Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

75
stridande folket och hade därigenom också underlåtit att respektera en partiledares förklaring.
Jag hade sålunda avvikit från den allmänna partilinjen i frågan om nationella rörelser och
avslöjat mig som en borgerlig vetenskapsman. Detta är vad jag anklagades för i en artikel i
universitetets tidskrift.
Allt detta inträffade åren 1936-37. Två år tidigare skulle ingen sovjetrysk historiker ha vågat
att över huvud nämna Jeanne d’Arcs namn i en föreläsning. Det skulle ha stämplat honom
som ”idealist”, ty den marxistiska historieskrivningen hade förnekat betydelsen av enskilda
individers insatser i den historiska processen, i synnerhet av den roll som spelats av ”hjältar
och hjältinnor”, och den hade framför allt vägrat erkänna sådana hjältar och hjältinnor som
kyrkan hade kanoniserat. Marxistisk historia hade fram till denna tidpunkt uteslutande varit
historien om klasskampen och förvisso inte historien om vanliga krig och vidskepelse. Den
kunde inte offra plats åt sådana oväsentliga detaljer som hundraårskriget, ännu mindre åt
sagor som den om Jeanne d’Arc. En sovjetrysk historiker kunde endast ha omnämnt Jeanne
d’Arc för att illustrera ”medeltida vidskepelse” och ”kyrkans reaktionära och förrädiska roll”.
Detta hade varit situationen två år tidigare, men under tiden hade en grundläggande förändring
inträffat. Hundraårskriget liksom andra historiska företeelser (krig, diplomati,
ideologier, allt som tidigare negligerats och försmåtts) upptog nu en ansenlig plats i
historieundervisningen. Jeanne d’Arc hade från att ha varit en ”bedragare” eller ett ”offer för
medeltida vidskepelse och kyrkligt bedrägeri” förvandlats till ”franska folkets nationalhjälte”
och ”förkämpen för ett berättigat befrielsekrig”. Det bolsjevikiska partiet hade tagit henne
under sina vingars skugga. Sådana är dialektiker.
Mina kolleger hade liknande äventyr. Medeltidshistorikern Bretjkevitj t. ex. citerade i en
föreläsning om Machiavelli Karl Marx, vilken som bekant beundrade denne storligen. Men
under tiden hade Vysjinskij, Sovjetunionens allmänna åklagare, anklagat en fånge under en
offentlig rättegång för machiavellism, varigenom han bl. a. fördömde Machiavelli. Bretjkevitj
hade inte uppmärksammat Vysjinskijs tal i tidningen och nöjde sig med sin hänvisning till
Marx. Detta var en mycket olycklig omständighet, och han anklagades för att ha negligerat
politikens område, ignorerat partiledares förklaringar och ha visat sig politiskt ointresserad.
Det var emellertid inte endast Sovjethistorikernas ställning som hade blivit så svår. Detsamma
gällde de sovjetryska vetenskapsmännen i allmänhet. Påståenden som ena dagen varit ovederläggliga
lärosatser visade sig nästa dag vara kätterier och avvikelser från partilinjen, och ve
den som inte lyckades hålla jämna steg med dessa dialektiska skiften och förändringar!
Jeanne d’Arc-affären skulle stå mig dyrt. Ty samtidigt med den påminde man sig många
andra av mina misstag och synder, av vilka den inte minst betydande var mitt sociala
ursprung. Allt detta var dock bara en början. Jeanne d’Arc följdes av Midas. För att illustrera
en punkt i en av mina föreläsningar hade jag omnämnt legenden om Midas, efter vad jag vill
minnas i samband med att jag talade om myntets införande. Legenden hade inte någon
särskild betydelse i sammanhanget, och jag hade bara nämnt den i förbigående, så att det kan
hända att jag inte tillräckligt underströk vissa synpunkter på den av underordnad betydelse.
Sannolikt återgav jag emellertid en ovanlig version av legenden.
Under tiden hade Stalin i ett av sina tal om klyvningen mellan ämbetsmännen och partimassorna
omnämnt legenden om Antaios. Det antyddes nu för mig av mina kritiker, bland
dem mina egna assistenter, ”representanter för den yngre generationen”, att endast en
borgerlig professor – och mitt namn nämndes – kunde förbise dessa myter och förvränga
deras sammanhang och på det sättet föregå sina studenter med dåligt exempel, medan Stalin,
den klokaste och mest lysande ledaren för partiet och hela världens arbetare, visade den
största respekt för den gamla mytologin och t. o. m. citerade den till styrkande av sina
slutsatser. Den politiska betydelsen av mitt misstag låg enligt mina kritikers mening i det