Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

91
fanns en tillstymmelse till sanning i allt detta, men efter sin arrestering hade han måst bekräfta
det till alla delar.
Detta leder oss fram till de välbekanta uppvisningsrättegångarna. Det mest karakteristiska för
dessa är inte den överdrivna publicitet de erhåller eller deras propagandistiska syftemål, utan
det faktum att anklagelserna mot fångarna inte har ens den mest avlägsna förbindelse med det
verkliga skälet att ställa dem utanför samhällslivet. Deras enda ändamål är att inför den
allmänna opinionen rättfärdiga avlägsnandet av politiska motståndare och för folket och
eftervärlden framställa dem i svartast möjliga dager. De verkliga förhållandena är fullständigt
oväsentliga.
Hur enkelt var inte allt detta! Tio personer sådana som Matvijevskij beordrades av NKVD att
förklara att någon hög partitjänsteman hade förenat sig med dem av sina kolleger, som jämte
honom hade utvalts till martyrskapet i en kontrarevolutionär komplott för att förbereda ett
väpnat störtande av den sovjetryska styrelsen eller ett angrepp med våldsmedel mot Stalin,
Vorosjilov och andra. I detta fall var offren Demsjenko, sekreterare i Charkovs partikommitté
och andra viktiga funktionärer. De sades ha sammanslutit sig i en revolutionär komplott
tillsammans med bland många andra Matvijevskij, en förutvarande anhängare till Petliura.
På grundval av sådana hemliga rapporter kunde Demsjenko och hans kolleger arresteras en
natt och i ”svarta korpen” föras till NKVD:s ”inre” fängelse. Till sin utomordentliga
förvåning skulle denne kämpe i oktoberrevolutionen, anhängare till Lenin och Stalin, en av de
ledande bolsjevikerna, erfara att han inte var bolsjevik, utan bara en medlem av det
”kontrarevolutionära packet”, en rebell och terrorist. Sedan skulle förhöret börja. Efter åtta till
tio månader eller om nödvändigt nitton eller tjugo skulle han slutligen ställas inför rätta. Och
under rättegången skulle han komma att avlägga bekännelse inför sitt folk, sitt parti och hela
världen om några brott av det mest ohyggliga, otroliga och hårresande slag endast för att
dömas till döden. Det gjorde ingen skillnad om han avlade sin bekännelse under inflytande av
”stolsbenet”, som vi alla i cellerna trodde, eller offrade sig inför en ”erkänd politisk
nödvändighet” åt Sovjetunionens sak. Resultatet var detsamma.
Den fullständiga oförbehållsamheten i fångarnas bekännelser i de sovjetryska politiska
rättegångarna är inte lätt att förstå. Förklaringen ligger delvis i sovjetryssens psykologi. En
sak är odiskutabel; fångarnas läraktighet inför rätta förklaras inte uteslutande av den inverkan
förhörsprocessen utövat. Det är sant att förhörsmetoderna, särskilt när de tillämpats på någon
under månader eller år, är i stånd att bryta ned den starkaste vilja. Men den avgörande faktorn
är en annan, nämligen den att flertalet av de övertygade kommunisterna till varje pris måste
bevara sin tro på Sovjetunionen. Att avsäga sig den skulle överskrida deras förmåga. Ty det
erfordras under vissa omständigheter en stor moralisk styrka att frångå en gammal, djupt rotad
övertygelse, även när den visar sig vara ohållbar. Dessa människor, stundom åldrade
revolutionärer, som hade trotsat tsaren, äger inte denna styrka. Förklaringen till detta märkliga
fenomen, som har givit anledning till så många förbryllande gissningar, är inte hemliga droger
eller ens ryssens mystiska benägenhet för självanklagelse. Dessa människor kan inte betrakta
sig som offer eller martyrer för en politisk fiende. De är offer och martyrer för sin egen regim,
som de själva kämpat för och byggt upp. I det förflutna kan de mycket väl i sina hjärtan ha
opponerat sig mot Stalin och den nuvarande ledningen, även om de aldrig medgivit det. Men
de har gjort alltför många kompromisser med regimen, ofta kanske mot bättre vetande, och
haft alltför stor del av skulden för misstag och åtgärder, som de måste ha kommit att betrakta
som brottsliga, för att de skulle vara i stånd att öppet revoltera mot den.
Jag besparades tvånget att behöva uppträda i en uppvisningsrättegång. Den föreslagna
massrättegången mot ett antal av de högst uppsatta partifunktionärerna i Ukraina och många
forskare, vetenskapsmän och tekniker anklagade för borgerlig nationalism, ägde inte rum.