Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

78
kontrollprocessen betraktat mig som en lojal Sovjetvetenskapsman. Det oaktat väntade jag på
att arresteras. Varför? Emedan jag i likhet med alla andra Sovjetmedborgare bar på ett
skuldmedvetande, en oförklarlig syndakänsla, en vag och odefinierbar känsla av att ha
försyndat mig, kombinerad med en outrotlig förväntan om oundviklig bestraffning. På det
sättet hade var och en av oss formats genom ”sondering” och ”kontrollering”, kritik och
självkritik. Arresteringen av bekanta, kolleger och vänner, som kände sig precis lika skyldiga
eller oskyldiga som vi själva, stärkte denna sinnesstämning.
Sedan jag efter de vanliga formaliteterna hade placerats i en ensam cell kände jag först någonting
som närmast liknade lättnad, lättnad efter de tunga dagar som utgör en Sovjetvetenskapsmans
dagliga liv. Dagarna var överfyllda av en ändlös arbetsbörda, av föreläsningar,
konferenser och sammanträden. Man måste ibland arbeta femton eller sexton timmar om
dagen förutom det arbete man utförde hemma. Till råga på allt led man av ständig politisk
ängslan. Efter varje föreläsning undrade man om man hade satt krokben för marxismen eller
partilinjen, och hur ens eventuella misstag hade upptagits av auditoriet. ”Avsiktligt eller av
misstag?” Där fanns också den ständiga väntan på den slutliga, oundvikliga arresteringen. Det
var ett hårt liv. Varje Sovjetmedborgare, under alla omständigheter varje ”ansvarig arbetare”,
befinner sig i samma belägenhet, och ju större hans ansvar är desto tyngre är hans börda.
I ensamheten i min cell hade jag tillfälle att tänka över min ställning och grubbla över de
möjliga orsakerna till min arrestering. Jag plågades mest av de pinande frågorna om vilken
bestraffning som förestod mig, vad jag skulle komma att anklagas för och vad jag skulle
anföra till mitt försvar eller för att mildra straffet. Jag ansåg det självklart att jag skulle
anklagas för samma saker för vilka jag kritiserats under kontrollprocessen, men med den
skillnaden att mina ”misstag” nu skulle förvandlas till ”brott”. Frågan om jag begått dem
avsiktligt eller av misstag skulle denna gång besvaras annorlunda och säkert inte till min
förmån. De klagomål som riktats mot mig tidigare skulle nu översättas till strafflagens språk
och förvandlas till anti-sovjetisk propaganda eller ideologisk kontrarevolution. Straffet härför
varierade från tre års fängelse till dödsstraff. Skillnaden var ansenlig, men varför skulle jag
vänta det värsta? Hade mitt brott i verkligheten varit så allvarligt? Jeanne d’Arc? Midas?
Måste jag med mitt liv betala för en nedsättande anmärkning om Jeanne d’Arc? Trotskism?
Nationalism? Vad fanns det för bevis på min skuld? Mitt samtal med två kolleger under en
paus mellan några föreläsningar? Men vem hade hört vad jag sagt? Hade ett par kolleger inte
rätt att säga vad de behagade under ett privat samtal? Och antag att NKVD skulle få veta min
politiska inställning så som den kom till uttryck under detta samtal. Skulle det vara tillräckligt
för att fälla mig som brottsling? Strafflagen talade om propaganda. Den omnämnde inte
privata samtal.
Resultatet av dessa funderingar var att jag stannade för att jag inte skulle dömas till mer än tre
år. Detta var förvisso en otrevlig utsikt. Men hur många fanns det i Sovjetunionen som aldrig
suttit i fängelse? Förr eller senare var det oundvikligt, precis som mässling för barn. Man
brukade säga att Sovjetmedborgarna kan indelas i tre grupper: de som sitter i fängelse, de som
har suttit i fängelse och de som ännu inte har suttit i fängelse. Jag hade endast överförts från
en grupp till en annan.
Mina reflexioner avbröts av att jag förflyttades till en annan cell. Den nya cellen var också en
enmanscell, men det fanns fem eller sex fångar i den. De blev mina första
fängelsebekantskaper och mina instruktörer i fångenskapens teori och praktik, som för mig
var ett fullkomligt nytt studieområde. Denna fångenskapsskola var för mig samtidigt en skola
i vilken jag lärde mig bolsjevismens verkliga natur, eller i alla händelser det bolsjevikiska
systemet att skrämma, leda och påverka massorna.