Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

90
det inte. Han hade länge varit övertygad om att ändamålen helgar medlen, men han kunde inte
tro att de medel som han nu ställdes inför kunde rättfärdigas av någonting och det var
anledningen till hans tragedi.
Kovalenko var ovillig att rapportera till NKVD revolter och konspirationer som saknade varje
uns av sannolikhet, och det spända förhållandet till hans överordnade tillspetsades. Så pågick
det till hans arrestering, och nu måste han göra vad han hade spjärnat emot under åratal. Han
måste bekänna som ”verklighet” allt som han hade skrivit ned i sina rapporter som endast
”möjligheter”. Ur NKVD:s synpunkt hade Kovalenko överlevt sin användbarhet. Sådan är
livets obarmhärtiga lag.
Det är egendomligt att trots NKVD:s outsläckliga törst efter kontrarevolutionära ”fakta”
systemet med provokatörer såsom det användes av den tsaristiska Ochranan endast spelade en
obetydlig roll. Seksoterna brukade ofta, faktiskt som en självklar sak, leda fram samtalet till
nedsättande och förringande anmärkningar om Sovjetregimen, få människor som de iakttog
att känna sig säkra och uppmuntra dem att lätta sina hjärtan på verkligt ryskt sätt. Men trots
många års fångenskap träffade jag aldrig på ett enda exempel på verklig provokatörteknik, d.
v. s. regeringsagenters organiserande av kontrarevolutionär verksamhet, mordkomplotter o. s.
v. Enligt ryktet gjorde man sådant som att trycka illegala flygblad för några av
uppvisningsrättegångarna, och det fanns vissa tecken som tydde på att dylikt blev vanligare
efter Jezjovperioden när förhörsproceduren hade återtagit sina mer normala former. Det låter
paradoxalt, men det förefaller vara ett faktum att polisprovokatörens verksamhet förutsätter
existensen av åtminstone den yttre ramen av en rättsligt styrd stat. Under Jezjovperioden hade
NKVD inte något som helst behov av att lägga ned arbete på att organisera ”fakta”. Den var
tillfredsställd med seksoternas legender och fångarnas därpå följande bekännelser. Det fanns
inget behov av fakta, när pappersfakta var tillräckliga. De undantag som nämnts syns endast
bekräfta denna regel.
Låt oss återvända till Kovalenko. Kände han några samvetskval för vad han hade gjort?
Uppgav han den sak som hade bragt honom ut på det sluttande planet? Ja och nej. Hans
inställning var i stora drag denna. Vägen var svår och ofta smutsig, men systemet var för sin
existens beroende av användningen av sådana medel, vilka alltså var en bister nödvändighet.
Han erkände att den högsta nödvändigheten var frihet. Därför hade han ingenting att ångra,
ingenting att sörja över. Skulle han återvända till sitt arbete efter sitt frigivande? Nej, han
önskade det inte, han var alltför trött. Men om Sovjetregeringen begärde det av honom skulle
han vara redo.
Den lojale och ”övertygade” Sovjetmedborgaren, som han själv kallade sig, må vara missnöjd
med Sovjetstyrelsen och ha tillfogats skada av den, men att förlora tron på den skulle för
honom betyda att förlora tron på sig själv. I hans tro ligger hans räddning. Varje kommunist
måste offra sitt samvete och sina naturliga moraliska känslor för Sovjetidealet. Vad skulle det
bli av en Molokdyrkare som förlorade tron på sin avgud efter att för den ha offrat sin ende
älskade son?
En annan seksot, som jag mötte under min vallfärd genom cellerna, tillhörde kategorin
”fördettingarna”. Han hade varit ställföreträdande minister i en av de många anti-sovjetiska
regeringarna i Ukraina under inbördeskriget. Han hade måst försona detta genom att arbeta
som seksot. Men det hade inte räddat honom från att periodiskt arresteras. Han hade redan
suttit i fängelse fem eller sex gånger.
Före sin sista arrestering år 1937 hade Matvijevskij erhållit en särskilt ömtålig uppgift. Han
hade att rapportera om besök som han avlade hos ett antal högt uppsatta kommunister i deras
hem, de anti-sovjetiska samtal han hade haft med dem och de instruktioner han hade mottagit
av dem om förberedelse till anti-sovjetiska resningar etc. Det behöver inte sägas att det inte