Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

33
Dömda fångar skickades aldrig tillbaka till sina gamla celler, så att deras öden och förhållanden
i de läger till vilka de sändes förblev okända för dem som lämnades kvar. De enda
upplysningarna om lägren kom från personer som hade förts tillbaka för ytterligare förhör
eller till följd av en ny anklagelse.
Då vi båda tillbringade hela vår tid i ett rannsakningsfängelse, kan vi inte av personlig
erfarenhet tala om förflyttningen till och förhållandena i arbetslägren. Vi samlade dock
tillräckligt med upplysningar härom för att i korthet kunna skildra denna sida av livet i
Sovjetunionen, särskilt som den ene av oss, innan han överlämnades till Gestapo, satt flera
månader i celler huvudsakligen befolkade av utlänningar som skulle utlämnas och av vilka de
flesta hade tillbringat någon tid i arbetsläger och straffängelser.
Efter domstolsutslaget fick fångarna i allmänhet tillbringa några veckor eller månader i s. k.
transitoceller i landsortsstädernas fängelser. Där inväntade de överflyttningen till koncentrationslägren.
De reste vanligen i avdelningar, som omfattade mellan 1 000 och 2 000 fångar.
Enligt dem som varit med var dessa resor fångarnas svåraste erfarenhet. De varade ofta flera
månader, och många beskrev resorna som värre än livet i själva lägren. Fångarna reste i
godsvagnar, som under vintern var praktiskt taget ouppvärmda. Under sommaren var hettan
ofta outhärdlig, och den försvårades av att tågen var så fruktansvärt överfyllda. Sammanbrott i
organisationen, bristen på föda och dricksvatten och otillfredsställande sanitära förhållanden
sades ha resulterat i ett ansenligt antal dödsfall. Fångarna fördes närmast till ett transitoläger,
varifrån de skickades till olika håll. Från och med sin avresa lydde de under den s. k. Gulag,
statens lägerförvaltning, en enorm organisation inom NKVD. I världens historia har det
sannolikt aldrig funnits någon organisation som kunnat tävla med den i fråga om antalet
människor för vilka den bar ansvaret.
Under resan och i transitolägren gjorde de politiska fångarna den första bekantskapen med
kriminella fångar. Dessa spelade en huvudroll i arbetslägrens organisation, ehuru de utgjorde
en liten minoritet i jämförelse med de politiska fångarna. De åtnjöt särskilda förmåner. De
räknades inte som ”folkets fiender” och betraktade de politiska fångarna med förakt. De
uttogs till uppsyningsmän och förmän, fördelade arbetet och besatte nästan alla poster som
hade betydelse för fångarnas dagliga liv. De politiska fångarnas första erfarenhet var nästan
utan undantag att plundras på alla sina ägodelar, såsom t. ex. varma kläder och felfria fotbeklädnader,
antingen under resan eller i transitolägret eller om inte förr så vid ankomsten till
koncentrationslägret. Brottslingarna drog lott om bytet och fördelade det sinsemellan. Dessa
plundringar försiggick fullständigt öppet under eskortens ögon, som bibehöll en strikt neutral
hållning.
Gulag hyrde ut arbetskraft som den förfogade över till Sovjetföretag. Nästan varje stor fabrik
och stort företag i landet hade fångavdelningar som arbetade åt sig. Många industriföretag,
särskilt i Sibirien och andra avlägsna trakter, kunde inte klara sig utan fångarna. Gulag hade
därför utvecklat sig till en organisation för uthyrning av tvångsarbetare. Hela industrier i
Sovjetunionen drevs nästan uteslutande med tvångsarbetare som Gulag tillhandahöll. Bland
dessa märktes den väldiga sågverksindustrin i norr och i Sibirien, guldgruvorna i Fjärran
Östern och kol- och metallgruvor i avlägset liggande områden, i synnerhet Karagandas
kolgruvor i Kazakstan. Byggandet av viktiga lands- och järnvägar och kanaler företogs också
av Gulag. Så tidigt som år 1934 kom hela produktionen av uran och radium och de tillhörande
industrierna under Gulag. Det administrerade områden i Sovjetunionen, som var lika stora
som Europa. Främst bland dessa var Komirepubliken, som bildar den nordligaste delen av
europeiska Ryssland, Karagandas kolområde och hela norra och nordöstra Asien, inräknat
Lenas och Kolymas flodområden. Guldproduktionen i den sistnämnda floden säges vara den
näst största i världen.