Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

62
I och med början av Jezjovskedet lades kursen mer och mer i riktning mot en rysk nationalstat.
Detta återspeglades i att många ukrainska tidningar nedlades och i att antalet minoritetsskolor
och teatrar avsevärt minskades. Perioden av fullständig språklig frihet hade karakteriserats
av en uppenbarligen spontan nedgång i antalet lärjungar i de nationella minoriteternas
skolor. Detta var särskilt märkbart i de judiska skolorna. När det rådde fullkomlig språklig
frihet och inte fanns tillstymmelsen till statligt tryck mot den nationella minoritetens bestånd,
så att en minoritets språk och kultur inte behövde försvaras i namn av denna minoritets
nationella ära, gjorde sig en spontan tendens till assimilering gällande.
Den nya centraliseringen återupplivade emellertid automatiskt motståndet mot assimilering,
och vi tror att det endast var i denna bemärkelse som det vid denna tidpunkt kunde vara något
tal om verkligt missnöje från de nationella minoriteternas sida. Inte desto mindre uppenbarade
sig omfattande ”nationella konspirationer” i NKVD:s akter i förbindelse med namnen på
förutvarande anhängare av nationalistiska partier, och en våg av frampressade angivelser
ledde till otaliga arresteringar. Nästan alla medlemmar av vissa nationella minoriteter, som
levde utanför de områden där de bildade flertalet av befolkningen, arresterades. I Georgien
och Armenien arresterades endast de mest betydande parti- och statstjänstemännen och ett
stort antal lärare, ingenjörer etc. och anklagades för nationalism, men i Ukraina t. ex.
arresterades nästan utan undantag varje armenier, även om han stod så långt ner på trappstegen
som en föreståndare för en statsbutik eller en skoputsare. Armenierna var särskilt
olyckligt lottade, ty de var nästan alla flyktingar som hade sökt en fristad i Ryssland från de
turkiska massakrerna. Många hade kommit till Ryssland efter att ha emigrerat till Amerika
eller Frankrike.
De ”judiska nationalisterna” utgjorde i viss mån ett specialfall. Judisk nationalism i betydelsen
zionism hade länge fördömts i Sovjetunionen, och det var farligt att ha tillhört den
zionistiska rörelsen eller att ha anhöriga som emigrerat till Palestina. För att motverka
lockelsen av en judisk nationalstat i Palestina hade Sovjetunionen grundat den självständiga
judiska nationalkolonin Biro-Bidzjan i Fjärran Östern och hade bedrivit en livlig propaganda
bland judar utomlands som sympatiserade med Sovjetunionen för att övertala dem att slå sig
ner där. När förföljelsen av judarna började i Tyskland ställde naturligtvis många judiska
flyktingar sina förhoppningar till denna, men endast ett relativt litet antal lyckades någonsin
erhålla inresetillstånd.
Amerikanska judar, som kände ideologisk samhörighet med Sovjetsystemet i dess tidiga
skede, slog sig faktiskt ned i Biro-Bidzjan. De hade med sig egna traktorer och modern
utrustning och avsåg att upprätta jordbrukssamhällen och leva på kommunistisk basis. Vi vet
inte vad som hände dem, men vi känner till att professor Lieberberg, som blev president för
detta självständiga distrikt – han hade varit direktör för det judiska kulturinstitutet (senare
nedlagt) – arresterades tillsammans med alla dess andra ledare. Av allt att döma återstår
knappast någonting av det judiska nationalhemmet i BiroBidzjan. Propagandan har under
åratal förhållit sig tyst därom.
Det fanns ingen antisemitism i den meningen att judisk härkomst placerade någon i en
kategori som i sig själv ledde till arrestering. Den motsatta föreställningen, som utspriddes av
nazisterna, att NKVD kontrollerades av judar och att judarna åtnjöt en förmånsställning i
Sovjetunionen var också fullkomligt felaktig. Om det fanns något underlag för talet om
antisemitism i Ryssland så var det den omständigheten att judarna så småningom och utan allt
uppseende avlägsnades från de högre posterna i partiet och regeringen och att arresteringshotet
vilade tyngre över judiska NKVD-tjänstemän och judar som på något sätt hade att göra
med krigsmakten än över deras kolleger. Under Jezjovperioden brukade man säga: ”Han är
inte partimedlem, och han är inte jude, så varför har han arresterats?”