Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

49
6. Utlänningar och ”utländska agenter”
Vi kommer nu till en av Jezjovutrensningens största och viktigaste kategorier. Dess ”objektiva
kännetecken” var förbindelse med ett främmande land. Alla som föll inom denna kategori
anklagades för spionage för en utländsk makts räkning, vanligtvis Tyskland, Japan eller
Polen, mindre ofta någon av de andra grannstaterna eller Italien, i sällsynta fall Turkiet eller
”brittisk imperialism”. Människor som tillhörde andra kategorier anklagades också ofta för
spionage, men för ögonblicket befattar vi oss inte med dem. Under Jezjovperioden förekom
anklagelser för spionage så ofta att kriminalfångarna i arbetslägren i allmänhet omnämnde de
politiska fångarna som spioner eller trotskister. De två epiteten betydde ungefär samma sak,
eftersom regeringen gjorde gällande att den hade påvisat vid de offentliga rättegångarna
hösten 1936 att trotskisterna och de tyska fascisterna var nära associerade och arbetade som
bundsförvanter med syftemål att störta Sovjetmakten. Den kategori det här gäller är så
vittomfattande att det torde vara lämpligt att företa en ytterligare uppdelning.
a) Verkliga utlänningar
Fram till början av 1930-talet åtnjöt utlänningar stor prestige i Ryssland. Det ryska folket,
som var utestängt från främmande länder, utvecklade ett passionerat intresse för allt utländskt.
Vid tidpunkten för den ekonomiska världskrisen föranledde arbetslösheten många yrkesutbildade
arbetare, särskilt tyskar, att resa till Sovjetunionen, där de blev föremål för speciellt
hänsynstagande från regimens sida. Under hungersnöden 1932-33, t. ex. försåg dem en
särskild distributionsbyrå med alltigenom tillräckliga ransoner, som var av långt bättre
beskaffenhet än de som tillkom den stora majoriteten av den infödda befolkningen. Många
utlänningar och deras familjer brast emellertid i hög grad i fråga om takt och anpassningsförmåga,
och så småningom gjorde dem deras uppförande impopulära. De flesta av dem
kritiserade ständigt sin omgivning, behandlade sina ryska kolleger med oberättigad arrogans
och ställde ofta krav som gick långt utöver vad de hade varit vana vid hemma.
Det måste medges att den allmänna oredan och bristen på organisation gjorde deras klagomål
i viss utsträckning berättigade. Ingenjörer och hantverkare, som hade meddelats att de skulle
kunna börja arbeta omedelbart och skulle erhålla hygglig inkvartering, fick gå och slå dank på
hotell under månader, ofta under år och kunde få sin lön utan att ha gjort ett handtag. När de
protesterade brukade de avspisas med den ordspråksmässiga ryska försäkringen att allt skulle
bli i ordning följande dag, och detta bidrog i väsentlig mån till deras demoralisering och till
det uppträdande som ovan beskrivits.
Detta uppträdande från utlänningarnas, i synnerhet tyskarnas sida kombinerat med deras
förmånsbehandling under hungersnöden gjorde att allmänheten så småningom fick en avog
inställning till dem, och när Stalin frammanade spionageskräcken gav han denna allmänna
känsla ett utlopp.
Många utlänningar hade naturligtvis ärligt försökt att anpassa sig efter det sovjetryska samhällsmaskineriet
och hade varit anmärkningsvärt framgångsrika i sitt arbete. Den stora massan
av arbetare som strömmade till Ryssland huvudsakligen under depressionsåren kunde uppdelas
i två grupper, ehuru skiljelinjen mellan dem inte alltid var klar. Den första bestod av
arbetslösa, framför allt tyskar, av vilka många inte var dugliga arbetare. I händelse av
arbetslöshet är det naturligtvis i första hand de sämre arbetarna som avskedas, och många
sådana drogs till Ryssland inför utsikten att erhålla trygghet och goda levnadsvillkor. Det var i
allmänhet dessa som uppträdde på det sätt som ovan skildrats. De flesta av dem återvände
hem under åren närmast före 1936. Bortsett från dessa fanns det emellertid ett stort antal högt
kvalificerade arbetare, tekniker, specialister och vetenskapsmän som for till Ryssland utan
annat motiv än entusiasm för socialismens uppbyggande. Man måste påminna sig den dragningskraft
som under den ekonomiska världskrisen en vetenskapligt dirigerad, socialistisk