Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

69
Bortsett från den hårda kärnan av gamla revolutionärer rekryterades NKVD-personalen inte
på frivillighetens väg. Detta var fallet redan i slutet på 1920-talet. NKVD kunde inte väljas
som karriär. Människor vilkas karaktär och läggning föreföll lämpade för sådant arbete
engagerades däri. Deras sociala härkomst måste naturligtvis vara otadlig, och ett korrekt
uppträdande vid varje omläggning av partilinjen var uppenbarligen ofrånkomligt. I början av
1930-talet var det av vikt att vara medlem av Komsomol eller partiet, och NKVD utvalde sin
egen personal genom att ”kalla” de lämpliga personerna genom partiet. Sådana ”kallelser”
som ingalunda alltid var välkomna, betraktades officiellt som en stor ära, och att vägra skulle
ha betytt vederbörande persons politiska död.
I praktiken utvaldes de flesta av personalen bland studenter, Komsomolmedlemmar som
ägnade mindre uppmärksamhet åt sina studier än åt ”socialt arbete” och beklädde olika slags
politiska eller administrativa poster. Följaktligen fullbordade få av dem sin universitetsutbildning.
Avslutandet av en students utbildning påyrkades endast beträffande dem som
avsågs för de tekniska eller ekonomiska avdelningarna.
NKVD-tjänstemännens levnadsförhållanden varierade i hög grad beroende på deras rang,
såsom fallet var inom varje område av sovjetryskt liv. De lägre tjänstemännens lön och bostad
var ytterst blygsamma, ehuru avgjort bättre än de andra tjänstemännens med motsvarande
grad. De högre tjänstemännen och cheferna hade emellertid höga löner, var berättigade till
rymliga våningar, hade statsägda bilar till sitt förfogande, som de kunde använda privat, och
saknade ingenting som landet kunde bjuda på. De kunde köpa varor till låga priser i särskilda
butiker, till vilka endast medlemmar av NKVD hade tillträde och som även under tider av
knapphet var välförsedda. De och deras familjer tillbringade sina semestrar i särskilda
semesterhem och sanatorier i Kaukasien eller på Krim. Men även där var graden av bekvämlighet,
till vilken de var berättigade, matransonernas kvantitet och kvalitet strängt beroende på
deras rang. Ämbetsmän med generals rang rökte inte samma cigarretter som de som hade
majors tjänsteställning, och dessa i sin tur rökte andra cigarretter än de som hade
löjtnantsgrad.
Men även den största lyx som Sovjetlivet kunde erbjuda de högsta NKVD-tjänstemännen
kompenserade dem knappast för den nervupprivande karaktären hos deras arbete. Detta gällde
i synnerhet förhörsledarna och deras överordnade. Förhörsledarna måste regelbundet arbeta
till kanske fyra eller fem på morgonen, emedan åratals erfarenhet hade visat att förhör under
natten var mer givande än förhör under dagen. Fången underkastades förhör med alla dess
åtföljande ohyggligheter under endast några veckor eller månader åt gången, men förhörsledaren
måste hålla ut år ut och år in, och detta var endast möjligt genom ständigt bruk av
narkotika. Därtill kom den oupphörliga pressen från de överordnades sida, de ständiga uppmaningarna
till vaksamhet, kravet ovanifrån på ideliga upptäckter av nya komplotter och
spionageorganisationer. Nervösa sammanbrott bland förhörsledarna hörde till ordningen för
dagen.
En av oss observerade en gång under sitt långa förhör hur en av hans förhörsledare bröt
samman. Det var en ung löjtnant som synbarligen var alldeles ny i arbetet. Han satt vid ett
skrivbord som ställföreträdare för chefsförhörsledaren, medan fången måste stå. Den ändlöst
upprepade frågan: ”Vem rekryterade er?” började komma mindre ofta och den förvånade
fången fick plötsligt se förhörsledaren brista i tårar. Han lät fången sätta sig, gav honom en
klunk te ur sitt eget glas, erbjöd honom en cigarrett och begärde avlösning, och sedan fortsatte
förhöret.
Knappast någon av förhörsledarna, kanske endast de allra enklaste, trodde helt och hållet på
fångarnas skuld. Många av dem sade sig att de hade att göra med ”folkets fiender” och
verkställde pliktskyldigast sin uppgift att framtvinga bekännelser. De visste att de anklagade