Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

76
faktum att jag hade otillräcklig respekt för partiledarens auktoritet och inte accepterade hans
förklaringar som min ledande princip. Det låter som ett skämt, men det var ett skämt med
allvarliga konsekvenser.
Midasepisoden åtföljdes av fler och fler anklagelser, ehuru angreppen mot mig alltjämt var
isolerade och individuella. Jag kände allt tydligare att dessa endast var förberedelser till den
stora offensiv som skulle komma, och den inleddes mycket riktigt sent på hösten 1937, när
hela landet var föremål för en utrensning utan motstycke. Till slut kom min tur. Under många
dagar och nätter var jag föremål för en kontrollprocess vid möten och sammanträden på
universitetet i närvaro av mina kolleger, assistenter och studenter. Samtidigt uppenbarade sig
essäer och artiklar i de mest skiftande tidningar och tidskrifter, i vilka mitt arbete våldsamt
kritiserades.
Anklagelserna var, såsom de i allmänhet är i dylika fall, tendentiösa, överdrivna, förvirrade
och inte sällan faktiskt osanna. Jag anklagades särskilt för trotskism, borgerlig ideologi i
allmänhet och för försummelse av de marxistiska och leninistiska klassikerna. Låt mig ange
några exempel för att belysa arten av denna kampanj.
I vad bestod t. ex. min trotskism? I en studie över antik och kristlig demonologi hade jag
uttryckt följande tankar. Jag hade framkastat att lantbefolkningen alltid är på efterkälken och
släpar efter den styrande klassens historiska utveckling. Det var ett tämligen banalt påstående,
av vilket mina kritiker drog följande slutsats. Vem hade talat om bondeståndets efterblivenhet?
Leo Trotskij! Teorin om att bönderna är efterblivna i den historiska utvecklingen
var uppenbarligen trotskism, varför en historiker som gjorde gällande något sådant själv måste
vara trotskist. Jag var följaktligen trotskist. I en annan essä om bondeuppror under romerska
kejsardömet hade jag påvisat att kampen för nationellt oberoende hade spelat en roll i den
donatistiska rörelsen i Nordafrika, och detta var tillräckligt för att stämpla mig även som
borgerlig nationalist. Jag hade blivit trotskist och borgerlig nationalist på en och samma gång,
vilket var litet för mycket för en människa. Men jag anklagades också för att ”böja mig för
den borgerliga vetenskapens auktoritet” – jag hade citerat västeuropeiska vetenskapsmän –
och för att ”försumma det klassiska arvet” (utelämnandet av några citat från Marx, Lenin och
Stalin).
Dag för dag blev kritiken grövre och våldsammare, och slutligen började röster höras som
ropade: ”Korsfäst honom!” eller – på sovjetryskt språk – begärde en administrativ åtgärd, d. v.
s. avsked och arrestering. Damoklessvärdet hängde alltmer hotande över mitt huvud, och det
öde som väntade mig blev allt tydligare.
Under loppet av år 1937 inträffade en serie episoder som uppenbarligen var varningssignaler.
På våren det året arresterades mina närmaste personliga vänner och kolleger vid universitetet,
nämligen Lomov, en historiker och förutvarande mensjevik, och Perov, en litteraturhistoriker.
De var i det närmaste de sista av mina vänner som behållit friheten.
Jag var naturligtvis ledsen för mina vänners skull, men jag inte bara sörjde dem. Jag fruktade
dem också. När allt kom omkring kunde de säga åtskilligt om samtal som vi hade haft och
under vilka vi inte alltid hade uttryckt ortodoxa åsikter. Det hade inte förekommit någonting
brottsligt i dessa samtal. De hade inte innehållit några angrepp mot Sovjetregimen men den
triviala kritik, det triviala missnöje och de triviala uttryck för förtrytelse och missräkning som
förekom i varje samtal tvingade varje Sovjetmedborgare att känna sig skyldig.
Under sommaren samma år inträffade en anmärkningsvärd händelse. A. Lubtjenko, president
för folkkommissariernas råd i Ukraina, begick självmord efter att ha dödat sin hustru, N.
Krupenik. Denna händelse fick samma följd för Ukraina som mordet på Kirov för hela
Sovjetunionen. Vi hade redan fått oss en läxa genom konsekvenserna av en annan ukrainsk