Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

2
relativ frihet och fred. Detta är en av de faktorer som bidrar till de utomordentliga
motsägelserna i resenärers och ögonvittnens rapporter.
En annan faktor är den stora skillnaden i levnadsstandard mellan stad och landsbygd, ibland
även mellan olika distrikt i samma stad, och mellan olika klasser och grupper inom
befolkningen. Denna skillnad möjliggörs av den fullständiga kontroll som utövas av
Sovjetregimens organ och tillåter dessa att efter behag dirigera födoämnen och andra
konsumtionsvaror till det håll som önskas.
Innan vi går in på ämnet för denna bok, den stora utrensningen under Jezjovperioden mellan
1936 och 1939, skall vi kasta en återblick på de händelser som föregick den. I slutet av 1920talet
inleddes en ny fas i den sovjetryska utvecklingen. Det var kollektiviseringens och den
första femårsplanens tid, d. v. s. en fullständig tvångsindustrialisering efterträdde Lenins nya
ekonomiska politik (NEP). Begynnelsen av denna fas markerades av slutet på den inre
partidiskussionen och Stalins seger över sina motståndare, Trotskij å den ena sidan och
Bucharin å den andra.
Den första femårsplanen och verkställandet av kollektiviseringen resulterade i en försämring
av välståndet inom alla befolkningslager. Försämringen började så småningom men fortsatte
sedan med allt större hastighet. Importen av konsumtionsvaror avstannade nästan helt till
förmån för införsel av maskiner och annan materiel för den tunga industrins uppbyggande,
och denna införsel betalades med export av födoämnen och råvaror, som drogs bort från den
inhemska konsumtionen. En växande propaganda för jordens kollektivisering åtföljdes av en
tilltagande tillbakagång i jordbruksproduktionen. Denna tillbakagång kulminerade efter
skörden 1932 i en hungersnöd som var långt mer fruktansvärd än den som följde på
inbördeskriget år 1921. Denna hungersnöd berodde inte på naturliga orsaker, t. ex. torka, utan
uteslutande på regeringens administrativa åtgärder. Enligt den officiella partiversionen hade
de välbärgade bönderna, de s. k. kulakerna, övertalat de andra bönderna att slakta sin boskap
och försumma sina åkrar. Hungersnöden skulle med andra ord ha varit resultatet av ett
överlagt sabotage av kontrarevolutionära element, vilkas syftemål var att störta Sovjetregeringen
och återinföra kapitalismen. Samtidigt förnekade Sovjetmyndigheterna helt enkelt
att det över huvud förefanns någon hungersnöd, medan den var som svårast. ”Tillfälliga
lokala tillförselsvårigheter” åberopades och tillskrevs sabotage, och ett stort antal uppvisningsrättegångar
anordnades, vid vilka de anklagade avlade lämpliga bekännelser.
Myndigheterna lyckades begränsa hungersnöden till landsbygden och tillsåg att stadsbefolkningen
hade åtminstone ett minimum att äta. Följden var att dödsfallen av svält var sällsynta i
städerna och begränsade i deras omedelbara grannskap. Av många partimedlemmar och
ämbetsmän som skickades till landsbygden för att insamla födoämnen till städerna och
övervaka att bönderna skötte leveranserna tillskrevs hungersnöden de tvångsmetoder vid
insamlingen om vilka partiet givit order och genom vilka bönderna ofta berövades sitt utsäde.
Alla ämbetsmän förbjöds uttryckligen – ehuru det inte skedde skriftligen – att hålla räkning på
dödsfallen av svält, och det gör det svårt att uppskatta hungersnödens verkliga omfattning.
Världen utanför Sovjetunionen kommer ännu ihåg hungersnöden år 1921, som följde på
inbördeskriget, men är i stor utsträckning omedveten om den långt svårare hungersnöden år
1933. Detta beror otvivelaktigt delvis på att de utländska iakttagare som besökte städerna och
reste genom landet på tåg – en av författarna var bland dessa – inte iakttog några synbara
tecken på svält, med undantag av barn som tiggde vid stationerna, och att en stor del av
stadsbefolkningen endast hörde vaga rykten om vad som hände på landsbygden. Därtill kom
att vissa utländska tidningar alltid hade rapporterat tecken på akut hungersnöd även under
tider av relativ välmåga, så att det år 1933, då välinformerade korrespondenter återigen
rapporterade hungersnöd, fanns många som helt enkelt misstrodde deras rapporter.