Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

73
fördöms längre fram i enstaka fall och tillskrivs ”underordnad byråkratism som överskridit sin
befogenhet”. Men de otaliga konsekvenserna av denna berörs emellertid inte härav.
NKVD-tjänstemännens uppträdande i cellerna var lugnt, blygsamt och kamratligt. De andra
fångarnas hållning gentemot dem var helt och hållet vänskaplig, och det var sällsynt att
känslor av hämndlystnad gentemot dem gjorde sig gällande. Många historier berättades om
fångar som i sina celler fick sällskap av förhörsledare av vilka de förhörts, men det hände inte
någon av oss.
Arresterade NKVD-tjänstemän behandlades på samma sätt som andra fångar, med undantag
av att förhören med dem hade en tendens att vara hårdare. De delade inte de övrigas allmänna
optimism och deltog inte i konstruktionen av bekännelser. De var ytterst envisa och motvilliga
att bekänna, ty de visste vad som förestod dem. De anklagades nästan alltid enligt artikel 58 i
strafflagen, d. v. s. för högförräderi. De väntade att avrättas när som helst, ehuru de inte hade
förklarats skyldiga, och det minsta ljud kom dem att rycka till, men de uppträdde alltid
mycket lugnt och reserverat, och i regel var de ytterst angelägna om att inte blotta några
NKVD-hemligheter.
De flesta av dem medgav att deras tro på Sovjetregimen aldrig hade rubbats intill deras
arrestering. Tidigare hade de trots bekännelselegendernas alla osannolikheter betraktat
fångarna som åtminstone potentiella ”fiender till folket”, fiender till Sovjetsystemet. Under de
första dagarna var de benägna att betrakta sin arrestering som ett misstag som lätt kunde
klaras upp. När de erhöll tillåtelse brukade de skriva brev och klagoskrifter till förutvarande
överordnade och kolleger, som nu var deras förhörsledare, och endast så småningom gick det
upp för dem att deras fängelsekamrater inte var mer ”fiender till folket” än de själva.
VII. Tre fall
I föregående kapitel har vi sökt ge en systematisk skildring av utrensningen, de delar av
befolkningen som berördes av den och den roll som spelades av NKVD inom landet som
helhet. Vi har avsiktligt undvikit att ge framställningen formen av personliga hågkomster,
utan i stället använt en historisk, beskrivande metod, varigenom den oundvikligen förlorat i
fråga om liv och mänsklighet.
För att i någon mån gottgöra detta har vi för avsikt att skildra tre fall något mer detaljerat. Vi
skall återge en cellkamrats historia så långt det är möjligt med hans egna ord såsom han själv
berättade den för oss delvis i en NKVD-cell, som vi delade med honom under en ansenlig tid,
delvis efter sin frigivning. Vi har inte gjort några egna tillägg, och vi har inte ändrat någonting.
Hans historia berör hans eget och två andra typiska Sovjetfall. Då vi känner hans
karaktär, kan vi garantera sanningsenligheten av hans historia, som vi dessutom varit i stånd
att kontrollera med hjälp av andra källor.
Den mer subjektiva naturen av denna berättelse utgör en viss avvikelse från den objektivitet
som vi åsyftat. Vi har så vitt möjligt undvikit att själva fälla några moraliska omdömen, och vi
ansluter oss inte till några sådana omdömen i hans historia. Vi presenterar den blott och bart i
oförändrat skick som ett förstahandsvittnesmål.
Vi framlägger inte de tre fall som han beskriver därför att de är särskilt fasaväckande, och vi
tror inte att dessa människors öden på något sätt representerar undantagsfall. Det finns många
långt svårare fall. Vi återger dem endast emedan de är typiska, emedan de illustrerar NKVD:s
metoder och emedan vår djupgående kännedom om omständigheterna och om berättarens
personlighet garanterar att det inte förekommer några överdrifter och att berättelsen står
fullkomligt i överensstämmelse med de faktiska förhållandena. Det kan därför vara av intresse