Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

45
Fester och banketter hörde till ordningen för dagen, och det traditionella sambandet mellan
baletten och officerskåren återupprättades. Högre officerare började att i stor utsträckning
känna sig självständiga gentemot partiet och NKVD. Det blev vanligt i militära kretsar att
man skämtade om partiledarna. ”Livet var bättre, livet var lyckligare.”
Det är möjligt, att man på vissa håll kan ha lekt med tanken på en militärdiktatur. Huruvida
det var fråga om en ”bonapartistisk stämpling”, som man officiellt vidhöll och som man
allmänt trodde även utomlands, är ett lika förvirrande problem som det kirovska mordet.
Enligt vår mening förelåg det inte någon sådan komplott, och denna mening överensstämmer
med den tolkning som den överväldigande majoriteten av den sovjetryska intelligentian och
särskilt de arresterade officerarna själva givit händelserna.
I alla händelser förhöll det sig så att marskalk Tuchatjevskij, som ledde striderna mot Polen
1920 och vars porträtt fanns i varje skolbok, arresterades och dömdes in camera. Det meddelades
senare att han skjutits. Hans arrestering följdes av många andras. Högste befälhavaren
i nästan alla militära befälsområden i Sovjetunionen arresterades. Bland dessa befann sig
Jakir, som var en av de mest välkända officerarna i röda armén och en typisk representant för
de nya ledare inom officerskåren som revolutionen hade frambragt. Gamarnik, som var chef
för den politiska administrationen, begick självmord.
Av en redogörelse som vi hade tillgång till och som föreföll alltigenom tillförlitlig erfor vi att
två av fem marskalkar av Sovjetunionen undgick att arresteras, två av femton arméchefer, 28
av 58 armékårschefer, 85 av 195 divisionschefer och 195 av 406 regementschefer. Arresteringarna
begränsades inte till de högre graderna. Enligt uppskattningar av arresterade
officerare måste mellan 60 och 70 procent av alla regementsofficerare ha arresterats. Av dessa
siffror framgår att ju högre grad en officer hade, desto sannolikare var hans arrestering. En
vanlig major t. ex. eller en officer under regementsgraderna kunde känna sig tämligen trygg
för att han inte skulle arresteras bara på grund av att han var officer. Många yngre officerare
som återfanns i cellerna hade arresterats av helt andra orsaker, t. ex. därför att de tillhörde en
nationell minoritet, hade varit utomlands eller hade något slags förbindelse med främmande
länder.
Den civila personalen i arméns administrativa och tekniska organ och utbildningsanstalter föll
också inom den militära kategorin. Sålunda arresterades t. ex. nära nog hela undervisningsoch
förvaltningspersonalen i en militär akademi i Ukraina, däribland även stenograferna.
Bland officerarna fanns det två huvudgrupper. Den ena, som utgjordes av särskilt höga
officerare, omfattande dem som hade varit officerare före revolutionen och inträtt i röda
armén vid tidpunkten för dess bildande. Lenin påpekade i ett av sina berömda tal att en
ingalunda föraktlig del av den förrevolutionära officerskåren kämpade i röda armén.
Tuchatjevskij var själv en av dessa.
Den andra gruppen utgjordes av officerare som kom från arbetarklassen eller tjänat sig upp ur
ledet. De hade tagit en aktiv del i oktoberrevolutionen och inbördeskriget och hade denna
omständighet att tacka för sin befordran. Ett typiskt exempel var en viss major Massily 12 , som
hade fört befälet över ett truppförband vid den polska gränsen. Han hade varit en av de
berömda matroserna på kryssaren Aurora, vars ingripande vid tidpunkten för den provisoriska
regeringens fall hade bidragit till oktoberrevolutionens framgång. Ett typiskt barn av
revolutionen och en man av fullständig redbarhet och stor karaktärsstyrka hade han under
årens lopp förvärvat sig en hög grad av bildning. Därvidlag hade han säkerligen fått avsevärd
hjälp genom sitt giftermål med en uppenbarligen högt kultiverad kvinna, som tillhörde de
12
Det bör anmärkas att i detta och i andra fall namnen har ändrats för att undvika att skada förorsakas levande
personer eller deras anhöriga.