Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

77
folkkommissaries självmord år 1934. Det hade åtföljts av massarresteringar av påstådda
ukrainska borgerliga nationalister från de mest olika intellektuella kretsar. Många måste svara
med sina liv eller sin frihet för detta slag av politisk demonstration. Liknande konsekvenser,
ehuru i större skala, kunde väntas av Lubtjenkoaffären.
Allt talade för att jag skulle beröras av det lubtjenkoska dubbelsjälvmordet. Det var i alla
händelser givet att jag skulle komma att betraktas som en ukrainsk borgerlig nationalist. Det
är visserligen sant att jag aldrig hade haft något att göra med ukrainsk nationalism och aldrig
hade haft någon sympati för den, men jag hade ett typiskt ukrainskt efternamn, och jag hade
haft flera sympatisörer av ukrainsk nationalism bland mina bekanta.
Min ställning försvårades ytterligare av den omständigheten att Lubtjenkos hustru hade varit
universitetslektor, d. v. s. kollega till mig, och dessutom ordförande i universitetets fackföreningskommitté.
Detta betydde att NKVD skulle leta efter anhängare och sympatisörer till
hennes man bland hennes universitetskolleger. Vilken skillnad skulle det göra att jag aldrig
under hela min karriär hade växlat mer än några ord i förbigående med henne? Vilken skillnad
skulle det göra att jag aldrig hade inbjudits till någon av de mottagningar eller bjudningar som
givits av denna betydande kvinnliga ämbetsman? Arresteringen av mina kolleger och det
lubtjenkoska självmordet tvingade mig att mycket allvarligt fundera över min ställning. Den
kontrollprocess som jag redan beskrivit lämnade mig inte i tvivelsmål om dess allvar.
Till råga på allt detta kom en annan företeelse som är typisk för sovjetryska förhållanden.
Människor vilka jag kände väl och som insåg det öde som hotade mig lika bra som jag själv
började försiktigtvis undvika mig. De kände inte igen mig när vi möttes eller skyndade över
till andra sidan gatan. Somliga gjorde detta fullkomligt skamlöst, andra med illa dold blygsel.
Till slut var min timma slagen. Under natten till den 19 mars 1938 arresterades jag och fördes
efter en kort husundersökning till NKVD:s fängelse.
Jag har förklarat att min arrestering inte kom som någon överraskning. Jag hade varit
förberedd på den ett helt år. Faktiskt hade jag väntat den sedan ännu längre tid, men under det
sistförflutna året hade jag varit beredd på den varje minut. Men varför denna eviga fruktan för
att arresteras? Var det vetskapen om dess oundviklighet? Vilka skuldkänslor hyste man
gentemot Sovjetunionen?
På den sistnämnda frågan kan jag med full uppriktighet svara: ”Inga som helst”. Under alla
omständigheter kände jag ingen skuld som kunde ha berättigat min arrestering. Det är sant att
min far hade varit ortodox präst, men Stalin hade sagt: ”Sonen är inte ansvarig för sin fader”.
Jag hade alltid varit reserverad i samtal med vänner och bekanta, ehuru jag måste medge att
jag emellanåt fällt kritiska anmärkningar om vissa sidor av och vissa händelser i det
sovjetryska livet. I min offentliga gärning hade jag alltid varit fullkomligt lojal, och jag hade
aldrig varit en obeveklig och oförsonlig fiende till bolsjevismen. Jag var inte en sovjetisk
”aktivist” eller en ”icke-partianknuten bolsjevik”. Jag var en lojal Sovjetmedborgare. Var det
inte tillräckligt?
Jag anklagades för borgerliga tendenser, idealism och antimarxism. Men detta var överdrifter,
vilket mina kritiker väl visste. Det var den tvångsmässiga dogmatiseringen av marxismen som
föreföll mig så motbjudande och falsk. Jag kunde inte göra anspråk på att vara en ortodox
marxist, emedan de oupphörliga ändringarna av partilinjen gjorde en konsekvent ortodox
hållning oförenlig med en vetenskapligt grundad övertygelse. Men i mitt vetenskapliga arbete
hade jag alltid försökt att hålla mig inom gränserna för de officiella instruktionerna, att
använda ”det klassiska arvet” i full utsträckning och rätta mig efter den sovjetryska politikens
avsikter. I viss mån måste jag ha lyckats med detta, ty mina åhörare, som var mycket
fordrande, hade alltid varit mycket tillfredsställda med mig och hade fram till