Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

44
Sovjetmyndigheterna. 1936 arresterades emellertid ledarna för denna organisation, och under
de följande åren praktiskt taget alla dess medlemmar.
Röda partisaner fanns i varje cell. Bland dem fanns många som hade framstått som hjältar i
Sovjetlitteraturen och Sovjetfilmerna och blivit legendariska figurer. För vår egen del träffade
vi i cellerna sådana människor som Krapivianskij, organisatör av en motståndsrörelse mot den
tyska ockupationsarmén 1918, som just hade utsetts till chef för tvångsarbetslägret för
byggande av de planerade elektriska kraftverken vid Volgakanalen, och Baron, som hade varit
adjutant till Sjtjor, en avliden hjälte i partisankriget. En vördnadsvärd gammal man förtjänar
att särskilt omnämnas, nämligen Dubovoj, förutvarande bonde och berömd röd partisan, som
med sitt långa vita skägg hade varit en prydnad vid internationella kongresser som ärketypen
för den ryske revolutionäre bonden. Han hade valts till president för de gudlösas internationella
förbund i Prag och hade spelat en ledande roll i den antikyrkliga agitationen i
Sovjetunionen. Han hade nu förlorat sitt skägg. Han berättade oss att förhörsledaren hade
plockat ut ett hår i taget. Denna smärtsamma förhörsmetod hade gjort honom mindre ont än
förlusten av symbolen för hans värdighet, av vilken han led intensivt.
De flesta röda partisaner anklagades för kontrarevolutionära stämplingar. Vad vi ovan sade
om de gamla bolsjevikerna gäller för dessa i särskild grad. De kunde inte förstå att de i
Sovjetunionens nya tidsskede var överflödiga och höll på att undanröjas.
De politiska straffångarna från den tsaristiska tiden, av vilka många redan då hade tillbringat
åratal i katorgan med att utföra straffarbete eller många år i landsflykt, måste placeras i
samma kategori som de röda partisanerna och de gamla bolsjevikerna. Dessa var också
organiserade i sina egna föreningar och hade nu nästan alla fallit offer för utrensningen. De
anklagades för att ha rekryterats av det tsaristiska Ochrana, den tidigare hemliga polisen, som
spioner och provokatörer av kontrarevolutionär verksamhet i händelse revolutionen skulle
lyckas. Dessa människor hade offrat de bästa åren av sina liv i kampen mot den tsaristiska
regimen, och anklagelserna var i motsvarande grad förolämpande. Men förhörsmetoderna var
ägnade att tvinga dem att avlägga passande bekännelser. Det är begripligt om dessa
människor, som kunde jämföra tsartidens förhållanden för politiska fångar med Jezjovperiodens,
bjöd föga motstånd. Nästan utan undantag lät deras beskrivningar av sina
erfarenheter under tsartiden idylliska i jämförelse med vad de nu fick utstå. De förutvarande
politiska katorga-straffångarnas liksom också de röda partisanernas föreningar upplöstes
officiellt.
3. Armén
En diktators konst består i att vidmakthålla en varaktig balans mellan de olika element i staten
av vilka hans makt är beroende, att spela ut det ena mot det andra och att framför allt se till att
inget blir för mäktigt. Inte sällan existerar ett särskilt organ för att lämna diktatorn understöd i
detta hänseende, ett organ som håller alla andra i ett tillstånd av ängslan. Dess särskilda
uppgift är att skydda diktaturens säkerhet.
I den mån som NKVD utvecklades till ett sådant organ under diktatorns direkta kontroll till en
stat inom staten måste de andra organens maktställning brytas. Efter avvecklingen av återstoden
av trotskismen och Trotskijs teori om den permanenta revolutionen och nederlaget för
det mäktiga Kominternpartiet utanför Ryssland slog diktaturen in på den väg som ledde mot
imperialism och militär erövring. En viktig roll härvidlag var avsedd för röda armén, som
därför säkert och ovillkorligt måste ligga i diktatorns händer.
Yttre tecken på denna omläggning av politiken hade börjat visa sig. Kåren av högre officerare
hade börjat bli medveten om sin betydelse. Den gynnades med speciellt goda levnadsvillkor,
och höga officerare erhöll goda bostäder och rikliga löner. De började föra ett luxuöst liv.