Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

83
För alla eventualiteters skull hade NKVD samlat anklagelsematerial mot personer på alla
betydande poster. Fångar av Mokrovs typ brukade ange människor helt och hållet på en höft
eller på begäran, oberoende av om de någonsin hade sett dem eller inte. Det på detta sätt
insamlade bevismaterialet infördes i akterna för ifrågavarande personer. Detta hindrade inte
att dessa belönades med höga dekorationer och utmärkelser, vilka många av dem har i behåll
den dag som i dag är.
Krymskij t. ex. erhöll en hög orden i samband med sitt jubileum år 1940. Han arresterades
emellertid vid krigsutbrottet 1941. Min ofrivilliga anklagare, professor Arkadian, hade
bevistat en särskild mottagning i Kreml för sovjetryska vetenskapsmän i juni 1938. Endast
särskilt pålitliga vetenskapsmän hade inbjudits, och ändå befann hon sig en månad senare i
fängelse. Detsamma hände även andra.
Jag hade alltså visat mig vara en japansk spion som rekryterats av Michailov och Mokrov.
Enligt den legend som sammanställts av dem hade jag vidarebefordrat mina upplysningar till
Michailov i form av rapporter om mina föreläsningsresor liksom under privata samtal med
honom. Michailov hade vidarebefordrat informationerna till Mokrov, som i sin tur sett till att
de kom till japanske konsulns kännedom. Så långt såg allt mycket bra ut. Men vad innehöll
mina spionrapporter? Det var den enda felande länken.
Vilket slags upplysningar, som kunde vara till nytta för den japanska generalstaben, hade jag
insamlat under mina föreläsningar för röda armén? Vilket värde hade mina rapporter, och vad
handlade de om? Jag hade t. ex. en gång berättat Mokrov att några högre officerare i röda
armén hade förväxlat Napoleon III med Napoleon I och Alexander den store med Caesar.
Detta ansågs vara en rapport om den politiska moralen inom röda armén. Vad kunde jag för
övrigt ha rapporterat?
Kunde jag ha hållit ut mot min förhörsledare? Kunde jag ha förnekat den roll som tilldelats
mig i deras angivelse, som hade rekryterat mig? Jag kanske kunde ha gjort det, men jag hade
ingen kraft kvar, och det fanns två vittnen mot mig. Det var tillräckligt för att fälla mig.
Dessutom hade ”objektiva fakta” fastställts.
Och sanningen? Jag hade inte mod att kämpa enbart för sanningen. NKVD hade inget som
helst intresse för den.
Jag hade varken mod eller styrka att kämpa för sanningen för dess egen skull. Däri låg mitt
brott. Låt dem som i likhet med mig gått igenom NKVD:s skärseld kasta den första stenen.
SYLAKOV
En natt hämtades jag, som ofta hade hänt mig förr, från min cell ”med mina saker”. På
fängelsespråket kunde ”med ens saker” betyda åtskilligt. Det kunde betyda att man skulle
friges eller att man skulle föras bort för att skjutas. I allmänhet betydde det emellertid helt
enkelt förflyttning till en annan cell. Sådana förflyttningar var betydelsefulla händelser i
fängelselivets enformighet. De innebar nya människor, nya intryck, ny erfarenhet och kanske
nyheter utifrån. Vid detta tillfälle överfördes jag till en cell som var mindre än min förutvarande.
Där fanns två män. De hade ännu inte somnat. Den ene av dem, som var stor och
kraftig, omkring tjugofem år gammal, med en atletisk kropp och ett brett, mongoliskt ansikte,
hette Sylakov. Han gjorde inte den minsta rörelse vid mitt inträde, utan satt på sin brits i en
egendomlig ställning, framåtlutad med sin vänstra hand utsträckt som en rysk gatutiggare.
Han mumlade tyst, ty när jag kom in var han inbegripen i magiska besvärjelser. Min andre
cellkamrat, en förutvarande hög NKVD-tjänsteman, berättade mig senare att Sylakov under
en lång tid ständigt varit upptagen av magi i hopp om att kunna mildra sin belägenhet.