var i åldersgruppen 50–69 år och överlevnaden i vårt kontrollmaterial 

är endast drygt 10 månader. Däremot visar vi att de immuniserade 

patienterna lever ca 70% längre och med en god livskvalitet. 

Vi har fått svar på de tre frågor vi ställde när BRIGTT-studien började: 

- det är möjligt att immunisera patienter med egna tumörceller tillförda 

Interferon-gammagenen och detta leder inte till negativa effekter för 

patienten 

- man kan registrera immunreaktioner i hud, såväl i form av reaktion 

i hudytan som i form av förekomst av immunförsvarets celler inne i 

huden 

- tumören påverkas och växer saktare och patientens överlevnad förlänges 

utan att livskvaliteten påverkas negativt 

Jag upplever att det beskrivna projektet är den viktigaste kliniska forskning 

jag haft lyckan att genomföra så här långt. Mycket arbete återstår 

innan vi kan hoppas bota våra gliompatienter. Vi har hela tiden intensiva 

kontakter med andra ledande centra i världen som letar efter boten – ingen 

har ännu nått fram – men sedan jag 1978 bestämde mig för att försöka 

bota ett malignt gliom, har många hundra, kanske tusen, skarpa kliniker 

och basforskare gett sig in i sökandet efter lösningen och jag känner gott 

hopp att BRIGTT-gruppen med sitt fortsatta arbete har stora chanser att 

hitta åtminstone delar av svaret. 

Framtiden 

Jag är lycklig över att fyra skickliga docenter vid Neurokirurgen som sedan 

länge ingått i BRIGTT-gruppen fortsätter arbetet med stor intensitet. 

Peter Siesjö, Gunnar Skagerberg och Johan Bengzon utvecklar immuniseringsmodellerna 

för överförande till humanbehandling, studerar 

möjligheten att utnyttja TERT i samband med cellodling och utvecklar

stamceller för utnyttjande som cellulära vektorer att spåra och döda de 

migrerande gliomcellerna i hjärnan utanför själva tumören. Xialong Fan, 

nybliven professor, leder en grupp som analyserar gliomens cellulära och 

molekylära ursprung och som skapar nya adenovirala vektorer som skall 

specifikt upptäcka och döda gliom- och andra tumörceller. I fjor disputerade 

AT-läkare Oscar Persson på en avhandling som följde upp BRIGTTprojektet 

genom att dels analysera genuttrycket och proteininnehållet i 

vävnad från gliom utopererade vid Neurokirurgen, dels genom att analysera 

ett stort antal immunrelaterade proteiner i blodprover tagna före och 

under immuniseringen enligt BRIGTT-protokollet. Oscar kunde påvisa 

att uttrycket av dessa proteiner kan prediktera hur väl patienten kommer 

att svara på immunterapi! 

Rausinglaboratoriet förstärktes kraftfullt när Tumörimmunologen 2003 

förenades med oss i vår organisation inom Avdelningen för neurokirurgi 

och därmed Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund. 

Som framgått ovan har vårt laboratorium mycket lång gemensam historia 

med Radiofysiken och nya projekt sättes just i dagarna igång med docent 

Crister Ceberg och MD Henrietta Nittby, båda en gång doktorander vid 

laboratoriet, som ansvariga för ett samarbetsprojekt vid European Synchrotron 

Radiation Facility i Grenoble, Frankrike, där våra gliombärande 

råttor skall behandlas med synkrotronstråle för stereotaktisk radioterapi 

i kombination med talliumtillförsel. 

Ett spännande sidospår 

Kanske skall jag också nämna några ord om vad som blivit ett alldeles 

speciellt spår i min forskning. Det började med att jag 1988 tillsammans 

med professor Bertil Persson, vår MRI-specialist, reste till London Ontario 

i Kanada. Detta efter att ha läst en artikel av en forskargrupp där, 

om hur de elektromagnetiska fälten i magnetkameran kan öppna blodhjärnbarriären 

(BBB) mellan kapillärerna och den omgivande hjärnan. 

Bertil var intresserad av de risker det kunde innebära, och jag av de möjligheter 

det möjligen skulle kunna ge. Kanske skulle man kunna styra en 

BBB-öppning med externa magnetfält och därigenom kontrollerat släppa 

ut cytostatika i hjärnan i jakten på de migrerande ”guerillacellerna”. 

