Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

94
uppgiften för ett proletariat som har segrat i ett land är att befästa sin seger och under alla
förhållanden bevara den maktställning som det uppnått.
Det sistnämnda målet rättfärdigar alla medel, ehuru principen naturligtvis inte medvetet
erkänns, på samma sätt som den aldrig erkänts av jesuiterna, vilka den ständigt tillskrivits.
Allting underordnas det enda målet att bibehålla makten. Under tidens lopp har abstraktionen,
proletariatet, ersatts med dess ledare, partiet, och partiet har i sin tur ersatts med dess ledare,
politbyrån.
Det första villkoret för maktens bibehållande är partiets enhet, fullständig disciplin och frånvaro
av varje diskussion om den allmänna linjen inom själva partiet. Partiets främsta fordran
är trohet och blind lydnad. Men i motsats till det nazistiska systemet med dess medvetna och
deklarerade ledarprincip, är ledaren uteslutande representanten för proletariatets idé, för
Sovjetstaten och dess vilja; uttrycket vozjd (Führer eller ledare) för Stalin dök upp i Sovjetterminologin
i mitten av 1930-talet och har sedan dess aldrig försvunnit. Under sådana
omständigheter är tro och blind lojalitet viktigare än individuell uppfattning eller intellektuell
övertygelse. Trons probersten är och har alltid varit det orimliga, det irrationella, ja, det antirationella.
Credo quia absurdum. Jag tror emedan, inte ehuru det är orimligt. Under de
århundraden kyrkan höll på att befästa sin makt var det denna princip som åter och åter igen
tryggade segern åt lärosatser som var obegripliga för det rena förnuftet. Sålunda segrade
athanasianismen över arianismen och monofysitismen över dyofysitismen. Måhända är den
fullständiga orimligheten i de bekännelser som avläggs vid uppvisningsrättegångarna ett
kriterium på den äkta kommunistiska tron. Vi träffade aldrig någon, inte ens bland de ortodoxa
anhängarna av partilinjen, som verkligen och allvarligt trodde på dessa bekännelser.
Men nödvändigheten av sådana rättegångar försvarades passionerat ”för massornas skull”, för
vilka detta slag av primitiv myt påstods vara väsentlig. På samma sätt har ingen allvarlig
kommunist, vare sig i eller utanför Sovjetunionen, någon användning för ledarkulten såsom
den kommer till uttryck i de miljontals lerbysterna av ”ledaren”. Men kulten försvaras som ett
viktigt medel att skapa massopinion.
Teorin om ”kapitalistisk inringning”, jämförelsen med ett skepp på öppna havet, nödvändigheten
av järndisciplin är nödvändiga konsekvenser av lärosatserna att partiet behöver spela
rollen av ett lokomotiv som skall dra fram de efterblivna massorna, och att det är möjligt att
upprätta socialism i ett enda land, i ett land som är tekniskt och ekonomiskt outvecklat.
Erfarenheten har visat att uppriktig övertygelse och hängivenhet för ett utvalt ideal inte gör
banden lika starka som fruktan och terror å ena sidan och kampen för personlig framgång och
personligt välstånd å den andra. Detta förklarar de ständiga manifestationerna av djup och
uppriktig misstro från Sovjetrepresentanters sida mot systemets egna anhängare. En
reflekterande och kritisk anhängare kan överge saken, men en anhängare som är besjälad av
en blind okritisk tro, eller en karriärist som är utslutande intresserad för sin egen framgång
kommer aldrig att göra det.
Det är uppenbart att uppgiften att bibehålla makten, öka produktionen, styra massorna in i ett i
hög grad organiserat byråkratiskt system kräver en helt annan människotyp än som fordrades
för erövrandet av makten eller för den förrevolutionära striden mot förtryck. Det är den
tragiska förklaringen av Vergniauds berömda uttalande, som vi redan har citerat, om
revolutionen som slukar sina egna barn.
Ovanstående är i grova drag det försvar av systemet som upprepade gånger framförts av dess
ärliga och övertygade anhängare för att rättfärdiga allt som äger rum under dess täckmantel.
Det erkänner möjligheten av individuella handlingar av orättvisa, men vidhåller att dessa
måste accepteras. ”Man kan inte göra en omelett utan att slå itu ägg”, säger dessa människor.