Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

34
Gulag hade till sitt förfogande ett oerhört stort antal högt kvalificerade specialister på alla
områden. Nära nog alla dessa hade under loppet av förhören utlovats att de skulle få tillfälle
att arbeta i sitt eget fack, men bortsett från läkarna, som i allmänhet användes som medicinska
tjänstemän i lägren, inträffade detta vanligen ej. I de flesta fall, som vi kunde kontrollera,
måste ingenjörer, universitetsprofessorer, konstnärer, lärare och präster utföra kroppsarbete
som alla andra. Till följd av ovanan vid detta slags arbete och de hänsynslösa metoder för
vilka de var utsatta från kriminalfångarnas sida måste de utstå svårare lidanden än andra
fångar.
Gulag hade sina egna konstruktions- och ingenjörsavdelningar, i vilka ett fåtal kvalificerade
tekniker sattes att arbeta i sina egna fack. De utarbetade planer och projekt i fullständig
isolering utan någon särskild ersättning. Vi själva känner bara till ett enda sådant fall. Det
gällde en ingenjör som hade arresterats emedan hans fader, en världsberömd kemist, hade
emigrerat. Han sysselsattes i en konstruktionsavdelning av detta slag i Leningrad. NKVD
antogs även driva en hel serie med fullt utrustade vetenskapliga institutioner, i vilka fångar
sades arbeta. Men bortsett från ett erbjudande om ledarskap för ett sådant institut som gjordes
en av oss av en äldre NKVD-tjänsteman och troligtvis inte var avsett att tas på allvar, känner
vi inte till något konkret om dessa.
Den enorma storleken av Gulags arbetskraft – vi påminner om vår beräkning att den år 1938
uppgick till 14 miljoner man – och den väldiga roll som denna organisation spelade i
sovjetryskt liv genom att kontrollera hela industrier och territorier, har resulterat i att den
blivit en fundamental faktor i den sovjetryska statshushållningen. Före kriget kontrollerades
en inte oväsentlig del av världens timmerproduktion av Gulag. Dess betydelse var inte
planerad eller avsedd. Men Gulags tvångsarbetare spelar en så viktig roll i Sovjetunionens
ekonomiska liv att det är svårt att förstå hur de skulle kunna undvaras. En upplösning av
organisationen och ett plötsligt frigivande av dess arbetare skulle skaka hela den sovjetryska
ekonomiska byggnaden. Resultatet skulle bli en oerhörd ökning av tillgången på kvalificerade
arbetare, och det skulle bli nödvändigt att fullständigt omorganisera hela industrier och
territorier inom Sovjetunionen.
I arbetslägren liksom överallt annars i Sovjetunionen uppställdes för alla arbeten s. k. normer
d. v. s. att en bestämd arbetsmängd måste utföras av varje enskild arbetare eller ibland
grupper av arbetare för att fullgöra dagsprestationen. De som vägrade att arbeta eller var
fysiskt oförmögna att uträtta något erhöll så små matransoner att det praktiskt taget var
likvärdigt med att dömas till döden genom svält. Det var utomordentligt svårt att uppfylla
normerna, även för dem som var vana vid hårt kroppsarbete. Ransonerna för dem som
överskred normen motsvarade i stort sett vad en kroppsarbetare med tungt arbete behöver: ett
kilo bröd, fisksoppa två gånger om dagen och emellanåt litet torkad fisk, socker etc. Mycket
få kom att tillhöra denna kategori. Den bestod huvudsakligen av kriminalfångar, som
anförtrotts uppgiften att tillse att normerna uppfylldes. För dem som endast nätt och jämnt
uppfyllde normen bestod dagsransonen av 500-600 gram bröd och ett enda varmt mål mat av
åtskilligt sämre kvalitet. De flesta fångar tillhörde denna kategori. De som inte lyckades
uppfylla normen erhöll 300 gram bröd och ett varmt mål, som var kvantitativt mindre och
kvalitativt sämre. Denna kategori omfattade många intellektuella, som på grund av ovana vid
kroppsarbete inte var i stånd att uppfylla normen.
Enligt samstämmiga rapporter berodde åtskilligt på om man stod på god fot med kriminalfångarna.
Några som lyckades ta dem på rätt sätt fick en mindre svåruthärdlig tillvaro genom
att säkra sig kontorsarbete eller annat lätt arbete. Vi sammanträffade t. ex. med sonen till
Ernst Torgler, kommunistledaren i den tyska riksdagen. Pojken presenterades när han var
tretton år för allmänheten i London och Paris vid protestmöten mot rättegången om riksdagshusbranden,
i vilken hans fader var en av de huvudanklagade. Den unge Torgler fann till slut