Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

40
Det antal fall då arresteringen av en person innebar den slutliga stöten, som drev honom att
överge sin lojalitet mot Stalinregimen, var mycket stort. Många, ja, de flesta av de arresterade
ämbetsmännen och anhängarna till regimen hade trots en tilltagande motvilja sökt förneka
dess brister eller bortförklara dem. De hade under åratal ofta mot sin egen vilja och av en
fanatisk disciplinkänsla verkställt partiets politik, och därigenom hade de i sina egna ögon
gjort sig medskyldiga till dess förbrytelser. Det var arresteringen och den närmare bekantskapen
med NKVD:s metoder som slutligen berövade dem deras tro. Enligt vår uppfattning
har man här den viktigaste förklaringsgrunden till den lätthet med vilken Sovjetämbetsmän
övertalades att avlägga falska bekännelser. Nästan varje anhängare till regimen hade, innan
han föll offer för den, vid något tillfälle varit inblandad i någon av dess åtgärder, vilket ställt
honom i konflikt med hans samvete, även om hans skuld endast inneburit att han förskönat
och rättfärdigat dess brister och misstag. Det är mycket lättare för en verklig politisk fiende att
få kraft att bjuda motstånd än för en person som fallit offer för en regim som han själv
understött.
För många ämbetsmän skulle ett förkastande av partilinjen innerst inne ha betytt att deras
universum fullständigt skulle ramlat samman. Det var därför förståeligt att många även efter
arresteringen försökte att förbli ortodoxa, sökte hänföra sin arrestering till misstag av lägre
tjänstemän eller ”fascistsabotörer” inom NKVD. De uttryckte övertygelsen att Stalin och
politbyrån inte visste någonting om dessa metoder och händelser, krävde av sig själva och
sina cellkamrater lojalitet in i det sista och överlämnade sina bekännelser och i många fall sina
liv till statsmyndigheten av ren partidisciplin såsom de uppfattade den.
Vi skall nu räkna upp och beskriva de olika kategorierna av fångar. Ett sådant förfaringssätt
måste naturligtvis i någon mån bli godtyckligt. I många fall täckte kategorierna delvis
varandra. Man kunde inte alltid vara säker på huruvida en persons arrestering berodde på det
faktum att han innehade en ledande ställning inom det kommunistiska partiet eller på den
omständigheten att hans namn hade en polsk klang. Att tillhöra någon av de kategorier vi
skall beskriva konstituerade ett ”objektivt kännetecken”, som utgjorde tillräcklig grund för
arrestering, ehuru det inte gjorde den oundviklig. Inom nästan varje kategori undslapp en del
människor att arresteras. Vi känner även till tyska kommunister som inte arresterades, ehuru
de var politiska flyktingar. Jezjovutrensningen fick ett naturligt slut och misslyckades i att nå
alla som tillhörde någon av de olika kategorierna. Den tidpunkt vid vilken en person
arresterades liksom den omständigheten att en viss person inte alls arresterades kunde bero på
alla tänkbara lokala faktorer, förhörsledarens nit eller rena tillfälligheten.
Utanför Sovjetunionens gränser utgår man ifrån att det finns ett direkt samband mellan en
persons fängslande och något brott som han har begått eller åtminstone anklagats för. Man tar
detta för så självklart att man har svårt att förstå att det i Sovjetunionen inte förefinns något
sådant nödvändigt samband. Arresteringar i Ryssland – det var särskilt fallet under utrensningen
– grundar sig på ett helt annat system. För att få en analogi kan man hänvisa till den
moderna fysikens statistiska determinism. Enligt denna kan en enskild atoms öde under givna
förutsättningar inte förutsägas. Det enda man kan säga är att det under den och den förutsättningen
föreligger en viss grad av sannolikhet, vilken matematiskt kan anges, att det och
det skall inträffa. Detsamma var mer eller mindre sant om de enskilda människorna i
Ryssland. Orsakerna till arresteringarna var de nu välbekanta ”objektiva kännetecknen”. Det
var tillräckligt att tillhöra en av de kategorier som i detalj skall behandlas i det följande. Som
en jämförelse kan man anföra vad som händer under krigstid, när främlingar tillhörande en
fiendestat automatiskt interneras, eller vad som inträffade i det nazistiska Tyskland, när
tillhörigheten till en förföljd ras medförde bestraffningar som inte hade något som helst att
göra med någon personlig skuld. Men det fanns en viktig skillnad. För en främling som
tillhörde en fientlig stat under krigstid eller en jude i det nazistiska Tyskland var de