Så lyckligt var det inte, men vi upptäckte att mycket svaga elektromagnetiska 

fält, ssk den radiofrekventa komponenten i MRI, förvisso öppnade 

49

50 

BBB hos våra råttor. Vi har genom åren fortsatt denna forskning, ofta 

på sparlåga eftersom anslagen saknas, men har samlat en mycket kraftfull 

information om hur råttans egen blodäggvita, albuminet, läcker ut i 

omgivande nervceller vid exponering för vanlig GSM-telefon och detta 

kan ses upp till 14 dagar efter en 2-timmars exposition för en energi 

som motsvarar ner till 1/100000-del av energin vid antennen. Tjugoåtta 

och 50 dagar efter exposition i två timmar, kan man se skadade eller döende 

nervceller i olika delar av råtthjärnan hos djur som exponerats för 

1/100 del av strålningen vid antennen. I sin avhandling, framgångsrikt 

försvarad i fjor, beskriver MD Henrietta Nittby hur dessutom kognitiv 

funktion signifikant påverkas negativt av 55 veckors GSM-exposition, 

två tim/vecka, och hur sex timmars exposition av det levande djuret ger 

signifikanta effekter på upp- respektive nedgradering av grupper av gener 

i cortex och hippocampus. 

Göteborgsprofessuren – ledarskap – 

internationella aktiviteter 

Parallellt med den beskrivna forskningen hann jag med en hel del andra 

uppgifter. I all korthet innehade jag professuren i Neurokirurgi i Göteborg 

1994-97 och var chefläkare för Neurosjukvården i Göteborg. En 

mycket lärorik och trevlig period där jag insåg fördelarna med att sjukhuset 

var organiserat i ett antal divisioner inkluderande ett antal specialiteter. 

Systemet blev effektivt eftersom en liten grupp divisionschefer kunde 

utgöra sjukhusledningen kring sjukhuschefen. När jag 1996 utnämndes 

till professor i Lund efterträdde jag Karl Axel Carlsson som haft tjänsten 

sen mitten på 80-talet och blev samtidigt cheföverläkare för Neurokirurgiska 

kliniken. Det hade redan då börjat bli ovanligt med professorer på 

klinikchefsposterna men jag upplevde det som mycket viktigt att hålla 

samman klinik- och universitetssidan. Sjukhusdirektören, Leif Granath, 

hade funderingar på att förändra ledningsstrukturen på USiL och lyssnade 

gärna på mina erfarenheter från hans göteborgskollega Rein Rooseniits 

konstruktion med divisioner som omfattade mellan fem och tio 

kliniker. När vi införde ett liknande system vid USiL ombads jag bli chef 

för Division 4, som vi hellre kallade ”Huvuddivisionen” eftersom åtta av 

de ingående specialiteterna hade sina organ där, den nionde kliniken var 

Rehab. Under de följande åren hade jag glädjen att samarbeta i en välfungerande 

och entusiastisk sjukhusledning och med en rad charmanta 

klinikchefer inom Huvuddivisionen. Det faktum att jag också var profes-

sor, gjorde mig mycket självständig i rollen som divisionschef i sjukhusledningen. 

Jag blev för någon tid den siste professorn i en sjukhusledande 

position, och jag hoppas att framtiden skall göra det möjligt för mina 

efterföljare att kunna bära båda uppdragen. Det är en viktig förutsättning 

för att den planerade större närheten fakultet – USiL – UMAS, skall 

kunna fungera maximalt. 

Jag hade också förmånen att vara den förste prefekten för Institutionen 

för neurovetenskap när den skapades 1996 och fram till1999 och en 

ännu större utmaning var att skapa Institutionen för kliniska vetenskaper 

i Lund som startade sin funktion 2005, och som omfattade mer än 40 

olika avdelningar inom Medicinska fakulteten. Jag gläds åt att vi tillsammans 

hittade goda former för IKVLs arbete och funktion. Vi fick en 

serie superba sektionschefer och en excellent men mycket liten stab. De 

flesta har fortsatt sina uppdrag i organisationen som nu sedan flera år leds 

mycket framgångsrikt av min efterträdare, Roland Andersson. 

De senare åren har också inneburit en del mycket spännande andra uppdrag. 

År 2001 inbjöds jag att hålla den tredje Li Ka Shing-föreläsningen 

(om BRIGTT-projektet). De föregående åren hade föreläsare från Stanford 

respektive Oxford haft samma roll. Föreläsningen ges via direktsänd 

television till alla Kinas sjukvårdsanställda och medicinska fakulteter och 

uppges nå mellan 10 och 30 miljoner medarbetare. Det hela drivs av 

mångmiljardären Li Ka Shing som också bekostat två sjukhus och ett 

universitet i Shantou i hans födelseregion. Utsändningen sker från Shantou 

universitet. Händelsen ledde till ett fortsatt samarbete mellan Lund 

och Shantou universitetet och man hade vänligheten att göra mig till 

hedersprofessor där. 

Forskarrollen ger fantastiska möjligheter till resor runt jorden. Jag har 

också haft lyckan att vara gästprofessor på många intressanta universitet. 

Särskilt fint har det känts att resa som lärare för unga neurokirurger 

inom World Federation of Neurosurgical Societies´ organisation. Jag var 

ordförande i dess Neurooncology section och verksam många år i dess 

utbildningssektion, föreläste för hundratals unga kollegor i Brasilien, Argentina, 

Japan, Indonesien, Taiwan bara för att nämna några. 

