Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

II. Lugnet före stormen
”Livet håller på att bli bättre och lyckligare” (Ur ett tal av Stalin 1935)
6
I och med 1933 års skörd övervanns jordbrukskrisen, kollektivjordbruken satte i gång med att
leverera spannmål och landet började snabbt återhämta sig. Även industrialiseringen var framgångsrik.
Konsumtionsvaror av Sovjetfabrikat, hushållsartiklar av alla slag och produkter från
den nyligen upprättade konservindustrin uppenbarade sig i de statliga butikerna. Pengar hade
åter något värde. För första gången på åratal fanns det någonting att köpa för sedelbuntarna i
Sovjetmedborgarnas fickor. Samtidigt lättade det politiska trycket.
Liksom namnet på den beryktade Tjekan på sin tid ändrats till GPU, ersattes nu dessa
olycksbådande initialer med de harmlöst ljudande NKVD (folkkommissariatet för inrikesfrågor).
Politiska rättegångar, utrensningar och kontrollprocesser upphörde, och antalet
politiska arresteringar minskade påtagligt. Ungdomar som härstammade från de s. k. icke
arbetande klasserna erhöll tillträde till universiteten och röda armén, som dittills varit stängda
för dem, och Stalin höll ett tal vari han förkunnade att ”sonen inte är ansvarig för sin fader”.
Han förklarade partiets huvudsyfte vara ”omsorg om den levande människan” och liknade
partiet vid en trädgårdsmästare som kärleksfullt sköter de plantor han har vård om. Denna
utveckling nådde sin höjdpunkt med utfärdandet av Sovjetunionens nya demokratiska
författning. Ett nytt skede syntes ha inletts.
En förändring föreföll att äga rum beträffande de kommunistiska vanorna och principerna.
Man skämtade om ”den kulturella nya ekonomiska politiken” och återupptog levnadssätt som
tidigare brännmärkts som borgerliga. Bucharin och andra betecknade processen som en
”glidning in i kapitalismen”. För somliga var den välkommen, för andra irriterande. Många
gamla kommunister betraktade den som ett förräderi mot revolutionen.
Anmärkningsvärda saker inträffade. Genom ett dekret från början av 1930-talet upphävdes
alla de skolreformer som införts, och allt experimenterande inom undervisningen – vilket
tidigare varit det sovjetryska undervisningssystemets stolthet – förbjöds strängt. Så fullständigt
övergav man det nya skolsystemet att de nuvarande undervisningsförhållandena i
Sovjetunionen skulle ha ansetts som gammalmodiga av 1890-talets reformivrande pedagoger.
Ungdomskolonierna och de särskilda hemmen för föräldralösa barn 2 , som hade spelat en stor
roll i den sovjetryska propagandan utomlands och hade betraktats som en anmärkningsvärd
bedrift, upplöstes med några få undantag och ersattes av något som närmast liknade
straffanstalter.
Ännu mer överraskande var att officersgrader, som i folkets ögon utgjorde en symbol för den
hatade gamla regimen, infördes i röda armén. Detta betraktades allmänt som förvånansvärt
och obegripligt. Ingen kunde då förutse att även generalsgraden skulle återinföras och att
Stalin skulle komma att tituleras generalissimus. Ett annat led i samma utveckling var att
officerarna något senare åter började bära guldepåletter, som under revolutionens dagar
ansetts såsom den främsta symbolen för överklasstyret. Återupprättandet av kadettskolor för
högre partifunktionärers barn var ett annat steg i samma riktning.
I maj 1934 upphöjde ett dekret om historieundervisningen partiet och staten till de slutgiltiga
uttolkarna av den historiska sanningen. Efter den tidpunkten började staten inkräkta på
tankens och kunskapens alla områden. Under Lenins livstid hade partiet och staten utövat en
sträng politisk diktatur, men diskussionen hade varit relativt fri. Det förhöll sig sammalunda
med litteraturen och konsten. Många experiment och nya vägar hade prövats, men i och med
att det blev slut på diskussionsfriheten inom partiet upphörde så småningom alla sådana
2 Dessa skildrades livfullt i den berömda Sovjetfilmen från början av 1930-talet ”Vägen till livet”.