Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

96
nitet hos lokala partifunktionärer och NKVD-tjänstemän. Till stöd för denna förklaring
hänvisar den till ett antal uppvisningsrättegångar mot förhörsledare (vilka faktiskt ägde rum
efter Jezjoverans slut), naturligtvis utan att medge att de handlingar för vilka dessa dömdes
var typiska och allmänt förekommande.
Detta leder oss fram till några varianter av det ortodoxa temat. De meddelades oss av
representanter för regimen under privata samtal men kan säkerligen inte framställas som helt
och hållet officiella.
2. Den ”fascistiska” teorin
Den vanligaste teorin, som var den förhärskande bland ortodoxa kommunister eller, för att
använda en annan formulering, bland de Sovjettrogna, var ytterst naiv. Enligt denna förhöll
det sig helt enkelt så att fascister hade trängt sig in i NKVD-organisationen eller den högsta
partiledningen med syftemål att spränga Sovjetsystemet inifrån. Det var en mycket passande
teori ur kommunistisk säkerhetssynpunkt, och den erhöll även officiell välsignelse som ett sätt
att bortförklara officiella övergrepp. Det var bekvämt att kunna kasta över ansvaret på
”fienden”. Efter Jezjovs, ”järnkommissariens”, plötsliga försvinnande sades det att han varit
antingen galen eller kontrarevolutionär, och på det sättet förklarades alla hans brott och övergrepp.
Hans försvinnande tillsammans med hela sin personal var måhända nödvändigt för att
ge färg åt denna framställning.
Den ene av oss gjorde efter sitt frigivande en erfarenhet som har intresse i detta sammanhang.
Han råkade bli bekant med änkan efter Bronevoj, en förutvarande ställföreträdande NKVDfolkkommissarie
i Ukrainska republiken, som avled under ett förhör hos NKVD.
Hans änka, Helene Lobatjova, var partimedlem och utgivare av en Sovjettidskrift.
Fram till våren år 1937 var hon instruktris i partiets centralkommitté, en mycket hög ställning
för en kvinna. Som innehavare av denna post och hustru till en framstående partifunktionär
hade hon förstahandskunskap om en grupp betydande partitjänstemän som föll offer för
utrensningen. Efter sin mans arrestering häktades även hon. Hennes son fick bo hos sin
mormor och gick i samma skola som en son till den ene av oss. Eftersom båda betraktades
som barn till ”folkets fiender” drogs de till varandra, och det var grunden till vår följande
vänskap.
Fru Bronevoj måste gå igenom varje stadium av förhörsprocessen. Hon fick därunder flera
revben brutna och tillfogades ett permanent njurlidande. Men andligen nedbröts hon inte, och
hon vägrade att sätta ihop någon legend för att anklaga sig själv. Det berodde, enligt vad hon
själv försäkrade, mindre på aversion mot att ljuga än på bristande fantasi.
Hon frigavs 1939, när utrensningsvågen höll på att lägga sig och många frigivningar förekom.
Hon rehabiliterades även som partimedlem och erhöll i själva verket en viktigare befattning
än hon haft tidigare. Hon blev ställföreträdande ordförande i den ukrainska kommittén för
radioutsändning och hade därmed ungefär samma rang som en ställföreträdande
folkkommissarie. Avsikten med denna befordran måste ha varit antingen att kompensera
henne för den oförrätt hon fått lida eller att mot ersättning bli kvitt henne som vittne.
Omedelbart efter sin frigivning skickades hon till ett luxuöst konvalescenthem i Kaukasus på
statens bekostnad.
Hon var ortodox kommunist, en av de äkta idealister av vilka så få fanns kvar. Hennes tro
hade varken rubbats av hennes mans våldsamma död eller av de lidanden hon själv fick utstå
medan hon befann sig i NKVD:s händer. Hon tvivlade inte för ett ögonblick på att allt som
hon hade underkastats och alla de övergrepp av NKVD som hon hade sett var resultatet av
fiendens verk, ”fascister, nazister, klassfiender, agenter för utländsk kapitalism”. Hon skrev