Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

87
den än må vara, hans sociala ställning, hans frihet och hans liv beror på dessa seksoter.
Människorna har blivit vana vid dem, och de betraktas som ett oundvikligt, nästan naturligt
ont, liksom sjukdomsbakterier eller olyckshändelser, för vilka alla kan utsättas. De utgör den
mest plågsamma och olycksbringande företeelsen i sovjetryskt liv, som i lika mån bringar alla
olycka och undergång, seksoterna likaväl som deras offer.
Vad är det för människor som frivilligt anmäler sig till dylikt arbete? Från vilka sociala skikt
och bland vilka människotyper rekryteras de? I regel erhåller de inte betalning för sina
tjänster. Dessa utförs som en ”social plikt”. Här måste vi genast skilja mellan två olika slag av
seksoter, de frivilliga och de ofrivilliga. De frivilliga seksoterna består av skilda typer, bland
vilka lastbara, illvilliga, moraliskt svaga och degenererade människor är särskilt framträdande,
som av ondska, avundsjuka, svartsjuka, själviskhet eller annat slag av moraliskt förfall är
beredda att tillfoga sina grannar skada. Det finns bland dem också en del inbillade idealister
och beskäftiga människor, som är övertygade om att deras aktivitet på något sätt är till nytta
och oumbärlig – ad majorem dei gloriam –för världsrevolutionens och Sovjetväldets ära och
härlighet.
Men andra seksoter påtvingas mer eller mindre sitt arbete genom direkt eller indirekt
påverkan av den maskin vars kuggar de blir. Även dessa är ofta svaga och karaktärslösa
människor eller sådana som har särskild anledning att frukta NKVD. Till största delen hämtas
de bland det ofantliga antal människor som hoppas att de genom att arbeta för NKVD skall
vinna denna organisations gunst och tror att de därigenom skall undslippa ”klassfiendernas”
fruktansvärda lott. Men detta är en felberäkning. De är inte sällan människor med särskilda
egenskaper, såsom kvinnor och flickor av ovanlig skönhet och ovanligt mod, som utsätts för
påtryckning av NKVD och förmås att utföra sådana uppdrag, ofta i förhoppningen att kunna
rädda vänner och nära anförvanter. NKVD står i allmänhet strikt fast vid sådana uppgörelser,
under alla förhållanden tills en ny situation gör dessa människors tjänster överflödiga, varpå
de arresteras.
Före min frigivning väntade jag att rannsakas inför en krigsrätt och överflyttades till en annan
cell, där jag sammanträffade med en ny kamrat, som i likhet med mig väntade en snar
rannsakning. Det var en man av obestämd ålder, måhända omkring fyrtiofem år. Mitt första
intryck var att han var en typisk intellektuell, en typ som man ofta påträffade i
Sovjetfängelserna vid denna tid. De som tillhörde den typen kallades ironiskt ”trotskister”.
Han visade sig vara sällskaplig och meddelsam. Han hade under många månader varit
inspärrad i en ensam cell och var förtjust över att ha någon att tala med. Efter de vanliga
inledningsfrågorna såsom ”Vem är du?”, ”Hur länge har du suttit i fängelse?”, ”Vad är du
anklagad för?” eller ”Enligt vilken artikel är du anklagad?” började vi att verkligen lära känna
varandra, och snart kände vi oss som vänner. Mannen var ingenjör, och han berättade mig sin
historia, som var tragisk men lärorik.
Kovalenko kom från en välsituerad och begåvad familj. Efter åtskillig vacklan och många
omkastningar hade han till slut kommit att starkt och helhjärtat tro på kommunismen.
Eftersom han själv hade haft förbindelser med ”de vita” och flera av hans anhöriga hade varit
vita officerare, kunde han inte gå in i partiet. På inrådan av en ansvarig och respekterad
kommunist hade han beslutat att tjäna partiet i en annan egenskap, nämligen som seksot.
Denne välkände kommunist försäkrade att detta var minst lika mycket mödan värt som att
vara partimedlem. I vissa hänseenden var sysselsättningen faktiskt t. o. m. viktigare och
ansvarsfullare.
Kovalenko övervann sina moraliska skrupler genom tanken på att hans nya arbete rättfärdigades
av att det tjänade saken, världskommunismens sak. Det var faktiskt något
lockande, eggande, äventyrligt i att ta det avgörande steget över till den kollektivistiska