Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

92
Uppvisningsrättegångarnas tid var förbi. De hade förlorat sin effekt. Det fanns ingen i
Sovjetunionen som hade kvar någon tilltro till sanningshalten i vare sig anklagelserna eller
bekännelserna. Man hade börjat tala om ”häxprocesser”, och även de trognaste och mest
konsekventa anhängarna till Sovjetunionen i utlandet fann dem ytterst genanta.
Kort efteråt frigavs jag och kunde återvända till min familj. Jag skickades till Krimför att
återhämta mig och återplacerades i mitt förutvarande ämbete. Jag mottogs med jubel av
samma studenter som hade kritiserat mig så obarmhärtigt före och efter min arrestering, och
jag återgick till min undervisning.
VIII. Teorier
Var fångarna i själva verket lika oskyldiga som de gjorde gällande att de var? Accepterade vi
under inflytande av den långa tid vi tillbringade i Sovjetfängelser alltför okritiskt fångarnas
egen syn på sig själva och influerades vi av atmosfären i fängelset, där var och en hävdade sin
oskuld?
Vi tror att vi med rent samvete kan svara nej på den sista frågan. Nästan varje fånge hade
någon anledning att känna sig skyldig. Människor som var lojalt inställda till regimen hade
dubbel orsak att göra det. Var och en av dem hade vid något tillfälle samarbetat med systemet
i större eller mindre utsträckning, inför sig själv förringat dess misstag och brister, slutit sina
ögon för tillgängliga fakta, försökt att mot eget bättre vetande rättfärdiga dem innan han själv
fallit offer för systemet. Detta slag av skuldkänsla är, som tidigare nämnts, en av de viktigaste
förklaringsgrunderna till den brist på motståndsvilja som visades av dem som var mest intimt
förbundna med systemet.
Var och en hade vid ett eller annat tillfälle hyst tvivel om riktigheten av den kommunistiska
ståndpunkten och givit uttryck häråt. Var och en hade begått felsteg och misstag, som ur
systemets synpunkt kunde betraktas som brott.
Men vi kan med full tillförsikt påstå att den överväldigande majoriteten av fångarna kände sig
och faktiskt var lika oskyldig till de brott för vilka den anklagades som till de förbrytelser om
vilka den avlade bekännelser. Dessa var nästan utan undantag legender.
Det fanns ingen fråga som oroade fångarna så mycket som den som läsaren redan emellanåt
måste ha ställt sig. Varför? Av vilken anledning? Frågan ventilerades i det oändliga i de
träbeklädda vänt-cellerna, ”hundgårdarna”, i vilka fångarna placerades före och efter
förhören. Orden ”Varför? Av vilken anledning?” fanns inristade med hjälp av en insmugglad
glasbit på innerväggarna i fångtransportvagnen, ”svarta korpen” och i fångtågens vagnar.
”Varför? Av vilken anledning?”
Vi gör inte anspråk på att veta det. Vi befinner oss ännu inte – från historisk synpunkt – på
tillräckligt avstånd från dessa händelser, och alltför litet är alltjämt känt om de faktiska
förhållandena för att vi skall vara i stånd att med säkerhet göra gällande vilket svar på denna
fråga som är det riktiga. Vi har t. ex. angivit uppskattningar av antalet arresteringar, och ehuru
vi inte hyser något tvivelsmål om att dessa har de riktiga dimensionerna, förblir de dock
uppskattningar och grundar sig inte på en uppgjord statistik. Ännu mindre är bekant om vad
som verkligen försiggick i de högsta partikretsarna och om ifrågavarande personers motiv och
psykologi.
I stället för att ge ett svar skall vi därför presentera många. Vi skall återge de teorier som
framfördes av förhörsledarna och av fångarna själva. Under vår fångenskap diskuterade vi
outtröttligt dessa teorier och försökte att samvetsgrant registrera dem. De framfördes av
människor av de mest skilda yrken och bildningsgrader –enkla bönder, kända historiker och