Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

59
VII. Utländska kolonister. Under 1700- och 1800-talet efter erövringen av Sydryssland kom
många utlänningar som drivits hemifrån av religiös förföljelse eller ekonomisk nöd och slog
sig ned i landet, lockade av generösa erbjudanden av den ryska regeringen. Fram till Jezjovperioden
fanns ett stort antal tyska byar och samhällen spridda över hela Ryssland. Innevånarna
hade bevarat sitt tyska modersmål oförändrat sedan Katarina den storas dagar och
talade alltjämt sina tyska hemtrakters dialekter. Sålunda talade några schwabiska och andra
den renaste sachsiska eller östpreussiska. Den sistnämnda dialekten talades framför allt av
mennoniterna, som inte hade haft någon religiös frihet i sitt fädernesland. Dessa kolonister var
populära i Ryssland. I fråga om jordbruksskötsel och levnadsförhållanden var de i allmänhet
överlägsna de omkringboende bönderna, och de lärde dessa åtskilligt om brukandet av jorden.
Ingen nationell antipati förefanns mellan dem och deras ryska grannar. Under århundradenas
lopp hade många av dessa familjer uppnått ett relativt högt välstånd och skulle ha räknats som
välmående bönder även i Västeuropa. Sådana familjer sände ofta sina söner till universitet,
och det var inte ovanligt att finna avkomlingar till dessa människor i de lärda yrkena. Eftersom
de var ryska medborgare lämnades de ostörda under det första världskriget.
Vid tidpunkten för kollektiviseringen föll många av dem emellertid under begreppet kulak,
och åtskilliga, i synnerhet de mer välställda, deporterades till Sibirien, stundom med sina
familjer. Andra försökte emigrera till Tyskland, och en del lyckades. Men majoriteten
stannade kvar där den var. Befolkningen i det enda kompakt tyskkoloniserade området i
Sovjetunionen, den förutvarande tyska Volgarepubliken, undergick samma öde som de
isolerade byarna. 1936 började regeringen systematiskt likvidera alla tyska kolonier. Denna
gång valde man dock inte den enkla deporteringsmetoden. Nästan alla vuxna manliga
innevånare i byarna, som under tiden hade organiserats i kolchoser, arresterades plötsligt och
anklagades för kontrarevolutionär verksamhet och spionage för Tysklands räkning.
Vid denna tidpunkt fanns det celler i vilka fångarna inte talade något annat än schwabiska
eller östpreussiska, eftersom alla kom från samma kollektivbruk. Ofta återfanns en fader och
flera av hans söner, av vilka den yngste kunde vara omkring fjorton år, i samma cell. Detta
var ett undantag från regeln att medlemmar av samma familj måste åtskiljas i fängelserna.
Återstoden av familjen brukade deporteras till avlägsna trakter av Sibirien och Centralasien,
varvid de nödgades lämna kvar det mesta av sina ägodelar.
Nästan alla polska, ukrainska och vitryska familjer som bodde i närheten av den polska
gränsen undergick samma öde. Detta förfaringssätt att med tvång massdeportera slutna
befolkningsgrupper, som hade tillämpats under antiken av assyrierna och det nybabyloniska
riket (judarnas babyloniska fångenskap) var okänt under den senare antiken och under hela
den medeltida och moderna historien. Det var överlåtet åt Sovjetunionen att återuppliva det i
vår egen tid i sin behandling av de människor som levde vid dess västgräns och vid gränsen
till Korea i Fjärran Östern. Detta ägde rum ungefär samtidigt med massdeporteringen av
sydtyrolarna enligt överenskommelse mellan Hitler och Mussolini.
Omkring tre kvarts miljon koreaner bodde i närheten av den koreanska gränsen. Många av
dem hade sökt tillflykt i Ryssland under japanernas hatade styrelse. De arresterades,
anklagade för att spionera för Japans räkning, och deras familjer deporterades till Tadjikstan
till ett klimat, vid vilket de var fullkomligt ovana. Samtidigt arresterades nästan alla enskilda
koreaner som bodde i Sovjetunionen som japanska spioner. Processen fortsatte under och
efter kriget genom den officiella upplösningen av den autonoma tyska Volgarepubliken, den
Krimtartariska republiken, de autonoma Inguscher- och Tjetjendistrikten, det autonoma
Kalmuckdistriktet i norra Kaukasien och massdeporteringen av deras befolkningar.