Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

61
statshemligheter till en stats verkliga eller potentiella fiender, men i Sovjetunionen kan det
betyda spridning av vilka som helst inte uttryckligen offentliggjorda fakta. Man skiljer mellan
ekonomiskt, politiskt och militärt spionage. Att meddela utlänningar upplysningar om priset
på varor, deras kvalitet, huruvida och var de kan erhållas anses vara ekonomiskt spionage.
Politiskt spionage innebär bl. a. uppgifter om personliga relationer mellan enskilda individer i
den statliga förvaltningen eller partiorganisationen och i synnerhet upplysningar om en sådan
individs påstådda politiska tendens eller missnöje. De talrika och ofta framgångsrika försöken
att använda upplysningar om enskilda individers politiska hållning som grundval för en
bekännelse om spionage härledde sig från detta. Endast militärt spionage definieras ungefär
som i andra länder.
En förutvarande förhörsledare som delade cell med den ene av oss förklarade att överlämnandet
till en utlänning av – låt oss säga – en karta över gatorna i en landsortsstad eller
meddelandet av namnet på den man som hade ansvaret för en kollektiviserad ekonomisk
enhet skulle sätta ett utländskt underrättelseväsen i stånd att ge detaljerade instruktioner till en
agent som skulle skickas till en sådan stad, eller hjälpa det att framställa ett falskt pass för
denne. Denna uppfattning om spionage tycks därför mindre vara en speciellt sovjetrysk
egendomlighet än en konsekvens av en fullständigt totalitär stats förmåga att undanhålla
utlänningar information i en utsträckning som skulle vara otänkbar i en icke totalitär stat.
I det stora flertalet fall lät sig förhörsledarna emellertid inte nöja med bekännelser om mindre
spionagehandlingar av det slag som ovan angivits och som praktiskt taget alla dagligen gjorde
sig skyldiga till. I allmänhet krävde de någonting mycket mer påtagligt, och förhören fortsatte
tills offret erkände någon handling som innebar direkt spionage. En stor övertalningsförmåga
behövdes ofta för att övertyga förhörsledaren om allvaret och betydelsen av en fiktiv
spionage-”legend” och få honom att acceptera den.
7. Medlemmar av nationella minoriteter
Oktoberrevolutionen gav formellt alla rasminoriteter i Sovjetunionen fullkomlig nationell
självständighet, ”inräknat rätten till fullständig och frivillig separation från Sovjetunionen”
enligt Lenins egna ord. Det är en historisk kuriositet att Stalins första placering i Sovjetregeringen
var som folkkommissarie för nationalitetsärenden, och det var sålunda hans plikt
att verkställa denna politik. Den var ämnet för flera av hans tidigare tal och artiklar, som
återfinns i hans ”Leninismens problem”. Inte ens på de tidigare stadierna av Sovjetstatens
historia vid tidpunkten för Ukrainas och Georgiens sovjetisering togs någonsin rätten till
separation på allvar.
Under åren fram till 1937 åtnjöt de nationella minoriteterna kulturell frihet i ansenlig utsträckning,
ehuru i Ukraina t. ex. politiken alternerade mellan de två ytterligheterna fullständig
”ukrainisering” och decentralisering å den ena sidan och rysk centralisering å den andra. I
slutet av 1920-talet gavs t. ex. order om att alla föreläsningar vid ukrainska universitetet
skulle hållas på ukrainska, vilket betydde att många professorer och studenter måste ägna
mycken tid åt att lära sig språket. I många ämnen måste en speciell ukrainsk terminologi
uppfinnas. Skrypniks, den ukrainske folkkommissarien för undervisning, självmord gjorde ett
slut på denna situation, som följdes av en utrensning med syfte att undertrycka all påstådd
ukrainsk nationalism.
Denna svängning mellan decentralisering och centralisering i kulturella och språkliga frågor
var emellertid av mindre betydelse än den ständiga pressen mot fullständig centralisering i
fråga om politiska och framför allt ekonomiska angelägenheter, som slutade med att
avgörandena fattades uteslutande i Moskva.