Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

36
omnämnts blev hustrurna till arresterade män ofta utsatta för den ”frivilliga bostadsförflyttningen”.
Termen ”frivillig bostadsförflyttning” omfattade även förflyttning av hela befolkningar.
Sådana ägde rum av politiska och strategiska orsaker. Några av dessa massdeportationer skall
beröras senare.
Varje fånge meddelades i samband med domens avkunnande om han hade rättighet eller ej att
korrespondera med sina anhöriga. De som dömdes till tvångsarbete erhöll ofta denna förmån,
och man kunde då sända dem paket och brev, ehuru av allt att döma dessa sällan kom fram.
Vad som i det föregående har sagts om förhållandena i rannsakningsfängelserna ägde också i
stort sett sin tillämpning på straff-fängelserna och arbetslägren. Överbefolkningen i de sistnämnda
var aldrig så stor som i rannsakningsfängelserna under den period då arresteringarnas
antal nådde sin höjdpunkt. I motsats till de nazistiska koncentrationslägren, där misshandel
och tortyr av fångarna var något noga överlagt, saknades i de sovjetryska lägren de ”emotionella”
elementen fullständigt. Förhållandena var utomordentligt dåliga och ofta nästan
outhärdliga, men detta var en följd av levnadsvillkoren i det område där lägren låg och berodde
inte på någon medveten avsikt att förorsaka fångarna lidanden. Missförhållandena var i
allmänhet en följd av bristfällig organisation och oreda. Våra rapportörer var överens om att
fångarnas värsta lidanden tillfogades dem oavsiktligt.
Flera tusen fångar fördes t. ex. till en plats på den sibiriska tundran för att utföra ett visst
arbete, men när de anlände hade inga som helst föranstaltningar vidtagits, och det fanns inte
ens material eller verktyg till att bygga baracker. Ibland upphörde mattillförseln, eller hela
läger kunde lämnas utan vitlök under månader i sträck. Följden var att mord kunde begås för
en bit vitlöks skull. I hela det sovjetryska fängelsesystemet, inräknat rannsakningsfängelserna,
var vitlöken med sin vitaminhalt det enda profylaktiska medlet mot skörbjugg. Förhållandena
i de sovjetryska lägren må i många avseenden ha varit lika hårda som de som rådde i de
nazistiska lägren, men ändå var de av helt annat slag. Att massutrota fångar, att göra dem till
föremål för experiment, att ge dem dödliga injektioner eller tvinga dem att utföra uppenbart
onyttiga arbeten för att förödmjuka dem var för Sovjetregimen fullkomligt främmande. Den
sovjetryska hårdheten var rationell, inte emotionell. Förhållandena i lägren vid denna tid
dikterades till väsentlig del av knapphet och oreda.
VI. Fångarna
Som vi redan har nämnt var det mycket svårt att säga vad som utgjorde det verkliga kriteriet
för arresteringarna, varför vissa kategorier av människor var nästan säkra på att bli arresterade,
vilka som befann sig i särskild fara och varför. Frågan om varför åtskilliga personer inte
arresterades ehuru de tillhörde dessa ”säkra” kategorier, var ännu mer förbryllande. En hög
officer i röda armén som hade rört sig i de högsta partikretsar berättade för oss att Zjemtjuzjina,
förutvarande folkkommissarie och tidigare gift med Molotov, en gång på en mottagning
hälsat honom glatt med orden: ”Åh, Sasja, vad betyder detta, varför har inte du arresterats
ännu?” Han arresterades naturligtvis några dagar senare.
I fängelserna fann man professorer sida vid sida med illitterata bönder, och höga partifunktionärer
delande cell med tidigare tsaristiska ämbetsmän. Där påträffade man människor
av de mest skilda bildningsgrader, sysselsättningar och nationaliteter.
Antalet manliga fångar var långt större än antalet kvinnliga. Proportionen var svår att uppskatta,
men den torde ha varit 5:I. De flesta fångar tycktes vara mellan trettio och femtiofem
år gamla, men vi träffade också femtonåriga bondpojkar och den nittioårige, förutvarande