Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

84
Sylakovs fall var ingalunda enkelt och okomplicerat. Han hade varit järnvägstjänsteman och
anställd vid Brjansks station. Hans fader hade varit banvakt, så att han var en äkta proletär. Av
naturen var han hemfallen åt vilda tokerier och fantasiutsvävningar. Som barn hade han
försvunnit från hemmet och under flera år vandrat omkring med hemlösa barn, av vilka han
hade erhållit en grundläggande undervisning i brott och ondska. När han blev äldre stadgade
han sig och började arbeta. Han gick igenom en yrkesskola, tog arbete vid järnvägarna och
gifte sig. Men hans karriär avbröts genom att han inkallades till militärtjänst. Som arbetare
och medlem av Kommunistiska ungdomsorganisationen placerades han i ett specialförband.
Det var något slags gränsdetachement med särskilt viktiga och hemliga uppgifter. Som följd
härav kom han i kontakt med utvalda män, pålitliga kommunister och medlemmar av
Komsomol, som alla kom från arbetarklassen. Hans officerare var alla beprövade män ur röda
armén och bar alla bolsjevikiska dekorationer. Sylakov med sitt vilda temperament fann det
svårt att uthärda kasernlivet och disciplinen och kunde inte vänja sig vid detta. Han var
olycklig. Då inträffade några händelser som till slut bringade honom ur andlig jämvikt. Han
fick allt tråkigare nyheter hemifrån. Hans åldriga moder, för vilken han kände en primitiv men
öm tillgivenhet, insjuknade svårt. Hans unga hustru, en Komsomolflicka och arbeterska,
lämnade honom för att leva tillsammans med en student i Moskva. Sylakov begärde
permission. Men rekryter i röda armén kan inte erhålla permission. Han beslöt därför att
rymma.
Men kort efter sin rymning överfölls han av samvetskval. Hans handling krävde bestraffning.
Men om bestraffningen inte helt och hållet kunde undvikas, kunde åtminstone ett försök göras
att i möjligaste mån mildra den. Vid denna tidpunkt försiggick en ofantlig propagandakampanj
med syfte att förmå alla förbrytare att bekänna sin skuld. Sovjetregeringen var så
human att den var beredd att förlåta de allvarligaste brott under förutsättning att ångern var
uppriktig. Detta gällde kriminella överträdelser, rörande vilka den sovjetryska straffpolitiken
vid denna tidpunkt var relativt mild.
Sylakov beslöt att dra nytta av detta propagandanummer och att frivilligt erkänna sin skuld.
För att höja effekten av sin bekännelse hittade han på en anti-sovjetisk komplott, i vilken han
själv spelade en ledande roll. Han visste att dramatiska påhitt av detta slag i hög grad var på
modet och beslöt att försöka sin lycka. Komplottens exakta natur stod inte så klart för honom,
och han konstruerade den i en mycket blygsam skala. Enligt den historia han hade tänkt ut
hade han och några av hans vänner planerat en väpnad räd mot ett postkontor för att stjäla
pengar, med vilka de skulle finansiera ett band av politiska terrorister. Men han hade kommit
på andra tankar och beslutat att frivilligt erkänna sin skuld och prisge sig åt den sovjetryska
rättvisans barmhärtighet. Hans ungdom och proletära ursprung syntes honom vara en
tillräcklig garanti för en gynnsam utgång.
När Sylakov anlände till Kiev gick han raka vägen till en telefonhytt 15 och ringde upp NKVD.
Han sade att en desertör och viktig politisk förbrytare var beredd att överlämna sig i händerna
på den sovjetryska rättvisan och hade betydelsefulla hemligheter att avslöja. Han ringde sedan
av och väntade för att se vad som skulle inträffa. En halvtimme senare hämtades han, och det
berömda Sylakovfallet tog sin början.
När Sylakov hittade på sin historia kunde han inte förutse att NKVD skulle konstruera en
motplan eller en variation av den, som han skulle tvingas att foga sig efter. Han fördes i
”svarta korpen” till folkkommissariens kansli, där man otåligt väntade på en brottsling av
osedvanliga mått. Efter några korta, formella frågor underkastades han det hårdaste förhör.
Han sparkades omkring (på fängelsejargong kallades denna behandling ”fotboll”) och
15 Den enda osannolikheten i denna historia är enligt författarnas mening att Sylakov i en telefonhytt i Kiev
skulle ha funnit en apparat som fungerade. Men sådant kunde inträffa.