Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

51
De utländska specialisternas missräkning och de politiska flyktingarnas och de Kominternanställdas
desillusionering betydde att utlänningarna i Ryssland kom att bilda en medelpunkt
för missnöjet.
Det krävdes formellt av alla politiska flyktingar att de skulle överge sin nationalitet och
begära ryskt medborgarskap. Innan detta beviljades, vilket i allmänhet tog mycket lång tid,
måste de som hade gjort sig skyldiga till politiska försyndelser i sitt eget land gå till sina
konsulat för att få giltighetstiden för sina pass förlängd. Om detta vägrades utvisades eller
arresterades vederbörande omedelbart. Å andra sidan var utlänningar som stod på de politiska
svarta listorna i sina egna länder i regel obenägna att komma i närheten av sina konsulat,
emedan ett besök hos dessa av Sovjetmyndigheterna, inräknat NKVD, betraktades som en
allvarlig förseelse. Opolitiska specialister undvek sina konsulat av samma skäl.
Situationen var inte lika allvarlig för alla utlänningar. Kontrakten med utländska specialister
från västeuropeiska länder och Förenta staterna förlängdes helt enkelt inte, och specialisterna
utvisades brådstörtat, ehuru de i många fall hade ansökt om sovjetryskt medborgarskap.
Detsamma inträffade för ett stort antal tyska och österrikiska specialister. Ju mer
oppositionellt inställda de var till Sovjetideologin, desto troligare var det att de blott och bart
skulle utvisas. Egendomligt nog förhöll det sig så att ju närmare man stod Sovjetunionens
ideologi, i desto större fara befann man sig. Detta var ett mycket kännetecknande drag hos
regimen. Den föreföll att djupt misstro varje lojalitet som grundade sig på politisk övertygelse
och föredrog att förlita sig på band av materiellt intresse. En utländsk specialist som
insisterade på att det i hans kontrakt skulle föreskrivas att en stor summa skulle utbetalas i
utländsk valuta och sedan hopade begäran på begäran befann sig faktiskt utom all fara. I
sämsta fall komme han att utvisas. På samma sätt befann sig den äldre generationen av ryska
vetenskapsmän och forskare, som fullständigt saknade all sympati för regimen, i långt mindre
fara än de som hyste lojalitetskänslor gentemot den. All idealism var misstänkt.
”Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn; han tänker mycket; sådant folk är farligt”. (Julius
Caesar)
Tyskar, österrikare, polacker och i mindre grad italienare befann sig i den största faran. En
tysk flykting och specialist som med mycken framgång hade arbetat i Sovjetunionen under
lång tid kunde obehindrat lämna landet, emedan han innehade ett brittiskt pass, trots att han
enligt NKVD:s dossié var en av de viktigaste personerna i det tyska spionagesystemet.
Hela kvarter som beboddes av utlänningar tömdes. I Moskva fanns det t. ex. ett byggnadskomplex
med lägenheter som hade byggts på kooperativ basis och betalts med utländsk
valuta, som införts av utländska specialister för att de snabbt skulle få tak över huvudet.
Inte en enda våning undslapp arresteringarna, och de flesta lägenheter bytte innehavare flera
gånger.
Man stötte på utlänningar överallt i cellerna. En av dem var den unge Barocini, en ledande
figur i den italienska kommunistiska ungdomsrörelsen, som med uppfriskande gott humör
organiserade julfirande i en fängelsecell i Moskva, som var avsedd för 24 personer men hyste
150. En annan var den berömde Hugo Eberlein, en vän till Karl Liebknecht och Rosa
Luxemburg. Han var den förste tysk som kommit till Sovjetunionen i spetsen för en
arbetardelegation. Han hade nyligen varit medlem av den centrala kontrollkommissionen, ett
av Kominterns främsta organ, och varit ledare för de tyska kommunisterna i den preussiska
lantdagen. Några dagar innan han arresterades, innehöll en schweizisk socialistisk tidning en
notis om hans arrestering. I anledning härav anordnades en presskonferens i Moskva, vid
vilken han skrattande beskrev de lögner och sagor som cirkulerade i den utländska pressen.
Han arresterades följande dag.