Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

80
Under förhörets lopp blev det uppenbart för mig att den objektiva anledningen till den
ohyggliga anklagelsen var att söka i den omständigheten att jag under flera år varit anställd
vid en av vetenskapsakademins institutioner och att chefen för denna institution hade varit den
kände forskaren och politikern framlidne Michail Gorsovskij. NKVD hade skäl, som endast
den kände till, att göra gällande att det vetenskapliga arbete med vilket professor Gorsovskij
hade varit sysselsatt sedan sin återkomst från utlandet till Ukraina varit en förstucken form av
anti-sovjetisk verksamhet. Följaktligen betraktades var och en som även avlägset hade haft
något att göra med Gorsovskijs arbete som medlem av en anti-sovjetisk politisk organisation.
Professorn ansågs ha rekryterat hela sin personal för denna organisation, en typisk NKVDslutledning.
I denna saga om Gorsovskij och hans politiska organisation hade NKVD tilldelat
mig en roll. Jag uppfordrades nu att spela denna roll i mitt förhör och måhända vid en följande
uppvisningsrättegång med framlidna professor Gorsovskij och A. Lubtjenko som vålnader
och deras efterträdare och lärjungar som levande motspelare.
Min vistelse i cellen hade förberett mig på någonting liknande detta, men jag försökte att
bjuda motstånd, särskilt som jag uppfordrades att anklaga många andra än mig själv. Jag
kunde inte tillfoga professor Gorsovskij någon skada, men väl hans familj, hans hustru, dotter,
broder och andra. Jag hade också att ta hänsyn till dem som tillhört hans personal. De var
liksom jag själv alla kandidater till medlemskap av den kontrarevolutionära organisationen.
Den ”objektiva grundvalen” för en anklagelse behövde i förbigående sagt inte nödvändigtvis
vara att ha arbetat på samma plats som någon annan. Ytlig bekantskap, ett sammanträffande
vid bridgebordet eller i samband med några drinkar var också tillräckligt. Varje
Sovjetmedborgare måste sålunda tänka på att han när som helst kan anklagas för att ha
deltagit i en kontrarevolutionär komplott, i synnerhet om han har några andra ”objektiva
kännetecken”, t. ex. socialt ursprung av oriktigt slag.
Min motståndskraft bröts till slut, inte så mycket till följd av de femtio dagarnas förhör och
bristen på sömn, som genom konfrontationen med Gorsovskijs änka och dotter och med en av
mina kolleger, fru N. N. Arkadian. Fru Gorsovskaja förklarade när jag konfronterades med
henne att jag hade deltagit i hennes och hennes mans arbete på en anti-sovjetisk organisation,
vars syftemål hade varit att förbereda ett väpnat uppror mot Sovjetstyrelsen. Under mitt förhör
hade man visat mig förklaringar nedskrivna med den avlidne professorns handstil i vilka han
gjorde gällande att hans vetenskapliga arbete varit camouflerad kontrarevolutionär verksamhet
och där han anklagade sin personal för att ha deltagit i hans planer. Jag visste att han
hade arresterats av NKVD någon tid före sin död och att han hade avlagt en dylik bekännelse,
så jag blev inte särskilt förvånad.
Professor Arkadian hade gått ännu längre. Hon hade förklarat att fru Lubtjenko, hustru till den
ukrainske presidenten, hade berättat för henne i förtroende att jag sedan länge hade varit
medlem av den ”underjordiska anti-sovjetiska organisationen”, för vilken Gorsovskij och
Lubtjenko samtidigt varit ledare.
Allt detta var naturligtvis helt och hållet uppdiktat, och jag var mycket väl medveten om de
förhörsmetoder med vilkas hjälp sådana förklaringar hade framtvingats. Men jag insåg även
att ytterligare motstånd var meningslöst, eftersom tillräckligt bevismaterial fanns till hands för
att fälla mig. Jag fogade mig därför i mitt öde och erkände att jag hade deltagit i förberedelser
till väpnat uppror och terroristiska handlingar.
Jag hade nu kommit underfund med varför de som var indragna i uppvisningsrättegångar så
beredvilligt vidkändes varje anklagelse, och jämförelsen med de medeltida häxprocesserna
föreföll mig inte längre roande. Det finns situationer, då en människa är villig att bekänna vad
som helst.