Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

37
tsaristiske generalen Patoski, som hade blivit intendent för ett museum. Han erkände att han
hade rekryterats för spionage av hertigen av Parma.
En möjlig grundval för klassificering av fångarna kunde ha varit deras inställning till Sovjetregimen
i allmänhet och den ortodoxa partilinjen, som vid denna tidpunkt representerades av
NKVD:s Jezjovpolitik, i synnerhet. Men bland dessa fanns hela skalan av politiska nyanser
representerad alltifrån förbittrade fiender till varje slag av socialism fram till dem som till och
med efter sin arrestering förblev fullständigt lojala mot partilinjen.
I viss mån var NKVD-cellerna en mikrokosm som i förminskad skala återspeglade alla förhärskande
tendenser i Sovjetunionen. Bland fångarna fanns otvivelaktigt många motståndare
till Sovjetregimen, till socialismen i allmänhet och Sovjetkommunismen i synnerhet. Förutvarande
ämbetsmän från den tsaristiska tiden och förutvarande stora och små jordägare var
naturligtvis fientligt inställda till regimen, och hela Sovjetideologin avvisades i regel av den
äldre generationen bland bönder och småborgare. Eftersom förhållandet att tillhöra någon av
dessa grupper i sig självt utgjorde ett av de ”objektiva kännetecken” som framkallade
arrestering, även om inte någon anti-sovjetisk aktivitet kunde påvisas, var antalet motståndare
till regimen relativt större i NKVD-fängelserna än bland befolkningen i dess helhet. Inte desto
mindre utgjorde de en jämförelsevis liten del av fångarna. Därtill kom att fångarna kunde
uttala sig med ojämförligt mycket större frihet än några andra i Sovjetunionen. Det fanns
visserligen fångar, som för att förbättra sin ställning eller under påtryckning av förhörsledarna
brukade ange sina cellkamrater för anti-sovjetiska uttalanden, och det var inte ovanligt att
fångar ställdes till räkenskap härför, men i stort sett hade fångarna den känslan att de hade
föga mer att förlora, och de gav därför uttryck åt sina åsikter med en öppenhjärtighet som inte
förekom någon annanstans i Sovjetunionen. Man kan påstå att det utan en långvarig vistelse i
NKVD:s celler är omöjligt att komma underfund med vad det sovjetryska folket verkligen
känner och tycker.
En fånges politiska inställning berodde i hög grad på vilken generation han tillhörde. Den
äldre generationen, som hade erfarenhet av den tsaristiska regimen och som genomlevt
revolutionen, inbördeskriget och NEP-perioden, reagerade annorlunda och kände på ett helt
annat sätt än den yngre generationen, som växt upp under Sovjetregimen. Bortsett från dem
som hade tillfogats direkt skada av revolutionen och dess konsekvenser kunde man särskilt
bland enkla människor spåra en djupt rotad aversion mot kommunismen, grundad på
moraliska skäl. Våldsamheten i dess metoder och den uppenbara godtyckligheten i dess
åtgärder, i synnerhet under åren för kollektiviseringen och likvideringen av kulakerna, hade
grundlagt en oförsonlig fientlighet, som – det är sant – kombinerades med en fullständig
resignation. Tanken att engagera sig i någon form av politisk aktivitet var fullkomligt
främmande för dessa människor. De hade inga politiska syftemål. De bekymrade sig endast
om sina familjer och sig själva. Deras enda strävan var att finna ett hörn i Sovjetunionen där
de var så skyddade som möjligt för regimen och dess stränghet. I de fångars samtal som
tillhörde den äldre generationen oberoende av om de var arbetare, bönder eller intellektuella,
spelade den ”gamla goda tiden” före revolutionen den största rollen.
En djupt känd opposition mot regimen från den äldre generationens sida förefanns också
bland de klasser som hade dragit fördel av revolutionen och faktiskt genomfört den, d. v. s.
bland de arbetare, soldater och matroser som var bolsjevismens förtrupp och oktoberrevolutionens
verkliga försvarare.
De hade i första hand desillusionerats av de sociala förändringarna under 1930-talet. De
klyvningar av samhället som dessa förändringar medförde var inte mindre djupgående än de
som utmärkte den tsaristiska tiden. Regimens nya politik, ”striden mot likställigheten” föreföll
dessa människor vara ett förräderi mot revolutionens verkliga syftemål. Pånyttfödelsen av