Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

More documents

Recommendations

Info

31 Det är mycket svårt att så här efteråt förstå vad som framkallade skratten. En gång var orsaken en sjöman från Dnjepr. Det var en man med väldiga kroppskrafter och järnnerver, som länge hade bjudit motstånd vid förhören, inte så mycket till följd av moralisk beslutsamhet eller kärlek till sanningen som av brist på fantasi. En dag utropade han plötsligt: ”Jag har ändå glömt en.” Han förklarade att han hade haft för avsikt att ange alla anställda vid den ångfartygsexpedition för vilken han arbetade, och han hade rabblat upp deras namn i den ordning de satt på kontoret. Dess värre hade han glömt den stenograf som hade sin plats bakom en eldskärm. Men han skulle gottgöra saken samma morgon. Den munterhet som en sådan händelse framkallade är svår att fatta. Man kan inte lära känna en människa bättre än genom det sätt på vilket hon beter sig i ett fängelse. I dessa knyts starkare vänskapsband, men människor blir också dödsfiender. I många celler, särskilt där ”celledaren” var en human och betydande personlighet, vilket ofta var fallet, förekom det ofta allvarliga diskussioner. Föreläsningar, t. o. m. hela kurser, hölls i de mest varierande ämnen som t. ex. litteratur, historia, krigshistoria, naturvetenskap och maskinlära. Eftersom många nationaliteter var representerade bland fångarna kunde man bedriva jämförande språkstudier. Det inträffade t. o. m. att den intellektuella verksamheten i ett fängelse resulterade i publicering av ett originalarbete i matematik efter frigivningen. Det bör ihågkommas att detta arbete måste utföras utan papper eller penna med användning av de mest primitiva hjälpmedel, varvid t. ex. en platt tvålbit fick tjäna som skrivplån. Denna bok kom till stånd under månadslånga diskussioner mellan två män i en NKVD-cell. Det förekom även en hel del konstnärlig verksamhet. Bristen på böcker gjorde att berättarkonsten utvecklades till en höjdpunkt som endast kan ha uppnåtts på den tiden när läskunnigheten var sällsynt. Det var under sådana förhållanden eposet föddes. I våra celler återgavs många historier och berättelser ur världslitteraturen, som vi aldrig hade läst, men senare läste efter vår befrielse. Och vi kan säga att cellversionen, ehuru den innehöll saker som inte fanns i originalet, ibland hade den största konstnärliga effekten på oss. Men utdrag ur litterära mästerverk var inte det enda som bjöds oss. Vi fick också lyssna till originalberättelser, och vi mötte några mästare i improvisationens konst. Fängelselivet, som bryter ner vissa människor, utvecklar hos andra oväntad koncentrationsförmåga och produktivitet. Det fanns också experter i bildande konst som gjorde briljanta porträtt, masker och andra saker av knådat bröd. Dessa var ibland otroligt effektfulla. Det måste erkännas att hungern ibland besegrade konstnären, som efter avslutat arbete åt upp sitt mästerverk. Fängelseledningen betraktade all denna verksamhet med en viss tolerans, i vissa fall t. o. m. med välvilja. Man hade i allmänhet det intrycket att NKVD-personalen i den mån den inte var invecklad i förhörsprocessen och i den mån bestämmelserna åtlyddes undvek onödig stränghet och faktiskt visade en viss välvilja gentemot fångarna, som tilltog allt eftersom slutet på Jezjovperioden närmade sig. Det enorma antalet ”folkfiender”, legendernas och bekännelsernas uppenbara overklighet erkändes slutligen så allmänt att de inte längre togs på allvar, inte ens av NKVD-tjänstemännen själva. Dessutom fanns det många tjänstemän av alla grader från enkla fångvaktare till fängelseguvernörer och däribland även förhörsledare som åter och åter igen trotsade bestämmelserna och riskerade sin egen frihet för att finna möjligheter att göra fångarnas liv lättare. Det kunde ske genom att i hemlighet ge dem mat och cigarretter eller t. o. m. bara genom att säga dem ett tröstande eller uppmuntrande ord. De som kände till ohyggligheterna i nazisternas fängelser och koncentrationsläger eller själva hade erfarit dem måste medge att det i de ryska fängelserna inte förekom några exempel på den godtyckliga grymhet och systematiska sadism som var så karakteristiska för de nazistiska
