Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

71
sociala kontakter. Uppgifter härom inrapporterades samtidigt från olika håll, och rapporterna
kollationerades med varandra. Även om en seksot var gynnsamt inställd till den person på
vilken han spionerade och önskade hemlighålla något, måste han alltid frukta att upplysningar
härom kunde lämnas från något annat håll. En seksots arbete var nominellt helt frivilligt, men
NKVD hade medel att ”övertala” var och en som den ansåg lämplig för uppdraget. Så snart en
vängrupp började bildas i en fabrik eller någon annan institution eller inrättning, i synnerhet
bland studenter, försökte NKVD göra en medlem av gruppen till seksot så att den exakt skulle
veta vad som försiggick.
När det gällde att göra någon till seksot brukade NKVD vädja till vederbörandes sovjetiska
samvete och framställa arbetet som oförargligt, men i de flesta fall brukade lockbetet vara
löftet om lindring för en arresterad medlem av den tillämnade seksotens familj. Om detta inte
räckte, kom hot och skrämsel till användning.
Många fogade sig utan vidare efter NKVD:s anmodan, men andra gjorde det först efter
långvarig tvekan. Nästan alla började med föreställningen att arbetet inte kunde förorsaka
någon skada så länge de höll sig strängt till sanningen och inte rapporterade någonting
ofördelaktigt om de personer det gällde. Men de fann snart att anklagelsematerial och endast
det fordrades, oavsett om det fanns något anklagande att rapportera. Sedan började NKVD att
utöva mer och mer press på dem, och de började att på ett anklagande sätt tolka oskyldiga
händelser i de människors liv på vilka de spionerade, eller smärre, oavsiktliga misstag i
vederbörandes arbete. När detta inte var tillräckligt för att tillfredsställa NKVD slutade de
med att ge sin fantasi fria tyglar och uppdiktade helt enkelt vad som begärdes. Ett stort antal
av dessa seksoter hamnade till slut i fängelse; i nästa kapitel skall vi berätta historien om en av
dem. Sovjetmedborgaren fruktar ingenting så mycket som att förirra sig på denna väg och
med goda skäl. Kärlek, vänskap och familjeförhållanden, allt var utsatt för seksoternas
verksamhet och sålunda för möjligheten av en tragedi.
Vackra kvinnor och flickor utvaldes ofta till seksoter av NKVD, likaså gifta kvinnor och
hustrur till ledande tjänstemän. Det enda sättet att undslippa denna form av verksamhet när
den påtvingades en var att framställa sig så dum som möjligt och som en hopplös pratmakare.
Särskilt utlänningar omgavs vid varje steg av seksoter. Personalen på Intourists hotell och
byråer bestod uteslutande av sådana människor. Alla tolkar var hemliga medarbetare till
NKVD.
I detta sammanhang bör vi nämna den praktiskt taget enda form i vilken öppen prostitution
förekom i Sovjetunionen. Nästan varje utlänning som någon gång bott på ett hotell i Moskva
har haft egendomliga äventyr med dessa NKVD-flickor. Han kunde finna sig tala i telefon
med en flicka, som låtsade att hon fått fel nummer, men inte desto mindre gjorde gällande att
hon var en gammal bekantskap. Om utlänningen gick i fällan, brukade den unga damen
försöka föra in samtalet på brännbara ämnen. Ofta gjordes försök att socialt kompromettera
honom.
Detta fenomen var desto mer anmärkningsvärt som det inte bara förhåller sig så att öppen
prostitution inte längre förekommer i Sovjetunionen som den gör utomlands, utan också så att
den betraktas med den djupaste avsky och anses som fullkomligt oförenlig med mänsklig
värdighet. Inrättandet av bordeller för tyska och ungerska officerare och soldater i det
ockuperade Ryssland under det andra världskriget väckte lika stor indignation hos det ryska
folket som massutrotningen av judar. Indignationen inför detta hos unga människor som hade
växt upp under Sovjetsystemet och rest utomlands för första gången kunde iakttas tid efter
annan. De kunde helt enkelt inte förstå hur en civiliserad stat kunde tillåta någonting sådant
som öppen prostitution, som stred mot alla deras föreställningar om mänsklig värdighet.