Medicinskt latin
Medicinskt latin
Medicinskt latin
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
LATINSKA UTTALSREGLER<br />
Germund Hesslow<br />
I exemplen nedan har betoningen satts ut med apostrof efter den betonade vokalen, utom i<br />
tvåstaviga ord där betoningen alltid ligger på den första stavelsen.<br />
Vokaler<br />
Vokalerna uttalas i huvudsak som i svenskan, med undantag för o som i <strong>latin</strong>et vanligen<br />
uttalas som å (thorax, fo’vea).<br />
Diftonger<br />
Diftonger är par av vokaler som smälts samman till en stavelse, ae, oe, au, eu, och ei.<br />
ae uttalas som ä (ve’rtebrae, fissu’rae, arytaenoide’a). Det är dock så vanligt att ae uttalas<br />
som e att detta kan betraktas som korrekt.<br />
oe uttalas normalt som e (oeso’phagus) men ibland som ö (amoe’ba, oede’ma).<br />
au uttalas som i augusti (cauda’tus)<br />
eu uttalas ev (neu’ro, pleu’ra). Observera att eu i ändelserna eus och eum är två stavelser och<br />
inte en diftong!<br />
ei uttalas som ej (cuneifo’rme).<br />
Konsonanter<br />
c uttalas som k framför de hårda vokalerna a, o, och u (ca’put, co’chlea, cu’pula) och framför<br />
konsonanter (crista, acro’mion, nu’cleus).<br />
c uttalas som s framför de mjuka vokalerna e, i, och y samt framför diftonger (ce’rebrum,<br />
ci’nguli, ciste’rna, coeli’aca).<br />
cc uttalas som ks framför mjuk vokal (accesso’rius, occipita’le) och som k framför hård vokal<br />
(sa’cculus, flo’cculus) och framför konsonant.<br />
ch uttalas som k framför hård vokal (chorda, concha, choroide’a) och framför konsonant<br />
(tro’chlea, co’chlea) samt framför mjuk vokal inuti ord (bra’chium, trache’a).<br />
ch uttalas som tj framför mjuk vokal i början av ord (chia’sma, chiru’rgicum).<br />
ph uttalas som f (sy’mphysis, mesence’phalon).
Betoningsregler<br />
1 I tvåstaviga ord ligger accenten alltid på den första stavelsen (nervus, vena, cortex, nigra,<br />
femur).<br />
2 I ord med tre eller fler stavelser ligger betoningen på den näst sista (paenu’ltima) eller på<br />
den tredje stavelsen från slutet (antepaenu’ltima). Betoningen ligger på paenultima när<br />
denna är lång. När paenultima är kort ligger betoningen på antepenultima.<br />
Det är inte alltid lätt att avgöra om en stavelse är kort eller lång, men följande tumregler<br />
räcker ganska långt.<br />
a) En stavelse är lång när den innehåller diftonger, som t.ex. ae, oe, oia (paranoi’a) eller<br />
när vokalen följs av två eller fler konsonanter (pate’lla, lo’ngus, colo’strum, baci’llus,<br />
abdu’ctor). Ett undantag är br (ce’rebrum, ve’rtebra).<br />
b) Paenultima är kort när vokalen in följs av någon konsonant. I ord som slutar på ia eller<br />
ea betonas således antepenultima (fa’scia, substa’ntia, arte’ria, a’rea).<br />
Vanliga fel<br />
I följande ord betonas ofta felaktigt antepenultiman:<br />
reti´na<br />
vesi’ca<br />
pruri’tus<br />
gingi’va<br />
conjuncti’va<br />
I dessa ord betonas ofta felaktigt penultiman:<br />
lary’ngeus<br />
phary’ngeus<br />
Felen påpekas för att studenten inte skall generalisera felaktigt från dem. Dessa uttal är så<br />
vanliga att det snarast underlättar kommunikationen om man väljer det vanliga uttalet.<br />
Observera att det enda skälet att iaktta korrekta uttalsregler är att det underlättar<br />
kommunikationen. Vissa ”felaktiga” uttal är så inarbetade att det inte har någon funktion<br />
(utöver snobberi) att framhärda med ett klassiskt uttal. Det medicinska <strong>latin</strong>et är för övrigt i<br />
huvudsakligen en tillämpning av medeltids<strong>latin</strong>et som starkt avviker från det klassiska <strong>latin</strong>et.