Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

47
sannolikheten för arrestering, ehuru under i övrigt likartade förhållanden en järnvägstjänsteman
hade en större chans att undslippa att arresteras än en soldat. Ur regeringens
synpunkt var det viktigt att järnvägsmännens stolthet och självständighet skulle brytas precis
som det hade gått med ingenjörerna några år tidigare, när uppvisningsrättegångarna mot dessa
hade ägt rum. Järnvägarna fungerade dåligt. Det förekom ständigt påpekanden om deras
bristfälligheter i pressen. Som på andra områden betraktade regeringen skrämsel som det
effektivaste medlet att förbättra järnvägsmännens disciplin och arbetsresultat. I vilken
utsträckning man genom massarresteringarna uppnådde detta syftemål eller om de hade rakt
motsatt effekt genom att den erfarna personalen ersattes av yngre personer, som saknade
erfarenhet, är vi inte beredda att uttala oss om.
Innehavarna av nästan alla högre förvaltningsposter arresterades, och stationsinspektorerna
vid nära nog alla stationer i Sovjetunionen föreföll att ha varit inblandade i komplotter och
avlade bekännelser i överensstämmelse härmed. Desorganisation inom trafiken blev därefter
vanligare än någonsin förr och tolkades alltid som ett politiskt brott. Förekomsten av ett
verkligt ”objektivt faktum” var inte ovanligt när en järnvägsman arresterades. Järnvägsolyckor,
som förekommer så ofta i Ryssland, betraktas nästan utan undantag som politiska
sabotagehandlingar och resulterar i arresteringar och bekännelser. De hemlighålls nästan alltid
för allmänheten. Endast när det äger rum en uppvisningsrättegång får allmänheten höra
någonting om dem. Inom parentes sagt fanns det speciella avdelningar inom NKVD som
uteslutande sysslade med järnvägarna och en NKVD-vakt fanns posterad vid varje stor
station. Särskilda fängelser för järnvägsmän uppsattes nu i de större städerna. I mindre städer,
som t. ex. Poltava, växlades personvagnar in på sidospår som inte användes, och i dessa
packades arresterade järnvägsmän som sardiner och kvarhölls under månader. Speciella
militärdomstolar upprättades och for från stad till stad för att handlägga allvarliga fall.
Ett specialfall utgjorde de omkring 40 000 järnvägsmän med familjer och all till dem
anknuten personal, som i enlighet med en rysk-kinesisk överenskommelse hade varit
stationerade i Manchuriet till omkring 1937. Dessa olyckliga människor hade ”två objektiva
kännetecken”. Vid tidpunkten för den japanska ockupationen av Manchuriet hade
Sovjetunionen ingripit till deras skydd med en energi som nästan förde till krig, och de hade i
Sovjetpressen upphöjts till hjältar och förkämpar för de sovjetryska intressena på utländsk
mark. Men nu stämplades de praktiskt taget utan undantag som japanska spioner och erkände
att de hade rekryterats för japanska spionageändamål.
5. Tekniker och specialister
Situationen med avseende på specialister och tekniker inom industrin var i allmänhet likartad.
Industrialiseringen krävde att det sattes skräck i de människor som var av betydelse för dess
genomförande. I begynnelsen av 1930-talet hade en stor kampanj med många arresteringar
och uppvisningsrättegångar inletts mot dem, och regimen kunde därför berömma sig av att ha
undertryckt allt politiskt motstånd inom denna grupp och kunde räkna med dess fullständiga
underkastelse. Denna kampanj hade emellertid uteslutande riktats mot teknikerna från den
försovjetiska eran.
Vid denna tidpunkt var de som växt upp under det sovjetiska skedet alltjämt mycket få till
antalet. Ledande ingenjörer hade då erkänt existensen av ett illegalt industriellt parti, vars
syftemål sades ha varit att gripa makten i Sovjetstaten. Men denna kampanj hade gått över
relativt snabbt. Ett stort antal av de arresterade ingenjörerna och specialisterna, i synnerhet de
som hade erkänt sig skyldiga till sabotage, hade frigivits och återgått till sina gamla arbeten.
Många hade även befordrats. Men under Jezjov-perioden återkom de nästan alla till fängelserna,
särskilt de som tidigare vägrat att bekänna. Men denna gång åtföljdes de av ett stort
antal av sina yngre, Sovjetutbildade kolleger, som hade växt upp under tiden och framhållits