Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

85
misshandlades. Han kastades sedan halvdöd i sin cell. Denna behandling upprepades under
många dagar och nätter, tills Sylakovs historia så småningom förändrades. Den ändrades och
anpassades tills den erhållit ett utseende som överensstämde med NKVD:s krav.
Den slutliga versionen löd såsom den berättades mig av Sylakov själv och som den
bekräftades av hans kamrater, med vilka jag sammanträffade i olika celler, på följande sätt.
Det var inte bara Sylakov själv och några av hans vänner som hade varit invecklade i
komplotten, utan hela det militära förband från vilket han hade rymt. Ledaren var inte
Sylakov som i den ursprungliga versionen, utan hans militäre chef, som erhållit hjälp och
uppmuntran av sina närmast underordnade. Sylakov spelade nu en mindre roll i komplotten,
vars syftemål var att störta Sovjetstyrelsen och återinföra kapitalism och envälde. En del av
konspiratörerna hade åtagit sig att utföra terroristiska angrepp mot medlemmar av Sovjetregeringen
och partiledarna. Andra hade fördelat posterna i den framtida administrationen.
Sylakov själv hade t. ex. utvalts för posten som generalguvernör i Moskva.
Allt detta skulle uteslutande varit absurt om det inte medfört tragedi för så många människor.
Cellerna i Kievfängelset började så småningom fyllas av fångar som var inblandade i
Sylakovkomplotten. Nästan hela det förband som Sylakov hade tillhört arresterades, från den
befälhavande officeren ned till lastbilschaufförerna. Även hustrurna till flera officerare
arresterades. Samma öde drabbade Sylakovs två systrar, båda fabriksflickor, hans åldriga och
ofärdiga moder, hans fader och hans farbroder, som var portvakt och endast en gång i sitt liv
hade sett sin brorson. Under loppet av sitt förhör förvandlades denne olycklige farbroder, som
hade tjänat som korpral i den tsaristiska armén, till tsaristisk general. Jag överdriver inte när
jag säger att det inte fanns en enda cell i Kievfängelset, som inte hyste någon som var
inblandad i Sylakovkomplotten.
NKVD-maskineriet arbetade för högtryck. Varje förhörsmetod kom till användning. I de
flesta fall förnekade fångarna inte sin skuld, i synnerhet gällde detta de unga från röda armén,
som var vana vid sträng disciplin. Sylakovkomplotten fick större och större proportioner, och
allt mer betydande personer drogs in i den. Förbandets officerare uppgav att deras överordnade
hade rekryterat dem och de i sin tur hade rekryterat sina underordnade. Gud vet hur
långt detta kunde ha gått om saken fått ha sin gång. Hela röda armén från Vorosjilov och
nedåt kunde ha blivit inblandade i denna ”militära, terroristiska komplott”. I stället
omkastades hela processen plötsligt.
Ett nytt politiskt skede inleddes, ett skede av ”motförklaringar” och frigivningar. Varför
denna kursförändring av Sovjetpolitiken ägde rum var jag för en tid ur stånd att förstå. Men
Sylakovkomplotten föreföll att ha spelat en roll därvidlag. De orimligheter till vilka Jezjovmetoderna
kunde leda höll på att bli uppenbara. Det förelåg också en fara för att, om utrensningen
inte hade avblåsts, ett utbrott av allmän förtrytelse och allmänt raseri kunde ha
inträffat, som inga skrämselmetoder kunde ha undertryckt. Även skrämsel har sina gränser.
Det må förhålla sig härmed hur som helst så framkastades det för Sylakov en dag under
förhöret att han skulle förneka allt som han dittills bekänt och förklara hela komplotten vara
uppdiktad. Stackars Sylakov kunde inte tro sina öron. Varför hade de slagit honom med sådan
våldsamhet för att frampressa alla dessa medgivanden och varför hade de uppmuntrat honom
varje gång han hade sagt en lögn och omintetgjort alla hans försök att säga sanningen? Till en
början trodde han att det nya förslaget måste vara ett nytt knep från hans förhörsledares sida,
varför han framhärdade att vidhålla att Sylakovkomplotten var sanning. Men sedan underkastades
han om igen förhörstortyren, och till slut insåg han att vad de hade sagt om
”motförklaringar” skulle tas på allvar.
De andra Sylakovkonspiratörerna hade samma erfarenhet. Sylakov berättade för mig med
oefterhärmlig humor med vilken iver en av hans ”omstörtnings”-kamrater hade försökt att gå