Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

86
med på hans fantasihistoria vid deras första konfrontation, ehuru det hade inblandat honom i
ett allvarligt brott och utsatt honom för faran av en fruktansvärd bestraffning. Vid deras nästa
konfrontation hade denne röde soldat varit oerhört rädd för att avge en ”motförklaring”, d. v.
s. rädd för att i närvaro av en förhörsledare erkänna lögnaktigheten av en tidigare bekännelse
om ett imaginärt brott som kanske kunde ha utsatt honom för dödsstraff. Vad var detta? Falsk
blygsamhet? Motvilja att erkänna en lögn eller bristande mod? Eller hade den hårda behandlingen
faktiskt utplånat hans självbevarelseinstinkt? Låt oss överlämna dessa problem till en
psykolog. Den springande punkten är att nästan alla de som var inblandade i Sylakovkomplotten
betedde sig på exakt samma sätt som Sylakov. Först medgav de att de var
inblandade i komplotten, men sedan tog de tillbaka sina ord.
En viktig detalj som jag fick reda på senare efter min frigivning är att Sylakov dömdes till tre
års fängelse enbart för rymning. NKVD hade anständigheten att inte straffa honom för den
uppdiktade historia som hade fått så vittgående konsekvenser; eller de kanske inte ville
bestraffa den verklige upphovsmannen.
En ny fas hade inletts. Folkkommissarie Uspenskij försvann liksom järnkommissarien Jezjov.
Deras assistenter, stora och små, följde dem åt. ”Förnekelser” och ”motförklaringar” av
fångarnas bekännelser och medgivanden började. Förhörsrummen blev mycket lugnare och
fridfullare. De var aldrig helt fridfulla, varken före eller efter Jezjovperioden, men jämfört
med den stormiga tiden härskade lugn och frid. De förhörsmetoder som jag beskrivit
tillämpades nu inte så ofta och så systematiskt, ehuru de aldrig fullständigt övergavs. Nya
fångar uppenbarade sig alltmer sällan. Rykten om massfrigivningar nådde fram till cellerna.
Även i mitt bröst väcktes förhoppningar. Dessa stärktes genom att man lät anklagelsen om
spionage falla. Michailov hade tagit tillbaka sina tidigare förklaringar, ehuru Mokrov vidhöll
sin fantastiska historia. Anklagelsen för anti-sovjetiska stämplingar och förberedelse till
uppror nedtonades också i någon mån. Jag hade skäl att hoppas, och förhoppningarna visade
sig berättigade.
En vacker dag tidigt på hösten 1939 hämtades jag från min cell ”med mina saker”. Det var en
ovanlig tidpunkt på dagen för förflyttning till en annan cell. Jag fördes till förhörsledaren, som
underrättade mig om att jag skulle friges.
Dessförinnan måste jag försäkra att aldrig berätta för någon vad jag hade sett och hört under
min fångenskap. Jag bryter nu mitt ord. Har jag rätt att göra det? En moralisk rätt? Mitt
samvete förebrår mig inte.
SEKSOTEN
Den mest motbjudande företeelsen i Sovjetlivet, som ger det en speciell prägel, är systemet
med de s. k. seksoterna. Seksot är en arbetare för eller upplysningsgivare till den hemliga
polisen, tidigare GPU, senare NKVD och nu MVD.
Systemet med hemliga politiska agenter är inte en bolsjevikisk uppfinning. Politiskt spionage,
falska bevis och förfalskade anklagelser har inte uppfunnits av bolsjevikerna, inte ens
förfalskade självanklagelser och falska, framtvingade bekännelser, för att inte nämna
tvångsmedlen. Bolsjevismen har endast drivit detta system till fantastiska ytterligheter. Det
var vad den gjorde med seksoterna.
Man brukar säga att om tre Sovjetmedborgare möts, en av dem är seksot. Jag vet inte om det
är sant. Kanske två av dem är seksoter, måhända alla tre eller det är kanske en överdrift.
Faktum kvarstår att varje Sovjetmedborgare vid varje steg, var han än må befinna sig, känner
sig under ständig observation av seksoterna. Under alla förhållanden är han personligen aldrig
befriad från denna hemliga övervakning – i arbetet, på gatan, i samtal med vänner eller i sin
familj. Därtill kommer att varje Sovjetmedborgare vet att hans bekvämlighet, hur begränsad