Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

43
hade skilt sig från honom, eftersom han var en folkets fiende. I cellen fortsatte han att betrakta
sig som en förkämpe för den ortodoxa partilinjen. Han tolererade inte den minsta kritik mot
regimen eller något uttryck av missnöje med den. Han underlät aldrig att ange ”avvikelser”
eller ideologiska misstag, som förekom i samtal eller föreläsningar som hölls av fångar. Hans
omtanke om sin klass var beundransvärd. Hans karaktär var fläckfri och orubblig, och han
förblev en sann idealist till det bittra slutet. En gång berättade han en lärorik fabel, som med
sin barnsliga moral är typisk för en stor del av Sovjetbefolkningens betraktelsesätt: ”En moder
straffar sitt barn för någon dum handling som det är oskyldigt till. Barnet känner sig sårat över
orättvisan, gråter och går till fadern för att få tröst. Fadern säger: ‘Mamma har behandlat dig
orätt. Låt oss finna en ny mamma.’ Men barnet bryter ut i tårar och kastar sig i moderns
armar, sin orättvisa moder, som hade bestraffat det oriktigt men alltjämt är dess moder.”
I ett avseende hade Levin rätt. En stor del av det ryska folket betraktar Sovjetregimen som sin
egen älskade moder och önskar ingen annan, ehuru den är otillfredsställd med enstaka sidor
av Sovjetstyrelsen.
Den tredje gruppen av partitjänstemän stod i slående kontrast till den andra. Den bestod av
personer som gått in i partiet på ett senare stadium, huvudsakligen för att tillfredsställa
personliga ambitioner. Den utgjordes av karriärister. De accepterade partidisciplinen som en
självklar sak, hade förvärvat sig stor skicklighet att lukta sig till partilinjen i varje fråga och
hade med vighet följt den i alla dess bukter och omkastningar. Så konsekvent var deras
lojalitet mot partiet att de ofta var mer konungsliga än konungen själv. Allteftersom
Sovjetlivet blev mer hierarkiskt accepterade de som en välförtjänt tribut de förmåner med
vilka deras privilegierade ställning i växande grad försåg dem.
Ett avsevärt antal icke-medlemmar av partiet, s. k. icke-partibolsjeviker eller Sovjetaktivister,
för vilka tillträde till partiet representerade höjdpunkten för deras ambitioner, tillhörde också
denna grupp. De fick dess värre se sig kastas i fängelse trots allt sitt partinit och all lojalitet,
till följd av de höga poster de hade uppnått. De efterträddes av yngre partitjänstemän,
vanligtvis av samma typ.
Innehavarna av dessa poster arresterades i snabb följd. Ombyten ägde rum i så hastig takt att,
som vi redan nämnt, ämbetsmän syntes efterträda varandra i skift. Resultatet var att det var
denna sistnämnda typ som blev den dominerande. Kortvarigheten av deras ämbetstid utgjorde
kanske inte ett led i ett avsiktligt infört system, men den medförde något mycket karakteristiskt
för Sovjetunionen. Personer av denna typ tenderade i sin hänsynslöshet och sitt nit att
driva partilinjen till absurda ytterligheter, med den följden att deras åtgärder senare måste
bortförklaras som avvikelser. Personer av denna typ var också av naturen benägna för
korruption och att utnyttja sin ställning till personlig förmån. De uppväckte på så sätt folkets
och i synnerhet sina underordnades hat och avund. Detta bidrog till att ytterligare förkorta
deras ämbetstid.
2. Röda partisaner, gamla bolsjeviker och politiska straffångar
En mycket speciell roll spelades under inbördeskriget av de s. k. röda partisanerna. Under
åratal bedrev de gerillakrig i ryggen på den vita armén och bidrog på ett avgörande sätt till
den kommunistiska segern. Att ha varit röd partisan betraktades alltid som en mycket stor ära
i Sovjetunionen, och officiellt anses det alltjämt så. När det rådde knapphet på födoämnen och
före ransoneringskortens avskaffande erhöll de särskilda ransoner och åtnjöt speciella förmåner.
De tilläts t. ex. att färdas på spårvagnarnas främre plattformar, vilket var en utomordentlig
förmån i Ryssland, där spårvagnarna alltid är fruktansvärt överfulla. Alla röda
partisaner var medlemmar av en förening, som åtnjöt särskilt understöd av