Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

81
Jag lyckades något så när bra hjälpa mig ut ur rekryteringsknipan, ehuru det var en svår uppgift.
Så vitt det var möjligt anklagade jag endast dem av mina bekanta som var döda såsom
Lubtjenko och Gorsovskij, vilket mycket väl passade in på den anklagelse som riktades mot
mig, eller nämnde människor som före mig hade underkastats förhör. Jag var övertygad om
att jag inte kunde tillfoga dem någon ytterligare skada, då de redan hade erhållit den
bestraffning som var avsedd för dem. När det inte fanns något val och jag måste omnämna
människor som befann sig i livet och i frihet, såsom Gorsovskijs broder professor A.
Gorsovskij, professor Tirassov, medlem av akademin, och flera andra, nämnde jag endast
episoder som var allmänt kända, då de antingen förekommit i tidningarna eller offentligt
berörts under kontroll- och ”kritik- och självkritik”-processen.
Jag var ”knäckt” som man i cellerna kallade dem som hade erkänt sig skyldiga till imaginära
brott. Förhöret blev påtagligt mildare. Emot slutet av mitt utdragna förhör tilläts jag faktiskt
att tillbringa några timmar om dygnet till sängs. En annan sak som inträffade syntes också
vara ett uttryck för att mitt fall höll på att inträda i en mindre allvarlig fas. Efter några
månader föreslog min förhörsledare fullständigt oväntat att jag från min förklaring skulle
utesluta allt tal om ”terror” i min ”brottsliga” verksamhet. Jag gjorde det med glädje, i
synnerhet som ”terror” eller deltagande i ”terror” är ett allvarligt brott, som kan medföra
strängare straff än förberedelse till uppror.
Jag trodde till en början att anledningen till att uppgifterna om terror skulle avlägsnas från
mitt fall var att de inte bestyrktes av mina ”objektiva kännetecken” och inte i tillräcklig grad
harmonierade med resten av min historia. Det visade sig senare att liknande uppgifter
bortopererats i alla de fall där Kossior omnämnts som det avsedda offret för terroristiska
angrepp.
I cellerna kom vi till den slutsatsen att Kossior måste ha arresterats, vilket också visade sig
vara förhållandet. Hans porträtt hade försvunnit från väggarna. Kossior var som tidigare sagts
förste sekreterare i den ukrainska partikommittén och dessutom medlem av politbyrån i det
kommunistiska partiets centralkommitté. Från att ha varit en av de högsta ämbetsmännen i
landet hade han nu förvandlats till en ”folkets fiende”, och under dessa omständigheter skulle
det förvisso ha varit besynnerligt att ha fällts för försök att undanröja honom. NKVD:s
ställning var något komplicerad, men det var aldrig någon svårighet att finna en utväg. Man
lät endast de anklagelser om ”terror” i vilka hans namn förekom falla, eller också ersatte man
hans namn med namnen på andra avsedda offer. Det inträffade även att man helt allmänt
påstod att den anklagade hade uppgjort planer på terroristiska handlingar mot ledare av partiet
och regeringen.
Min lättnad över försvinnandet av ”terror” från akterna rörande mig var förhastad. Den
ersattes av ”spionage”.
Under Jezjovperioden anklagades den överväldigande majoriteten av fångarna för spionage.
Det förekom en verklig syndaflod av tyska, japanska, polska, rumänska och andra ”spioner”.
Det hade förefallit mig ganska egendomligt att anklagelsen mot mig hade innefattat ”uppror”
och ”terror” men inte ”spionage”. Jag hade trott att de erforderliga ”objektiva kännetecknen”
måste ha saknats, men man kom på dem, och de var av mycket solid beskaffenhet.
Jag hade under några år varit chef för den ”bysantinologiska” kommittén vid Ukrainska
vetenskapsakademin i Kiev. Eftersom termerna ”bysantinologi” och ”bysantinologisk” vid
den tidpunkten, ehuru inte senare, av bolsjevikerna betraktades som reaktionära, hade de
ersatts med beteckningen ”Nära Östern”. Genom att i denna term inbegripa Turkiets, Persiens
och andra länders i Främre Asien historia var det möjligt att fortsätta studiet av bysantinsk
historia under en lämplig förklädnad.