Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

72
NKVD-tjänstemän befann sig i åtminstone lika stor fara att arresteras som de andra kategorier
vi har nämnt, möjligtvis med undantag av utlänningarna. När Jezjov efterträdde Jagoda företogs
personombyten på alla de ledande posterna inom NKVD, och 1939 var det Jezjovs tur,
och han avgick. I Ukraina arresterades tre folkkommissarier för inrikesfrågor, Balitskij,
Leplevskij och Uspenskij, den ene efter den andre. Vart och ett av dessa ledarskiften åtföljdes
av en fullständig förändring av personaluppsättningen, och alla de som förlorade sitt arbete
arresterades med mycket få undantag. .Det var inte alls ovanligt att en vanlig fånge som
råkade förbli i fängelse för förhör under flera år fann att ett tiotal förhörsledare som hade
utfrågat honom själva hade arresterats. Båda författarna överlevde mer än tio av sina förhörsledare;
den ene av dem mer än ett dussin. I båda fallen har medräknats den tjänsteman som
hade beordrat arresteringen. Men detta medförde ingen lättnad för fången. Den omständligheten
att en fånges förhörsledare själv hade blivit en ”fiende till folket” förminskade inte
tyngden, trovärdigheten eller den lagliga styrkan hos den anklagelse som riktades mot fången
och förringade inte värdet av någon bekännelse som kunde ha frampressats. Denna dialektiska
logik, som inte erkände principen om den dubbla negationen, var svår att vänja sig vid.
I början av 1938 hade departementscheferna i NKVD alltjämt vanligen generals eller
åtminstone överstes rang. Men befordringarna höll inte jämna steg med förlusterna av högre
tjänstemän genom arresteringar. I slutet av 1939 var departementscheferna i Ukrainska
sovjetrepubliken kaptener eller löjtnanter. I mitten av 1939 var de högsta tjänstemännen i
folkkommissariatet bortsett från folkkommissarien själv majorer, och det förekom ofta att
sergeanter uppträdde som förhörsledare i fall som 1937 skulle ha handhafts av åtminstone
majorer. Varje fånge kunde själv observera den fortgående nedgången i rangen hos successiva
förhörsledare. Under loppet av endast tre års fångenskap såg vi personer bli departementschefer,
som vi hade känt som unga assistenter innan de förvärvat löjtnants grad. Dessa
obetydliga människor från landsortsstäder, som med meteorliknande hastighet steg till viktiga
poster i stora städer, hade naturligtvis inte haft någon erfarenhet av de anmärkningsvärda
förhållanden under vilka bekännelser erhölls, eller kände till dem endast genom hörsägner.
Därtill kom att de förhörsmetoder som allmänt tillämpades under Jezjov relativt sällan kom
till användning under hans efterträdare Beria, ehuru de aldrig fullständigt kom ur bruk.
Sålunda var i slutet av Jezjovperioden den stora majoriteten av de unga förhörsledarna mer
eller mindre uppriktigt övertygade om ”folkfiendernas” skuld och om deras bekännelsers
verklighetsprägel.
I och med att Jezjovperioden nått sitt slut började enskilda förhörsledare – naturligtvis efter
deras arrestering – i pressen anklagas för att med våldsmedel ha framtvingat bekännelser av
fångar. Offentliga rättegångar mot förhörsledare ägde faktiskt rum, och de dömdes till två
eller tre års fängelse eller tvångsarbete för att ha överskridit sina officiella befogenheter enligt
strafflagen. Sålunda arresterades kapten Sjiroky, chef för den politiska verkställande
avdelningen i Kievs NKVD, sedan han hade utnämnts till chef för Moldaviska republikens
NKVD och dömdes till arkebusering för brott av detta slag vid en offentlig rättegång i
Tiraspol. De otaliga fångars öden, för vilkas bekännelser och domar han var ansvarig,
lindrades naturligtvis inte på något sätt. En av oss hade lärt känna honom som en inte särskilt
hård förhörsledare. Under alla förhållanden råder det inte något tvivel om att han handlade på
uttrycklig order av sina överordnade. Som så ofta i Sovjetunionen, i synnerhet under tiden för
genomförandet av kollektiviseringen, plockade man godtyckligt ut enstaka fall, som var
karakteristiska för regeringens allmänna tendens, stämplade dem som ”underordnad byråkratism
som överskridit sin befogenhet” eller ibland som avsiktlig samhällsfientlig
verksamhet och utdömde stränga straff.
Det finns faktiskt ett ord härför i den sovjetryska terminologin, nämligen peregib, avvikelse
från eller överdrift av partilinjen. En allmän företeelse som uttryckligen beordrats uppifrån