Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv
Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv
Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
75<br />
stridande folket och hade därigenom också underlåtit att respektera en partiledares förklaring.<br />
Jag hade sålunda avvikit från den allmänna partilinjen i frågan om nationella rörelser och<br />
avslöjat mig som en borgerlig vetenskapsman. Detta är vad jag anklagades för i en artikel i<br />
universitetets tidskrift.<br />
Allt detta inträffade åren 1936-37. Två år tidigare skulle ingen sovjetrysk historiker ha vågat<br />
att över huvud nämna Jeanne d’Arcs namn i en föreläsning. Det skulle ha stämplat honom<br />
som ”idealist”, ty den marxistiska historieskrivningen hade förnekat betydelsen av enskilda<br />
individers insatser i den historiska processen, i synnerhet av den roll som spelats av ”hjältar<br />
och hjältinnor”, och den hade framför allt vägrat erkänna sådana hjältar och hjältinnor som<br />
kyrkan hade kanoniserat. Marxistisk historia hade fram till denna tidpunkt uteslutande varit<br />
historien om klasskampen och förvisso inte historien om vanliga krig och vidskepelse. Den<br />
kunde inte offra plats åt sådana oväsentliga detaljer som hundraårskriget, ännu mindre åt<br />
sagor som den om Jeanne d’Arc. En sovjetrysk historiker kunde endast ha omnämnt Jeanne<br />
d’Arc för att illustrera ”medeltida vidskepelse” och ”kyrkans reaktionära och förrädiska roll”.<br />
Detta hade varit situationen två år tidigare, men under tiden hade en grundläggande förändring<br />
inträffat. Hundraårskriget liksom andra historiska företeelser (krig, diplomati,<br />
ideologier, allt som tidigare negligerats och försmåtts) upptog nu en ansenlig plats i<br />
historieundervisningen. Jeanne d’Arc hade från att ha varit en ”bedragare” eller ett ”offer för<br />
medeltida vidskepelse och kyrkligt bedrägeri” förvandlats till ”franska folkets nationalhjälte”<br />
och ”förkämpen för ett berättigat befrielsekrig”. Det bolsjevikiska partiet hade tagit henne<br />
under sina vingars skugga. Sådana är dialektiker.<br />
Mina kolleger hade liknande äventyr. Medeltidshistorikern Bretjkevitj t. ex. citerade i en<br />
föreläsning om Machiavelli Karl Marx, vilken som bekant beundrade denne storligen. Men<br />
under tiden hade Vysjinskij, Sovjetunionens allmänna åklagare, anklagat en fånge under en<br />
offentlig rättegång för machiavellism, varigenom han bl. a. fördömde Machiavelli. Bretjkevitj<br />
hade inte uppmärksammat Vysjinskijs tal i tidningen och nöjde sig med sin hänvisning till<br />
Marx. Detta var en mycket olycklig omständighet, och han anklagades för att ha negligerat<br />
politikens område, ignorerat partiledares förklaringar och ha visat sig politiskt ointresserad.<br />
Det var emellertid inte endast Sovjethistorikernas ställning som hade blivit så svår. Detsamma<br />
gällde de sovjetryska vetenskapsmännen i allmänhet. Påståenden som ena dagen varit ovederläggliga<br />
lärosatser visade sig nästa dag vara kätterier och avvikelser från partilinjen, och ve<br />
den som inte lyckades hålla jämna steg med dessa dialektiska skiften och förändringar!<br />
Jeanne d’Arc-affären skulle stå mig dyrt. Ty samtidigt med den påminde man sig många<br />
andra av mina misstag och synder, av vilka den inte minst betydande var mitt sociala<br />
ursprung. Allt detta var dock bara en början. Jeanne d’Arc följdes av Midas. För att illustrera<br />
en punkt i en av mina föreläsningar hade jag omnämnt legenden om Midas, efter vad jag vill<br />
minnas i samband med att jag talade om myntets införande. Legenden hade inte någon<br />
särskild betydelse i sammanhanget, och jag hade bara nämnt den i förbigående, så att det kan<br />
hända att jag inte tillräckligt underströk vissa synpunkter på den av underordnad betydelse.<br />
Sannolikt återgav jag emellertid en ovanlig version av legenden.<br />
Under tiden hade Stalin i ett av sina tal om klyvningen mellan ämbetsmännen och partimassorna<br />
omnämnt legenden om Antaios. Det antyddes nu för mig av mina kritiker, bland<br />
dem mina egna assistenter, ”representanter för den yngre generationen”, att endast en<br />
borgerlig professor – och mitt namn nämndes – kunde förbise dessa myter och förvränga<br />
deras sammanhang och på det sättet föregå sina studenter med dåligt exempel, medan Stalin,<br />
den klokaste och mest lysande ledaren för partiet och hela världens arbetare, visade den<br />
största respekt för den gamla mytologin och t. o. m. citerade den till styrkande av sina<br />
slutsatser. Den politiska betydelsen av mitt misstag låg enligt mina kritikers mening i det