Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

39
Ehuru den unga generationen på det hela taget gillade Sovjetstatens struktur, kritiserade den
häftigt regeringens åtgärder och särskilt statens och partiets autoritära kontroll. Den
inställning som ungdomen – särskilt medlemmarna av Komsomol, den kommunistiska
ungdomsorganisationen – intog gentemot Stalin kontrasterade på ett betecknande sätt mot den
position som Lenin åtnjöt som revolutionens ledare. Den stora massan av folket hyste för
Lenin en varm känsla av kärlek och respekt. Känslorna för Stalin, även när det gällde hans
trognaste anhängare, var aldrig av det slaget. I bästa fall var det fråga om en känsla av
högaktning, som kombinerades med en rationellt grundad uppskattning av behovet av
disciplin och auktoritet.
Man påstår ofta att ledarkulten i Sovjetunionen, såsom den kommer till uttryck i de otaliga,
obligatoriska porträtten och bysterna av Stalin och andra ledare, har sin förklaring i den ryska
nationalkaraktären och förefaller egendomlig och löjlig endast för västeuropéerna. Så är
ingalunda fallet. Ledarkulten ter sig lika onaturlig i Ryssland som annorstädes. Den är avgjort
konstlad och har klart karaktären av att vara påtvingad uppifrån. Den betraktades som löjlig
av de unga kommunisterna själva och ursäktades endast med dess påstådda propagandaeffekt
på de ”omogna massorna”.
Sovjetungdomen läser revolutionens klassiker, Marx, Engels och Lenin, likaväl som de fina
verken från tiden före och närmast efter revolutionen av författare som Herzen, Nekrasov,
Tjernysjevskij, Saltykov, Tolstoj, Gorki, Majakovskij, Blok o. s. v. Den litteraturen kan inte
undanhållas ungdomen, då den utgör den officiella grundvalen för Sovjetideologin. Genom att
studera den får ungdomen tillfälle att anställa jämförelser mellan den sovjetryska verkligheten
och revolutionens ideal. Den är också en outtömlig källa till opposition mot regimen.
Kritiken från både den unga och den äldre generationens sida riktade sig främst mot
likvideringen av kulakerna och förkastandet av revolutionens ideal. Andra föremål för
kritiken var regimens oupphörliga politiska och ekonomiska felberäkningar, som aldrig
vidgicks som sådana och för vilka alltid underordnade lastades, och de ständiga och
våldsamma omläggningarna av partilinjen. I student- och Komsomolkretsar var t. ex. pakten
med Hitler och krigen mot Polen och Finland i högsta grad impopulära.
Folket begärde i stigande grad demokrati, och även om de unga människorna i viss mån
erkände partiets diktatoriska ställning som en politisk nödvändighet, stärkte detta endast
kravet på demokrati inom partiet.
Vi har redan omnämnt att fångarna i NKVD:s celler fritt uttryckte åsikter som i världen utanför
endast skulle ha meddelats en intim vän och aldrig i närvaro av en utomstående. Det var
därför mycket lätt att övertyga sig själv om nödvändigheten av Jezjovperiodens politiska
händelser. Efter mordet på Kirov ställdes regeringen inför valet att antingen ge folket den
demokrati det begärde – vilket skulle ha betytt Stalins och hans omgivnings frånträdande av
makten – eller också fortsätta på vägen mot skärpt diktatur, vilket även innefattade den
våldsamma utrensning som faktiskt ägde rum.
De metoder som användes vid utrensningen, NKVD:s växande maktställning inom staten och
partiet och framför allt själva arresteringarna väckte emellertid den häftigaste kritiken och
oppositionen. Praktiskt taget varje Sovjetmedborgare hade anhöriga och vänner i fängelse, om
vilkas oskuld han var helt övertygad, trots de flitigt återgivna bekännelserna. Avlägsnandet av
varje verklig, potentiell eller förmodad fiende till regimen gav den endast fler fiender.
Resultatet var, bortsett från den fruktansvärda skrämsel som åstadkoms, rakt motsatt det som
avsågs. I stället för att göra regimen populärare och likvidera dess fiender tjänade utrensningen
enbart till att förbittra befolkningen så att regimen tvingades att till slut avbryta
processen.