Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

57
Ju mera spänd den politiska situationen blev, desto nödvändigare blev det att iaktta försiktighet.
Endast en önskan att inte synas oartig och ogästvänlig kom många, i synnerhet av den
äldre generationen, att handla i strid mot något som nästan blev en instinktiv motvilja att ha
någonting att göra med utlänningar.
1936 ägde en solförmörkelse rum, och den zon där den var total låg i Sibirien. Flera utländska
observatorier sände expeditioner till Centralasien, och dessa lämnades all tänkbar hjälp av
Sovjetmyndigheterna. Observationsposter upprättades t. ex. i Akbulak, och resultaten var
mycket lyckade, men de nummer av amerikanska vetenskapliga tidskrifter i vilka de
redovisades kunde inte uppbringas i de sovjetryska biblioteken. I dessa nummer uttalade
amerikanska vetenskapsmän sitt tack till flera sovjetryska astronomer, som hade varit deras
värdar. På grund därav släppte inte censuren igenom tidskrifterna. Ifrågavarande astronomer
hade nämligen under tiden arresterats som spioner, bland dem den ledande astronomen
Gerasimovitj.
Flera internationella fysiolog- och geologkongresser som ägde rum under dessa kritiska år
hade också förödande konsekvenser för många sovjetryska deltagare. Den fara det innebar att
upprätthålla vetenskaplig kontakt med utländska kolleger varierade med varje ändring av
partilinjen och Sovjetunionens utrikespolitik. Förbindelser med brittiska vetenskapsmän
kunde t. ex. vid en viss tidpunkt vara relativt ofarliga och åtnjuta understöd av de högsta
Sovjetmyndigheterna. Men ett litet moln vid horisonten då det gällde relationerna till detta
land, t. ex. ogynnsamma handelsförhandlingar eller en skarp artikel i en Sovjettidning, kunde
vara tillräckligt för att göra sådana förbindelser ytterst farofyllda. Efter Hitler-Stalinpakten
1939 återupptogs kontakten med tyska vetenskapsmän, som hade varit fullkomligt bruten.
I vissa fall, då det gällde medlemmar av rasminoriteter, var den omständigheten att
vederbörande hade deltagit i internationella kongresser före första världskriget bevis för att
”ha rekryterats av den tyska spiontjänsten”. Ett sådant fall var professor Belts, den berömde
kirurgen.
IV. De som hade uppehållit korrespondens med främmande länder. All korrespondens med
främmande länder betraktades som fördömlig inte bara av NKVD, utan också av den
sovjetryska allmänheten, enligt vad som kom till uttryck vid ”kritik och självkritik”-mötena.
Många människor, i synnerhet de som hade släktingar utomlands, upprätthöll en sådan
korrespondens under åratal, ehuru alltid mycket diskret. Under åren 1929-35 var en dylik
korrespondens mycket populär, eftersom varor producerade i Sovjetunionen såsom livsmedel,
kläder och andra nödvändighetsartiklar kunde köpas till världsmarknadspriser i vilka
kvantiteter som helst i utbyte mot utländsk valuta i de s. k. Torgsinaffärerna. Under
hungersnöden höll sig många familjer vid liv med hjälp av de få dollar eller pund som de
mottog från anhöriga utomlands och detta uppmuntrade dem naturligtvis att hålla
korrespondensen vid liv. Nu fick emellertid de flesta av dem lida för detta, ty de arresterades
som spioner.
Vetenskapsmän upprätthöll också en omfattande korrespondens med sina kolleger i
främmande länder, och många ryska forskare, i synnerhet på det naturvetenskapliga området,
publicerade sina upptäckter i utländska tidskrifter, särskilt i Tyskland och senare även i
England och Förenta staterna.
Slutligen fanns det en speciell organisation som främjade brevväxling med Sovjetunionens
vänner utomlands för att uppmuntra studiet av främmande språk och som spred adresser för
detta ändamål. Denna rörelse erhöll all tänkbar officiell uppmuntran. Vi kommer ihåg en ung
student som hette Gersjuns och som var medlem av den kommunistiska ungdomsorganisationen.
Han hade god kännedom om modern utländsk litteratur och en ovanlig fallenhet för
språk. Hans engelska var utomordentlig. Organisationen satte honom i förbindelse med en