Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

35
en fristad i Sovjetunionen. Efter att ha dömts till långvarigt tvångsarbete som tysk spion
anpassade han sig så väl efter sina kriminella kamraters brutala vanor att han skaffade sig
själv det ”behagliga” arbetet att avlägsna liken efter dem som dött i lägret. Dessa gjorde man
sig av med på ett lättvindigt sätt. Lägret låg långt norrut i den bergiga Komirepubliken nära en
flod, som var tillfrusen större delen av året. Kropparna stjälptes helt enkelt över i en särskilt
konstruerad isränna. De gled ner till den frusna floden, där de låg kvar tills vårfloden kom och
sköljde bort dem. Efter avslutandet av den tysk-ryska pakten överlämnades Torgler till
Gestapo och placerades i en särskild bataljon för politiskt misstänkta, med vilken han dödades
på slagfältet.
Dödligheten i lägren var enligt alla beräkningar mycket hög, vilket kunde väntas med tanke på
de hårda villkoren. Organisationen var bristfällig, och mattillförseln var inte alltid regelbunden.
Nästan alla som återvände från lägren visade tecken på att ha haft svår skörbjugg. Det
skulle inte vara oriktigt att påstå att på två å tre år minskades en fångavdelning med hälften
genom dödsfall.
Alla var ense om att praktiskt taget inga frigivningar från lägren förekom under Jezjovperioden
från 1937 till 1939. De som hade fullgjort sitt straff erhöll helt enkelt en tilläggsdom
på fem år eller skickades tillbaka till sin hemstads rannsakningsfängelse, där de ånyo
förhördes och erkände nya brott, för vilka de dömdes till vidare tvångsarbete. När betydelsefulla
arbeten såsom kanalerna vid Vita havet och mellan Moskva och Volga hade fullbordats
frigavs i förtid tusentals eller tiotusentals fångar, och somliga av dem dekorerades och deras
insatser prisades i tidningarna. Det var emellertid nästan uteslutande kriminalfångar som blev
föremål för sådana amnestier och erkännanden.
Före Jezjovperioden var det brukligt att de fångar, även bland de politiska, som uppfyllde sina
normer efterskänktes en del av sitt straff. Varje år, under vilket normerna uppfylldes, räknades
som två eller t. o. m. tre år. Resultatet var att ett jämförelsevis stort antal fångar frigavs i förtid.
Under Jezjovperioden upphörde denna praxis fullständigt. Efter Berias utnämning, när
arresteringsvågen började avta, frigavs dock många fångar från arbetslägren helt oberoende av
straffens längd. Vi känner till ett stort antal forskare och vetenskapsmän som frigavs under
denna period. Några av dem återfick sina gamla platser.
Vår kunskap om straffängelserna har vi också skaffat oss på indirekta vägar. Behandlingen av
fångarna sades vara något bättre i dessa än i rannsakningsfängelserna efter en fånges bekännelse.
De politiska fångarna koncentrerades till några större landsortsfängelser, de s. k. politisolatorerna.
En av de viktigaste av dessa var ett tidigare kloster på Solovkyön i Vita havet. Ett
envist rykte som cirkulerade bland fångarna förefaller värt att omnämna. Det gick ut på att s.
k. numrerade fångar hölls inspärrade i Solovkyfängelset och andra ”politisolatorer”. Man sade
att fångarna där endast hade haft ett nummer och att deras namn var okända t. o. m. för
fängelseguvernören. Det gick ihärdiga rykten om att bland dessa fanns många politiska
personligheter som officiellt dömts till döden, och många vilkas namn hade intagit en
framskjuten plats under uppvisningsrättegångarna och vilkas avrättning officiellt tillkännagivits.
Vi har erhållit en förstahandsupplysning om att en person, medan han höll på att
övertalas att avlägga en bekännelse, konfronterades med en bekant, vars avrättning hade
kungjorts. Vi kan inte ytterligare uttala oss om sanningshalten i ryktena om de numrerade
fångarna.
Fram till Jezjovperioden spelade den s. k. frivilliga bostadsförflyttningen en viss roll i
systemet vid sidan av fängelser och koncentrationsläger. I synnerhet bönder blev föremål för
denna i samband med likvideringen av kulakerna, som ofta deporterades med sina familjer.
Under Jezjovperioden blev denna jämförelsevis milda form av bestraffning, som innebar att
människor anvisades hem och arbete i en avlägsen trakt, sällsyntare. Men som tidigare