Arbetet med de elektromagnetiska fältens inverkan på hjärnan har också 

väckt stor uppmärksamhet och har lett till invitationer att presentera 

51

52 

materialet och delta i diskussioner, ofta mycket intensiva, ibland annat 

EU-parlamentet, svenska och finska riksdagarna, senatshearing på Capitol 

Hill, konferens med brasilianska regeringen, möte med irländska 

regeringsföreträdare och så vidare. 

Samarbete inom neuroonkologin var särskilt viktigt eftersom så många 

olika specialiteter tar del i behandlingen av hjärnans tumörer. Vi organiserade 

så kallade Gliomdagar i Lund årligen efter 1980 och 1989 ledde 

det till att tillresande gäster från andra skandinaviska lärosäten delade vår 

uppfattning att ett Scandinavian Neuro Oncology Society borde bildas. 

Föreningen firade sitt 20-årsjubileum i Helsingfors i höstas och är en 

mycket livaktig organisation. Efter att ha sett San Francisco neurokirurgen 

Charlie Wilsons framgångsrika möten i Neuroonkologi i Asilomar 

vid Stilla havskusten i Kalifornien, som jag tack vare mina gamla kontakter 

med Sloan-Kettering hade förmånen att ta del i från 1979, kände 

jag ett starkt behov av att också Europa skulle få något liknande och 

förde fram frågan så ofta jag fick chansen. Först år 1992 kunde vi samla 

en grupp likasinnade på ett slott i Pommersfelden, Tyskland. Där lades 

grunden till European Association for Neuro Oncology. Vi beslutade att 

om vår första kongress som förlades till Maastricht, Holland år 1994, 

lockade mer än 400 neuroonkologiskt intresserade forskare från klinik 

och laboratorium, så skulle EANO skapas fullt ut. Det kom mer än 500 

delegater och organisationen var ett faktum. Jag blev dess förste vice president 

och efter två år dess president. EANO lever friskt vidare och lockar 

mer än 1000 till sina kongresser. USA har tagit efter och skapade ett 

SNO, Society for Neuro Oncology några år senare. 

Jag skulle kunna fortsätta berätta, men vill avsluta med att nämna att en 

mycket stimulerande uppgift under mina år i Lund har varit uppdrag 

som ledamot av stiftelser som stödjer forskningen. Alldeles särskilt uppskattar 

jag mina snart 20 år i Eric K. Fernströms Stiftelse. Det är en stor 

glädje att träffa donatorer som Elisabeth Edholm Fernström och hennes 

make Per Edholm och uppleva entusiasmen i arbetet att tillse att mycket 

stora belopp kan ställas till vetenskapens förfogande. En annan uppgift 

som jag levde intensivt med under 25 år var Locus Medicus Lundensis 

som skapades genom att Holger Crafoord 1975 donerade sin villa vid 

Botaniska trädgården till en stiftelse under dåvarande chefläkaren vid 

Lunds lasarett, professor Olle Olssons ordförandeskap. Jag var stiftelsens

intendent fram till 1990 och därefter dess ordförande fram till 2000. 

Det var en utmärkt stimulerande uppgift att hjälpa till att skapa ett hem 

för Läkaresällskapet i Lund och Medicinska Föreningens medlemmar. 

Familjen Crafoord gick alltid in och stöttade vid behov av renoveringar. 

Jag har haft förmånen att få njuta ett mycket stimulerande yrkesliv i en 

god blandning av klinik och vetenskap, undervisning, handledning och 

ledarskap. Har haft förmånen att handleda mer än 20 doktorander och 

att publicera mer än 200 vetenskapliga artiklar och ett antal lärobokskapitel. 

Jag har också kunnat skapa ett antal patent. Jag inser att jag har 

fungerat translationellt redan innan ordet var uppfunnet. Försökte popularisera 

det vid vår fakultet genom de fem Translationella Forskningens 

Dag under åren 2004 – 2008. Det är min innerliga förhoppning att få 

fortsätta den translationella forskningsinsatsen vid Rausinglaboratoriet 

under många fler aktiva år. 

Det känns, som jag nämnde inledningsvis, alldeles för tidigt att sammanfatta 

insatsen även om jag nu gjort ett försök. Det ger insikt om vad 

goda kollegor inom forskning och klinik i Lund och runtom i världen 

betytt och kanske allra mest vad en alltid uppmuntrande och stundom 

uppoffrande hustru och familj betyder för att man skall få uppleva allt 

det jag beskrivit. 

Jag är djupt tacksam för vad 50 år med Alma Mater bjudit mig. 

Lund den 16/11 2009 


53

Vägen hit - Medicinska fakulteten - Lunds universitet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?