Medicinskt latin

LATINSKA UTTALSREGLER
Germund Hesslow
I exemplen nedan har betoningen satts ut med apostrof efter den betonade vokalen, utom i
tvåstaviga ord där betoningen alltid ligger på den första stavelsen.
Vokaler
Vokalerna uttalas i huvudsak som i svenskan, med undantag för o som i latinet vanligen
uttalas som å (thorax, fo’vea).
Diftonger
Diftonger är par av vokaler som smälts samman till en stavelse, ae, oe, au, eu, och ei.
ae uttalas som ä (ve’rtebrae, fissu’rae, arytaenoide’a). Det är dock så vanligt att ae uttalas
som e att detta kan betraktas som korrekt.
oe uttalas normalt som e (oeso’phagus) men ibland som ö (amoe’ba, oede’ma).
au uttalas som i augusti (cauda’tus)
eu uttalas ev (neu’ro, pleu’ra). Observera att eu i ändelserna eus och eum är två stavelser och
inte en diftong!
ei uttalas som ej (cuneifo’rme).
Konsonanter
c uttalas som k framför de hårda vokalerna a, o, och u (ca’put, co’chlea, cu’pula) och framför
konsonanter (crista, acro’mion, nu’cleus).
c uttalas som s framför de mjuka vokalerna e, i, och y samt framför diftonger (ce’rebrum,
ci’nguli, ciste’rna, coeli’aca).
cc uttalas som ks framför mjuk vokal (accesso’rius, occipita’le) och som k framför hård vokal
(sa’cculus, flo’cculus) och framför konsonant.
ch uttalas som k framför hård vokal (chorda, concha, choroide’a) och framför konsonant
(tro’chlea, co’chlea) samt framför mjuk vokal inuti ord (bra’chium, trache’a).
ch uttalas som tj framför mjuk vokal i början av ord (chia’sma, chiru’rgicum).
ph uttalas som f (sy’mphysis, mesence’phalon).

Betoningsregler
1 I tvåstaviga ord ligger accenten alltid på den första stavelsen (nervus, vena, cortex, nigra,
femur).
2 I ord med tre eller fler stavelser ligger betoningen på den näst sista (paenu’ltima) eller på
den tredje stavelsen från slutet (antepaenu’ltima). Betoningen ligger på paenultima när
denna är lång. När paenultima är kort ligger betoningen på antepenultima.
Det är inte alltid lätt att avgöra om en stavelse är kort eller lång, men följande tumregler
räcker ganska långt.
a) En stavelse är lång när den innehåller diftonger, som t.ex. ae, oe, oia (paranoi’a) eller
när vokalen följs av två eller fler konsonanter (pate’lla, lo’ngus, colo’strum, baci’llus,
abdu’ctor). Ett undantag är br (ce’rebrum, ve’rtebra).
b) Paenultima är kort när vokalen in följs av någon konsonant. I ord som slutar på ia eller
ea betonas således antepenultima (fa’scia, substa’ntia, arte’ria, a’rea).
Vanliga fel
I följande ord betonas ofta felaktigt antepenultiman:
reti´na
vesi’ca
pruri’tus
gingi’va
conjuncti’va
I dessa ord betonas ofta felaktigt penultiman:
lary’ngeus
phary’ngeus
Felen påpekas för att studenten inte skall generalisera felaktigt från dem. Dessa uttal är så
vanliga att det snarast underlättar kommunikationen om man väljer det vanliga uttalet.
Observera att det enda skälet att iaktta korrekta uttalsregler är att det underlättar
kommunikationen. Vissa ”felaktiga” uttal är så inarbetade att det inte har någon funktion
(utöver snobberi) att framhärda med ett klassiskt uttal. Det medicinska latinet är för övrigt i
huvudsakligen en tillämpning av medeltidslatinet som starkt avviker från det klassiska latinet.