metoderna. Ett avsevärt antal politiska emigranter, som överlämnades till Gestapo efter avslutandet av Hitler-Stalinpakten, hade rikliga tillfällen att jämföra de två systemen. 32 I det ryska språket finns ett ord izdevatelstvo, som betyder förakt för svaga och hjälplösa. Om man bortser från dess förhörsmetoder visade NKVD inte något sådant förakt trots all sin hårdhet, med undantag av vissa individuella fall som inte var typiska för systemet. I själva verket var det så att om en upprörd fånge anklagade en tjänsteman för ett dylikt beteende kände sig denne djupt förorättad och försökte genast urskulda sig. Även när överbefolkningen av fängelserna var som värst fanns det speciella celler för privilegierade personer i de inre fängelserna, vilka inte alls var överbefolkade. I begynnelsen av år 1939 började cellerna så småningom att tömmas, och i slutet av det året hade fångantalet, ehuru det alltjämt var större än normalt, märkbart minskat. Arresteringsvågen var på tillbakagång. Arresteringar ägde naturligtvis alltjämt rum, men inte så ofta, och många fångar som befann sig i förhörsstadiet frigavs. Bland dem som arresterades efter den tysk-ryska nonaggressionspakten förekom personer som hade fällt fientliga anmärkningar om den tyska nazismen och som sålunda gjort sig skyldiga till kritik av överenskommelsen. Förhörsperiodens varaktighet varierade oerhört från fall till fall. I fråga om flertalet fångar, kolchosbönder, vanliga arbetare o. s. v. varade den inte länge. Men när det gällde intellektuella och bildade människor kunde den ofta räcka en avsevärd tid från flera månader till två och ett halvt år. I genomsnitt tog förhören fyra å fem månader. Domar kunde avkunnas av domstolar och dömande organ av de mest varierande slag. Det allra största antalet fångar dömdes i sin frånvaro av en NKVD-kommitté med dömande myndighet, antingen av den s. k. troika, d. v. s. en kommitté på tre personer, som sammanträdde i landsortsstäderna, eller av ett ”speciellt NKVD-råd” i Moskva. Relativt få fall handlades av en domstol i den anklagades närvaro. En sådan domstol var Högsta domstolens militära nämnd, som antingen sammanträdde i Moskva eller höll särskilda ”ting” i de större städerna. Mycket få fall handlades av de ordinarie, regionala domstolarna. I krigsrätterna förekom varken åklagare eller försvarsadvokat, och vittnen hördes inte. Utslagen fälldes summariskt efter en hastig genomläsning av anklagelseakten och ett slutord av den anklagade. I de regionala domstolarna förekom åklagare och försvarsadvokater endast i sällsynta fall. I och med Jezjovperiodens slut och Berias utnämning blev utslag av NKVD-kommittéer i den anklagades frånvaro ovanligare. Det sades i fängelserna att detta system helt och hållet hade avskaffats, men vi vet att det tillämpades ännu år 1940. Frikännanden inträffade, men var ytterst sällsynta. Domens stränghet berodde mindre på fallets detaljer och den anklagades bekännelse än på vem han var, hans sociala ställning och NKVD:s outgrundliga motiv. Den viktigaste rollen spelade den tidpunkt vid vilken utslaget råkade avkunnas. Det föreföll inte ligga någon enkel ledande princip till grund för domarna. Ingen särskild vikt fästes därför vid straffets längd, inte ens av den anklagade. När Jezjovperioden befann sig på sin höjdpunkt var domar på mindre än fem års tvångsarbete mycket sällsynta. I allmänhet lydde de på åtta eller tio års tvångsarbete, men domar på