Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

41
obehagliga konsekvenserna praktiskt taget oundvikliga. De var däremot inte oundvikliga för
en medlem av en av de komprometterande kategorierna i Sovjetunionen. Möjligheterna att
slippa undan var ingalunda föraktliga. Generellt sett gällde att ju högre ställning vederbörande
hade desto mindre sannolikt var det att han skulle undslippa. Och i fråga om dem som hade
oturen att samtidigt tillhöra mer än en kategori, t. ex. en partitjänsteman, som hade varit
medlem av en Sovjetdelegation till utlandet, minskade chanserna att undgå arrestering i
enlighet med lagarna om matematisk sannolikhet.
Huruvida en viss person arresterades eller ej berodde på en mängd underordnade faktorer,
såsom fängelsernas överbefolkning, beskaffenheten av NKVD:s dossiéer, vederbörande
ämbetsmans personlighet, antalet angivelser som hade inkommit, den minsta farliga
bekännelse o. s. v. Inom parentes sagt föreföll de två sistnämnda faktorerna inte ha spelat
någon särskilt viktig roll. I det stora flertalet fall var det inte någon som helst mening med att
fråga efter anledningen till en enskild arrestering.
En del människor lyckades undslippa arrestering genom att praktisera vissa knep. En känd
vetenskapsman berättade mig att hans vänner, däribland ett antal erfarna kommunister, rådde
honom att vid tidpunkten för utrensningen låtsas vara alkoholist och att emellanåt hålla sina
föreläsningar när han var lätt berusad. Härigenom undslapp han att bli ett offer för den första
utrensningen av specialister i början av 1930-talet. Ett annat påhitt som ofta praktiserades var
att byta arbete och vistelseort. Det tog alltid en ansenlig tid, åtminstone sex månader eller ett
år, innan NKVD:s lokalavdelning började fästa uppmärksamhet vid en ny arbetare i ett
Sovjetföretag. Det tog tid att samla ihop tillräckligt med hemliga rapporter om honom, och
sedan inträffade ytterligare dröjsmål innan han hade ifyllt erforderliga frågeformulär för att
kunna inrangeras i en viss kategori och innan NKVD:s dossié och hemliga dokument om
honom hade eftersänts från hans tidigare vistelseort, i synnerhet som man för befordran av
sådana papper inte använde postverket, utan utnyttjade särskilda NKVD-kurirer. Detta
betydde att det tog mycket lång tid för dokumenten att nå sin bestämmelseort och att de ibland
aldrig kom fram.
Ett annat sätt att undslippa att arresteras, som praktiserades av många parti- och statstjänstemän,
var att se till att man häktades för någon mindre kriminell förbrytelse, som att
vårdslöst redovisa för eller slösa med statsmedel. En känd lärare t. ex., som efter en kontrollprocess
var rädd att han skulle förlora sin plats och arresteras för avvikelse från partilinjen,
undgick detta genom att supa sig full och ställa till ett uppträde i en offentlig park. Resultatet
blev att han sex månader senare lyckades finna ett nytt arbete i en annan omgivning.
Slutligen var en viss tendens skönjbar att lämna några personer inom varje kategori, som kom
i fråga för arresteringar, i fred för att demonstrera att medlemskapet av en av dessa inte
automatiskt medförde arrestering och att göra varje anklagads personliga skuld plausibel.
Sålunda fanns bland dem som inte arresterades flera äldre officerare i röda armén, som Sjukov
och Sjaposjnikov, och några prominenta ledare för de kommunistiska partierna i vissa
europeiska länder, som Pieck och Ercoli. 11 I fråga om vetenskapsmännen syntes medlemskap
av Sovjetunionens, men inte Ukrainas eller andra republikers vetenskapsakademi skänka en
viss, ehuru ingalunda allmän immunitet, så att de flesta äldre akademiledamöter skonades. Vi
känner till fall där vetenskapsmän i provinserna, som hade haft fruktansvärda politiska
svårigheter vid kontrollmötena, och slutligen hotades att arresteras, arrangerade en
överflyttning till någon av de akademiska institutionerna i Moskva. Antingen undslapp de att
arresteras eller också frigavs de efter relativt kort tid.
11 Nu känd under sitt verkliga namn Togliatti.