Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

63
8. ”Fördettingar”
”Fördettingarna” spelade en betecknande roll i Sovjetterminologin. Termen täckte var och en
som på grund av egendom, ställning, rang eller titel hade varit av någon betydelse före
revolutionen. Medlemskap av denna kategori hade under hela Sovjetperioden varit en orsak
till anklagelser. Alla landets invånare måste ideligen fylla i frågeformulär, och dessa upptog
undantagslöst frågor om socialt ursprung och ”klass”. Den senare beteckningen hänsyftade på
de klasser som fanns före revolutionen, d. v. s. adeln, prästerskapet, bourgeoisien, affärsklassen
eller bondeståndet. Man måste också besvara frågor om sin förrevolutionära
sysselsättning och förutvarande partitillhörighet. Anklagelsen om ”döljande av social
härstamning” var en av de allvarligaste som kunde riktas mot en Sovjetmedborgare.
Många eller de flesta av de mer betydande bland ”fördettingarna” hade en eller annan gång
suttit i ett Sovjetfängelse. Men 1937 fanns det alltjämt ett förvånansvärt stort antal f. d.
adelsmän och köpmän som klarade livsuppehället som bokhållare, nattvakter etc. ”Klassvaksamheten”
fordrade nu att de avlägsnades från även de oansenligaste sysselsättningar, och
de flesta av dem hamnade i fängelse, sedan de förlorat sitt arbete och sedan de länge och
förgäves sökt efter ett hål att gömma sig i. De som hade varit i fängelse tidigare kunde,
oberoende av om de hade benådats eller frigivits efter att ha avtjänat sitt straff vara säkra på
att åter fängslas. Bland dessa ”fördettingar” märktes förutvarande officerare, ämbetsmän,
godsägare, liksom förmögna köpmän och industriidkare från den tsaristiska eran.
En typisk representant för dessa var den sjuttiosexårige generalen Sorokin, som hade återvänt
till Ryssland från Paris på grundval av ett löfte om fullständig amnesti. Under en tid arbetade
han som instruktör i en av röda arméns militära skolor men avskedades och fick arbete som
nattvakt. Till slut arresterades han. Han erkände att han deltagit i förberedelser till ett väpnat
uppror. Personer med liknande erfarenhet återfanns i nästan varje cell. De och deras historier
tillhörde det förflutna.
En särskild plats bland dessa människor intogs av präster från olika samfund. Romerskkatolska
och ortodoxa präster stötte man på överallt i förtroligt lag med protestantiska pastorer
och judiska rabbiner.
Trots alla påståenden om motsatsen är det ett odiskutabelt faktum att präster aldrig vid någon
tidpunkt förföljts eller arresterats enbart som präster. Tidigare hade de i allmänhet anklagats
för kontrarevolutionär agitation, men nu anklagades de för spionage och stämplingar mot
statsmakten. De flesta kyrkor hade vid denna tidpunkt stängts eller användes till profana
ändamål. Offentliga religiösa gudstjänster kunde anordnas endast i den mest begränsade
omfattning. All kyrklig verksamhet var underkastad NKVD:s absoluta kontroll.
Förutom medlemmarna av den förutvarande styrande klassen omfattade ”fördettingarna” alla
som varit motståndare till bolsjevikerna under inbördeskriget. Bland dessa märktes de som
hade understött Petljura 14 -regeringen, den anarkistiske Machno i Ukraina, de kontrarevolutionära
generalerna Koltjak och Denikin, den mensjevikiska regeringen som satt kvar
vid makten i Georgien till 1920, kadettpartiet (de konstitutionella demokraterna) och de
socialrevolutionära (vilkas vänstra flygel ingick en koalition med bolsjevikerna under dagarna
omedelbart efter oktoberrevolutionen).
Det kan vara av intresse att påminna om två typiska figurer som tillhörde denna grupp. Båda
hade varit anhängare till anarkisten Machno. Den ene, Suitjenko, hade varit chef för Machnoregeringens
förhörskommission. Han hade tillbringat tjugosex av sina femtio år i tsaristiska
och sovjetiska fängelser. Han kom från arbetarklassen och hade två gånger dömts till
14 Petljura gjorde flera försök att upprätta en s. k. självständig demokratisk republik i Ukraina. Han besegrades
slutligen av bolsjevikerna 1920 och mördades i Paris 1926.