tjugofem års tvångsarbete eller fängelse var inte ovanliga. Dödsdomar sades förekomma ofta, men vårt intryck är att de inte översteg 10 procent. Man sade att äldre officerare, partiämbetsmän i hög ställning och NKVD-tjänstemän i regel fick dödsstraff. Men det var omöjligt att uppskatta hur många dödsdomar som verkställdes, ty de enda nyheterna från dödscellerna kom från fångar som fått uppskov, på något sätt kom tillbaka till rannsakningsfängelserna eller frigavs. Sådana fall inträffade särskilt mot slutet av Jezjovperioden. När en fånge togs från dödscellerna visste inte ens hans kamrater om han skulle föras till avrättning eller frigivas.
Page 1 and 2: 1 F. Beck W. Godin Stalinismen kast
Page 3 and 4: Innehåll 3 Utgivarens förord ....
Page 5 and 6: 2 relativ frihet och fred. Detta ä
Page 7 and 8: 4 avlagt de begärda bekännelserna
Page 9 and 10: II. Lugnet före stormen ”Livet h
Page 11 and 12: 8 av den officiella propagandans he
Page 13 and 14: 10 om summariskt avkunnande av död
Page 15 and 16: 12 När prominenta personer arreste
Page 17 and 18: 14 igenom och som drakoniskt förbj
Page 19 and 20: 16 fascistisk aggression var välko
Page 21 and 22: 18 arresteras eller häktningsorder
Page 23 and 24: 20 Angivelse av personer som man vi
Page 25 and 26: 22 Släktingar och godhjärtade gra
Page 27 and 28: 24 Å andra sidan är doktrinen om
Page 29 and 30: alla trappor var nät utspända på
Page 31 and 32: 28 ofta förskräckliga förhållan
Page 33: 30 - var det möjligt att ge plats
Page 37 and 38: 34 Gulag hade till sitt förfogande
Page 39 and 40: 36 omnämnts blev hustrurna till ar
Page 41 and 42: 38 nationalismen, återinförandet
Page 43 and 44: 40 Det antal fall då arresteringen
Page 45 and 46: Kategorierna 42 1. Partiorganisatio
Page 47 and 48: 44 Sovjetmyndigheterna. 1936 arrest
Page 49 and 50: 46 förrevolutionära intellektuell
Page 51 and 52: 48 med särskild stolthet i otaliga
Page 53 and 54: 50 planekonomi utövade. I detta sy
Page 55 and 56: 52 Han hade intressanta erfarenhete
Page 57 and 58: 54 kyrkan, och stammen kom under ts
Page 59 and 60: 56 lands sipprade naturligtvis i vi
Page 61 and 62: 58 kommunistisk arbetare i Manchest
Page 63 and 64: 60 Många bulgarer, av vilka de fle
Page 65 and 66: 62 I och med början av Jezjovskede
Page 67 and 68: 64 tvångsarbete under Sovjetregime
Page 69 and 70: 66 Låt oss innan vi går in på ka
Page 71 and 72: 68 utbildning. Som medlem av organi
Page 73 and 74: 70 ljög och att deras legender var
Page 75 and 76: 72 NKVD-tjänstemän befann sig i
Page 77 and 78: att följa de människors öden, so
Page 79 and 80: 76 faktum att jag hade otillräckli
Page 81 and 82: 78 kontrollprocessen betraktat mig
Page 83 and 84: 80 Under förhörets lopp blev det
Page 85 and 86:
82 Men ordens makt är stor. Termen
Page 87 and 88:
84 Sylakovs fall var ingalunda enke
Page 89 and 90:
86 med på hans fantasihistoria vid
Page 91 and 92:
88 moralen och hänge sig åt ett i
Page 93 and 94:
90 det inte. Han hade länge varit
Page 95 and 96:
92 Uppvisningsrättegångarnas tid
Page 97 and 98:
94 uppgiften för ett proletariat s
Page 99 and 100:
96 nitet hos lokala partifunktionä
Page 101 and 102:
98 ett osovjetiskt tänkande. Sovje
Page 103 and 104:
100 regeringens avsikter. Timosjenk
Page 105 and 106:
102 det normala livet. Frigivningar
Page 107 and 108:
104 gamla gardet, hade varit partim
Page 109 and 110:
106 från att senare uppta motstån
Page 111 and 112:
108 som hette privat äganderätt t
Page 113 and 114:
110 system av koncentriska cirklar,
Page 115 and 116:
112 finna passande politiskt uttryc
Page 117 and 118:
114 mot sin egen säkerhet i utveck
Page 119 and 120:
116 Många av de tjänstemän som u
Page 121 and 122:
118 tionens historia. Även patriot
show all

Stalinismen kastar masken. Utrensningen i ... - Marxistarkiv

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?