Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

82
Men ordens makt är stor. Termen ”Nära Östern” skapade en förbindelse mellan mig och
Östern. Det östliga land som var farligast för Sovjetunionen var Japan. Därför måste jag ha
varit i kontakt med Japan. Detta låter som ett skämt, men det är den nyktra sanningen. Mitt
professionella intresse för den gamla bysantinska historien hade lett mig till en förbindelse
med Japan som var farlig för staten. Min förhörsledare, som hade lika litet intresse för historia
som för geografi, såg ingen skillnad mellan Nära och Fjärran Östern, mellan antikens,
medeltidens och nya tidens historia. Allt han önskade var en ”objektiv grundval” och han fann
den.
Mitt intresse för Bysantium försåg sålunda vederbörande med den första länken i den beviskedja
som erfordrades för att anklaga mig för spionage för Japans räkning. Man kom snart på
den andra. Som en del av mitt s. k. sociala arbete hade jag för högre officerare i röda armén
föreläst om krigskonsten under antiken och talat om Alexander den store, Hannibal och
Caesar. Detta satte mig ”objektivt” i förbindelse med röda armén och hade givit mig tillfälle
att utföra spionage om jag så hade önskat. Sålunda fastslogs nu två omständigheter. Jag hade
spionerat för Japans räkning, och jag hade gjort det med hjälp av mina föreläsningar för röda
arméns officerare. Mitt syftemål hade med hänsyn till min kontrarevolutionära inställning
varit att göra mitt yttersta för att skada Sovjetväldet. Allt som behövdes nu var bevis för att
jag hade haft kontakt med en utländsk underrättelsetjänst. Även detta fanns till hands.
Professor Grosnyi, den kände tjeckiske orientalisten och specialisten på hettitisk historia, hade
besökt Kiev 1937, och Sällskapet för kulturella förbindelser hade anordnat en särskild
mottagning till hans ära. Jag var bland de inbjudna. Jag hade även haft tillfälle att tala med
denne framstående utlänning under fem eller sex minuter, vilket är en ganska kort tid för att
hinna rekryteras av en utländsk underrättelsetjänst. I förbigående sagt arresterades ordföranden
i Sällskapet för kulturella förbindelser kort efter mottagningen för spionage. Hans
efterträdare Smirnov, en förutvarande Sovjetdiplomat, sammanträffade jag själv med i en
NKVD-cell. Ordförandeskapet i Sällskapet för kulturella förbindelser var en mycket farlig
post.
Slutligen upptäcktes det även vem som hade rekryterat mig. Ordföranden i den vetenskapliga
föreläsningskommittén, Michailov, som anordnade vetenskapliga föreläsningar för röda
armén, var också medlem av kommittén för studier av Nära Österns historia, som den tidigare
bysantinologiska kommittén kallades, och han var en personlig vän till mig. Sommaren 1937
hade han rest till Fjärran Östern för att organisera föreläsningar för dit förlagda militära
förband. Men enligt NKVD:s mening hade hans verkliga motiv för resan varit att antingen
knyta eller vidmakthålla kontakt med den japanska underrättelsetjänsten. Michailov belönades
för sitt nit med att arresteras.
De olika föreläsarna hade underställt Michailov såsom ordförande i kommittén rapporter om
sina resor, och det påstods att han hade använt detta material för spionageändamål. Under
lämplig påtryckning hade han avlagt bekännelse härom vid förhöret, och eftersom han hade
nära förbindelser med mig av både personlig och professionell art, hade han dragit särskild
nytta av mig i sin spionverksamhet.
Michailov erhöll hjälp med förberedelsen och kompletteringen av materialet för sin
anklagelse av en viss professor Mokrov från Odessa. Mokrov hade tillräcklig fantasi för att
åstadkomma en övertygande anklagelse mot sig själv av ett så präktigt trumfkort som ett enda
sammanträffande med den japanske konsuln i Odessa, och han hade tilldelat lämpliga roller åt
sig själv, professor Michailov, mig och många andra vetenskapsmän i Sovjetunionen,
däribland den kände ukrainske orientalisten professor A. Krymskij och presidenten i
Ukrainska vetenskapsakademin Bogomolets.