Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

67
uniformer. De bildade en militär styrka utrustad med alla vapen. Förband ur dessa ”speciella
NKVD-styrkor” återfanns även i det inre. De användes när oroligheter befarades och som en
styrkereserv när särskilt viktiga regeringsåtgärder såsom kollektiviseringen skulle
genomdrivas.
Där fanns också huvudförvaltningen för statens säkerhet, som senare underordnades
ministeriet för statens säkerhet men föll under samma högsta kontroll som NKVD själv och
var uppdelad i ett antal avdelningar som innefattade: 1. en administrativ avdelning ansvarig
för förvaltningen av hela den väldiga apparaten, 2. en operationsavdelning, som verkställde
arresteringar, upprätthöll förbindelse med åklagande myndigheter och hade ansvaret för
transporten och placeringen av fångar, 3. fängelseförvaltningen, som ansvarade för fångarnas
bevakning och underhåll tills de övertogs av Gulag, 4. den viktigaste avdelningen, den
hemliga underrättelsetjänsten, som höll sitt öga på varje gren av Sovjetlivet med hjälp av en
armé av s. k. seksoter (sekretny-sotrudnik, hemlig medhjälpare) och 5. förhörsavdelningen, till
vilken de flesta förhörsledare hörde och som – såsom dess namn anger – var ansvarig för
förhören av fångarna. Men endast en del av de arresterades fall handlades av den verkliga
förhörsavdelningen. De flesta fallen, även när anklagelsen inte hade något direkt samband
med spionage, handlades av den mycket mer fruktade och i viss mån mäktigare avdelningen
för kontraspionage.
Det fanns också en utländsk avdelning, som ansvarade för en stor del av spionaget utomlands
och var uppdelad i politiska, militära och ekonomiska underavdelningar. Sovjetunionens alla
diplomatiska och konsulära representanter, alla medlemmar av handelsdelegationer och
beskickningar och i själva verket alla som hade någon officiell kontakt av vad slag det vara
månde med utlänningar var underkastade kontroll av denna avdelning. Personalen kunde vara
nominellt ansvarig för folkkommissariatet för utrikesärenden, nu utrikesministeriet, men den
brukade nästan uteslutande bestå av medlemmar av NKVD. En persons rang motsvarade
ingalunda alltid hans verkliga betydelse. Kända ambassadörer och handelsrepresentanter var
inte sällan skyltdockor som användes för att delta i banketter och mottagningar och officiellt
leda förhandlingarna, medan den verklige ledaren för delegationen var någon som dolde sig i
skepnaden av en oansenlig kanslist men i realiteten inom NKVD eller partiet intog en långt
högre ställning än ambassadören.
Den ryska utländska spionagetjänsten brukade vara uppdelad i tre självständiga organisationer.
Militärt spionage kontrollerades av folkkommissariatet för försvaret, och Komintern
hade sin egen politiska och tekniska underrättelsetjänst, inför vilken motsvarande hemliga
sektioner inom de olika nationella partierna var ansvariga. De var organiserade på en hemlig
och konspiratorisk basis även i de länder där själva partiet inte var illegalt. För det tredje och
sista fanns NKVD:s utländska avdelning, som upprätthöll sin egen självständiga spionageorganisation.
Den måste ha övertagit kontrollen av de nationella partiernas spionagesektioner
efter den officiella upplösningen av Komintern.
Dessa tre organisationers uppgifter täckte varandra i ganska stor utsträckning, och var och en
påtog sig andra uppgifter än dem för vilka den ursprungligen var avsedd. Man drog nytta av
den välvilja och sympati som hystes för Sovjetunionen av otaliga utländska arbetare och
många intellektuella. Om en person som föreföll lämplig på grund av sin personlighet,
ställning och sysselsättning lade i dagen kommunistiska sympatier, brukade tillvägagångssättet
vara att avhålla honom från att öppet deklarera sin kommunistiska inställning, att förmå
honom att inte officiellt gå in i partiet, utan doktrinärt influera honom ytterligare och binda
honom fastare vid dess filosofi. När man hade kommit så långt att han kunde betraktas som
pålitlig brukade han placeras i händerna på organisationens kontaktmän, med vilka han sedan
hade regelbundna hemliga möten. Till en början erhöll han relativt ofarliga spionuppdrag,
men så småningom tilldelades han allt viktigare uppgifter avpassade efter hans ställning och